Utmattning och hjärnan

It's not how fast you can go
The force goes into the flow
If you pick up the beat
You can forget about the heat
More than just survival
More than just a flash
More than just a dotted line
More than just a dash

Rush, 1985




(Logga in på hemsidan för att se Monty Pythonfilmen)

Som ni vet finner jag ett nöje i att springa marathon. Jag förvånas ständigt av att kroppen fixar ca 100 träningsmil om året och påfrestningarna som ett lopp innebär. Vilken makalös konstruktion du och jag utgör!

I Sydafrika finns två läkare,Tucker och Dugas, som specialiserat sig på idrottsfysiologi med särskilt intresse för marathon. Deras forskning om kroppens förmåga till "self pacing" är mycket intressant. Self pacing skulle man kunna översätta till kroppens förmåga att själv välja optimal hastighet utifrån påverkande faktorer. Exempel på sådan faktorer kan vara temperatur, kupering, sträckans längd, kondition, motivation etc.

Vår förmåga att reglera hastigheten (vilket är något vi gör utan att oftast själva tänka på det) är mycket mer komplex än vi tror. T om ett beslut om hur snabbt du ska öppna ett 5km lopp jämförelsevis ett 10km lopp är ett resultat av ett otal kalkylationer kroppen gör med utgångspunkt av tidigare erfarenhet, träning, motivation, miljö och fysiologiska förändringar under träning.


Debatten bland forskare handlar om ifall din uppfattning och reglering av hastigheten sker medvetet eller undermedvetet. Troligen handlar det om en kombination. Illustrationen visar hur kroppen och hjärnan kalkylerar och ständigt omkalkylerar omständigheterna för att kontrollera att hastigheten blir efter kroppsliga förutsättningar så optimal som möjligt samtidigt som risken för överhettning och andra kroppsliga förändringar minimeras.

Denna balans nås genom att kroppen prognostiserar den fysiologiska effekten av det nuvarande beteendet. Mao frågar kroppen sig själv "ifall jag fortsätter i denna takt och lagrar denna värme, kommer jag att nå målet innan jag får problem och kanske stupar?"

Ifall det är en het dag, då värmelagringen är högre, kan svaret mycket väl vara ett "NEJ". Det som då sker är att hjärnan reducerar muskelaktiviteten och därmed också hastigheten varefter loppet fullföljs i en lägre hastighet.

Med anledning av de dödsfall som då och då inträffar i samband med marathonlöpning är den troliga orsaken, menar forskarna, en annan än att "self pace-funktionen" inte har fungerat. Orsakerna har ett viktigt samband och det är att en överväldigande majoritet av dessa löpare har tidigare ej upptäckta malfunktioner i centrala organ, ofta hjärtrelaterat, som också kan vara medfödda. Dessa underliggande orsaker kan trigga en fatal incident under påfrestning. Nu vet jag inte om just inkontinens hör till de främsta orsakerna...!

De som helt enkelt inte är tillräckligt tränade dör inte. Dom stannar efter 7-8 km, om inte tidigare, och går till målet då hjärnan inte tillåter fortsatt löpning!

Årets sista mara

Germany was really neat
just wasn't much to eat
And Denmark was great
but I just can't wait
rockin' in the USA

Kiss, 1977




Så var då årets sista marathonlopp genomfört! Efter att i april ha sprungit det legendariska loppet i Boston och därmed också genomfört The World Marathon Majors har det varit svårt att finna en värdig uppföljare. Att det blev HC Andersen-loppet i Odense på Fyn i Danmark var kanske lite otippat men vi hörde mycket gott om loppet av våra danska medresenärer till Boston. Av den anledningen gjorde Bengt och jag en helgutflykt till Danmark.

Loppet tillhör de mindre vad gäller antalet startande, antalet km är dock lika många! Vi var omkring 1800 som sprang fullmaran och sen fanns halvmara samt några kortare distanser. Under gemytliga former deltog vi i pastapartyt på lördagskvällen där vi träffade på såväl trevliga danskar som svenskar.

Min tanke med loppet var lite annorlunda jämfört med tidigare lopp. Denna gång ville jag mer njuta än kuta. Med undantag för New York har tidigare sju lopp inneburit mer eller mindre full satsning och kroppen har fått bekänna färg. Nu ville jag ta det lite lugnare och inte jaga ett nytt personbästa.

Vi tog shuttlebussen som gick direkt till starten från vårt hotell, det kunde inte bli bättre! Vi hann se starten för 5 km tjejer innan det var dags för vår tur kl 10.00. Vädret lovade gott. När skottet gick var det 18 grader och sol. Under loppets gång blev det allt varmare och ett par timmar senare hade det hunnit bli 23-24. Inte illa för en sen helg i September!

Banan är en rundbana som löps två gånger. Den trevligaste delen är den som går genom centrala Odense. I vanlig god marathonordning fanns det levande musik utmed banan och gott om vätskekontroller. Arrangemanget är välordnat. Som sagt, jag tog det lugn. Jag t om gick ett 10-tal meter vid varje vätskekontroll, något som inte hänt de senaste 3 loppen. Att jag oftare än tidigare blev omsprungen av andra löpare bekymrade mig inte heller. För mig handlade det mer om en söndagsutflykt än tävling.

Fräsch i kropp och ben närmade jag mig slutet. Upploppet om 300 meter avslutades i stadens fina stadium. Här kostade jag mig på att spurta och det kändes skönt att ha sådana krafter kvar. Tiden blev inte mycket att hurra över, 4:04, men jag genomförde loppet efter mina planer. Faktum är att jag mycket väl kan tänka mig och löpa flera lopp i samma lugna tempo. Marathon behöver inte vara en plåga!

Göteborgsvarvet

Come out to play
The future lies with you
Now you can be sure is the cure
What we're searching for
Is to have a jolly good time

Robbie Williams, 1999

Väderprognosen för helgen såg bra ut varför jag i fredags stoppade in Bonnevillen i hästtransporten och körde till västkusten. I Varberg parkerade jag transporten och rullade ut MC'n. Jag hann inte längre än till stadens Jet-mack förrän en äldre man i Volvo rullade fram, vevade ner rutan och undrade vilken årsmodell det var, varpå han berättade att han haft en -64:a. Efter att ha höjt Bonnie'n till skyarna som tidernas cykel ville han lyssa på motorljudet. Och det fick han! Det är alltid lika roligt att få dela det karaktäristiska "the good ol’ twin sound" med en kännare!

Sen luftade jag mig själv och cykeln utmed gamla E6:an till Göteborg. 8-9 mil senare parkerade jag intill Slottsskogsvallen där man precis startade grenen 7 och 10 km stavgång. Det var en rätt skojig syn med företrädesvis mogna kvinnor som med raska steg och ihärdiga stavisättningar gav sig iväg.

Efter att jag fått min nummerlapp och tidschip satte jag iväg igen, nu mot Kullavik och syrran med familj.

Lördagförmiddag bjöd återigen på fint väder. Jag tog bussen till Marklandsgatan och för varje hållplats blev antalet löpare fler och fler. Att vi alla var på väg till världens största halvmara var det inget tvivel om. Av de närapå 54.000 anmälda löpare kom 41.000 till start. Bengt och Christian Wiedel satt på läktaren till vallen och väntade. Förutsättningarna såg onekligen bra ut. 17-18 grader, sol och inte för stark vind gick inte att klaga på!

14:20 startade jag i 4:e led och som vanligt blev det trångt genom Slottsskogen och det var inte förrän vi kommit över Älvsborgsbron som det lättade lite. Tyvärr väljer många långsammare löpare att strunta i uppmaningen att hålla vänsterflanken fri för passage. Det är trångt nog som det är för att man dessutom ska ha gående och lunkande deltagare som begränsar framkomligheten. Sen har jag inte förstått varför man låter sponsoranställda starta i en egna tidiga startgrupper som till stora delar utgör effektiva hinder i form av långsamma löpare. Men det är som det är så det gäller att man försöker se evenemanget mer som en glad tillställning.

Varvet bjöd på ett 50-tal musicerande band och mycket folk utmed banan. I höjd med Handels började molnen skymma solen och det blev snabbt kyligare, men då var det inte mer än 4 km kvar. Jag sprang in på 1:47, mao minuten snabbare än förra året vilket är OK. Bengt gjorde 1:39 och Christian 1:42.

Nöjda, glada och fräscha tog vi oss till Kullavik för en välförtjänt dusch varefter skåningarna satte kursen hemåt och jag till Varberg, grenslandes Bonnie'n. På söndagen spände jag åter transporten framför bilen och körde till Halmstad där jag fick se William spela seriematch i dubbeltennis med Calle-tränare.

World Marathon Majors - avklarat!

We are different, in essence from other men.
If you want to win something, run 100 meters.
If you want to experience something, run marathon!

Emil Zatopek, Tjeckoslovakisk Olympier 1948 & 1952

(Klicka på bilden för en förstoring)

Förra måndagen 07.15 stod jag och väntade i kön invid parken Boston Common på att bli bussad till starten av Boston Marathon i Hopkinton sydväst om staden. De typiskt amerikanska gula skolbussarna stod i "radband" om 15 bussar i taget och svalde majoriteten av de dryga 23.000 löparna.

Morgonen var sval. Då väckarklockan ringde var det fortfarande frost på marken. Väl framme till Hopkinton var det 3-4 grader. På en skolgård var alla upptagna med sina sista förberedelser. I detta jytter av löpare stod man antingen i bajamajaköer eller helt enkelt vilade, strechade, drack, tuggade eller på andra sätt njöt av stämningen.

10.15 hade temperaturen krupit upp ytterligare en grad och jag ställde mig i min startfålla. Till min förvåning stod den fyrfaldige vinnaren av Boston Marathon Billy Rodgers 1,5 meter ifrån mig. Han och jag i samma startgrupp....?! Billy vann sitt sista av fyra Bostonlopp 1980. Som 61 årig är han nu tillbaka i skorna efter att också ha besegrat sin cancer.

Efter två överflygningar av US Airforce gick startskottet. Första kilometern bar det utför varför det är lätt att springa för fort. Redan inledningsvis kändes den förutspådda motvinden. Eftersom banan går i en rät sydvästlig linje kom motvinden att "följa" oss genom hela loppet. Loppet går igenom åtta landsortsstäder innan målet i Boston. "Haren", ethiopiern och tillika loppets suveräne vinnare (2:08:42) Deriba Merga såg jag sanningsenligt inte mycket av...


Halvvägs når vi Wellesley. En knapp kilometer från stadsgränsen hör vi ett gryende vrål som ökar i kapp med varje sprungen meter. Det är Wellesley College som "mangrant" i form av 2.300 skrikande och trånande tjejer bildar en 400 meter lång kedja utmed banan. Och det är verkligen öronbedövande. Man gör sitt yttersta för att bibehålla sitt rykte om att vara Boston marathons mesta och bästa supportrar. Många är de skyltar som ber om pussar, telefonnummer och andra inviter. Medan en dansk, som jag pratade med efter loppet, var "tvungen" att vända för att kyssa 20 flickor höll jag mig långt till vänster med tighta skygglappar.

Det var överhuvudtaget bra med supportrar utmed banan. En bidragande orsak var firandet av Patriots Day som för de allra flesta är en arbetsfri dag. Det är nog bara New York-maran som kan mäta sig i antalet personer utmed loppet. Strax efter Wellesley sprang jag om ett par av de verkligt sanna marathonkämparna. Det var Team Hoyt, mao pappa Dick 69 år och hans son Rick 47 år som från 1997 t om augusti 2008 har deltagit i 984 tävlingar, varav 229 triathlon, 6 Ironman, 66 marathons... Ett imponerande antal prestationer som gör det ännu mer anmärkningsvärt eftersom Rick lider av cerebral palsy sedan födseln och är rullstolsbunden. Hans pappa springer och skjuter rullstolen framför sig. I triathlonets simmoment skjuter han Rick framför sig i en specialbyggd båt...

Nästa stad heter Newton som är känd för sina Newton Hills. Det är fyra sugande kilometerlånga backar som avslutas med Heartbreak Hill som 1999 knäckte Billy Rodgers då han bröt i backen. Det är sådana backar som omutligen bekräftar ifall man disponerat sina krafter väl och ifall förberedelserna varit tillräckliga. Det jag kan säga är att adderar man dessutom motvind så har löksmaken tagit över laxen, om du förstår vad jag menar...

Väl uppe på krönet är det sen en knapp mil till mål. Amerikanarna är duktiga organisatörer. Allt klaffar. Dessutom erbjuds vatten och energidryck varje mile vilket gör att man kan planera vätskeintaget så att det gör mest nytta. Med andra ord kan jag springa förbi ett antal vätskekontroller och dricker springandes för att kompensera den mängd jag svettas. Allt som allt är det kanske 4 km som banan går i Boston stad. Upploppet sker på Boylston Street och målgång görs alldeles brevid Prudential-skrapan och mitt favorithotell Copley Plaza där jag bott vid fyra tidigare Bostonbesök.

Min tid blev 3:46:12. Motvinden och inte minst backarna gjorde Bostonmaran till min jobbigaste varför jag inte kunde matcha mitt personbästa på 3:35. Men i jämförelse med t ex London som är en betydligt lättare mara kände jag mig starkare än de två minutrar som skiljde dessa lopp i mål, vilket betyder att träningen ändå gett resultat. Min löparkamrat Bengt Wiedel är det inte mycket att göra något åt. Han kom in på fina 3:27:52!

Senare på kvällen åt vi tillsammans med 12 danska löpare den välförtjänta "köttabiten" och med den ett gott vin som Bengt gladeligen bjöd på.

Bengt och jag kunde nu under resten av veckan ta det lugnt, vila, äta gott och göra Boston och intillliggande Harvard och Cambridge tills torsdagkväll då flyget via Island tog oss hem igen.

Med Boston Marathon avklarad har jag förutom i Paris och Amsterdam också startat i de fem mest prestigefyllda marathonloppen i världen och som ingår i World Marathon Majors. Dessa är förutom Boston också New York, Chicago, Berlin och London. Det är lite kul! Tillräckligt roligt för att lokaltidningen Barometern skulle uppmärksamma med en artikel.

Vad blir nästa utmaning? Ja, Bengt och jag funderar som bäst. Efter fjolårets halsfluss inför Stockholmmaran beslöt jag mig för att tillsvidare hoppa över Sverige med det kaxiga argumentet att jag springer bara internationellt!

Mot Boston!

Talk about the life in Massachusetts
Speak about the people I have seen
And the lights all went out in Massachusetts
And Massachusetts is one place I have seen
I will remember Massachusetts...

Bee Gees, 1967

När du läser det här är jag och Bengt Wiedel sannolikt på väg eller redan framme i Boston, Massachusetts. På måndag springer vi Boston Marathon. Efter timmar av träning i höstrusk, snöglopp, kyla men också i vackert väder ser vi fram mot världens äldsta och förmodligen det mest prestigefyllda marathonloppet. Till skillnad från många andra lopp är Boston ett landsvägslopp med början i förorten Hopkinton dit vi blir "bussade". För att du ska få en uppfattning om banan får du här en snabbåkning...


Är du prenumerant måste du länka dig till Totte Björre kommentarer för att se videon!

Som du ser bjuder sträckan inte på alltför många variationer varför jag hoppas att alla förväntade 100.000-tals åskådarna bjuder på musik och uppmuntrande hejarop. Vill du följa oss under loppet och se våra mellantider kan du göra det här, mitt startnummer är 14592 och Bengt har 11265.

http://www.baa.org/BostonMarathon/113thMarathon.asp

Vi stannar kvar i Boston och återhämtar krafterna innan vi vänder hemåt igen på torsdag varför rapporten av loppet inte blir skriven förrän veckan därpå.
Vi hörs!

Inför Boston Marathon

Pain walks, Pain crawls
Pain is peace, Pain is war
Where were you born, in the state of fear
How old are you, nineteen hundred and ninety four years

Elton John, 1994

Så här 10 dagar innan loppet funderar man på ifall vinterns och vårens 48 mils träning varit tillräcklig för att loppet ska kännas bra? Förhoppningsvis kommer också de sista dagarnas kolhydrat- och mentaluppladdning att förbereda kroppen på uppgiften den 20 april. Det enda säkra är att man kan se fram emot en kroppslig utmattning efter att man passerat mållinjen! Sen är graden av utmattning relativ. Den kan slå hårt som för de stackars löparna på filmen eller den kan göra sig blygsamt påmind som nu senast i Amsterdam.

Hur som helst, jag känner mig tillräckligt förberedd och ser fram emot de 42 195 metrarna.

Klicka på bilden för större bild!

Det har väl inte undgått någon att våren och värmen att återkommit! Det kan få vem som helst att tina upp och le! Det fick mig att avtäcka Bonnevillen, montera batteriet och ta ut Trajjan ur garaget. 12 mil ren och skär nöjesåkning har det hunnit bli! Se bara på Willes förnöjdsamma leende. Men han får allt vänta med att själv rida de 62 hästarna. Just nu övningskör han som bäst för att ta bilkörkort.

Nu har vi att se fram emot en skön och enligt SMHI varm och solig Påskhelg!
GLAD PÅSK!

Förberedelser inför Boston Marathon

It's a long way home
Trying to retrace your steps
All too easy to forget
Just which way to go
It's a long way home

Vanessa Williams, 1994

Träningen inför Bostonmaran pågår trots kyla, snö, regn och mörker. Bilden från i söndags utgör dock ett undantag då solen faktiskt visade sig. Vad däremot bilden inte skvallrar om är att jag sprang in i en kraftig hagelskur. Träningen sker mao under skiftande förhållanden. Eftersom det oftast blir på kvällstid som jag springer har jag utrustad mig med reflexväst, benreflexer samt en liten cykellampa som jag fäst i en dragkedjelöpare på byxorna. Det gäller att synas ordentligt.

Som löpare på asfalt springer jag mot trafiken. Rätt eller fel? Lagen är luddig och ger utrymme för tolkning. Den säger att den som färdas fortare än gångfart ska använda sig av högertrafik. Men det finns ett tillägg i Trafikförordningen: ”om det är lämpligare”. Så av ren självbevarelse väljer jag definiera mig som "gående".

Många av mina "medtrafikanter" gör en helt annan tolkning eller har en väldigt tydlig uppfattning om vad som är rätt och fel. Jag tänker speciellt på en busschaufför jag ofta möter som med viftande armar och en mun som gapar något som jag av naturliga skäl inte kan höra menar att jag springer på fel sida av vägen. Men så finns det också många andra som gärna väntar ett par extra sekunder för att jag ska kunna korsa ett vägskäl utan att behöva stanna upp. Sånt beteende belönas med en uppskattad hälsning!

Jag försöker springa varannan dag. På vardagar blir det 10km och på helgen ett längre pass om minst 15km. Tillräckligt eller ej så passar det mig rätt bra.

Det är nu 66 dagar kvar tills loppet och får man vara fri från förkylningar och andra skador bör jag vara i hyfsad form inför loppet som går den 20 april.

Förändringsarbete vs. Maratonlopp

It's been a hard day's night
And I've been working like a dog
It's been a hard day's night
I should be sleeping like a log

Beatles, 1964

I näringslivet pågår febrila ansträngningar för att anpassa verksamheter efter den pågående lågkonjunkturen. En inte helt lätt uppgift med tanke på att ett framgångsrikt förändringsarbete inte ”snyts ur näsan”.

I april springer jag mitt sjunde maraton, denna gång i Boston. Med anledning av rubriken tänkte jag likna ett framgångsrikt förändringsarbete med förberedelserna inför ett maratonlopp. Till att börja med kan vi konstatera att den uppenbara skillnaden med liknelsen är att maraton är en extrem individuell sport medan ett företags förändringsarbete kan påverka många tusen medarbetare, som behöver gå eller snarare springa i takt. Om vi för en stund glömmer den uppenbara skillnaden och istället belyser vad som är gemensamt kan förhoppningsvis liknelsen göra tydligt vad som krävs för att lyckas med förändringsarbetet.

Ett förändringsarbete består av två delar: Strategi och Implementering. Strategiförklaringen i ena fallet kan vara ett träningsprogram för att en person som aldrig tidigare sprungit längre än 5km ska lyckas med 42km under 4 timmar. För företaget beskriver strategin mål, tillvägagångssätt och vad som krävs av ett förändringsarbete som påverkar en hel organisation.

En gemensam erfarenhet som såväl löpare som företagsledningar ofta gör är tyvärr att lovande strategier aldrig får önskad effekt. Anledningen beror i de flesta fall på bristfällig implementering, mao den interna processen och nödvändiga åtgärder som ska få strategin att leva.

Det som ofta sker är att chefer, och för den delen också löpare, som står inför en stor förändring/ utmaning formulerar om strategin/träningsprogrammet, flyttar runt medarbetare/planerar om träningstider och eliminerar ineffektivitet/lättja. Sen väntar man tålmodigt på att resultatet ska visa sig, bara för att bli gruvligt besvikna för att man misslyckats med att förbereda medarbetarna/kroppen på förändringen.

Det finns normalt sätt fem djupt rotade hinder till att genomförandet av strategier misslyckas. Det första är att ledarstilen bygger på en ”top-down” eller ”låt gå-mentalitet” snarare än engagemang, delaktighet och uthållighet. Med mindre än att detta hinder undanröjs kommer inte heller övriga att kunna överbryggas.

Andra hinder är: otydlig prioritering, svag vertikal internkommunikation, dålig koordinering över funktionsgränser och avdelningar samt otillräcklig genomförandekraft bland linjechefer. För löparen motsvaras dessa svagheter i huvudsak av: ”det fixar sig alltid…”, oregelbunden träning, otydlig målbild, bristande förståelse från sin partner/familj samt bristande vilja när träningen tar emot.

Det är som engelsmannen säger; ”Soft is hard”!
Att genomföra större och dessutom uthålliga organisatoriska/livsstils-förändringar är svårt. Det är lätt att glömma bort den mjuka sidan bland alla påtagliga aktiviteter. Risken för ett misslyckande ökar.

På samma gång som att maraton är en påtaglig fysisk sport spelar den mentala delen en avgörande roll. Trots hundratals träningsmil i benen blir man inte en framgångsrik maratonlöpare förrän man lärt sig att övervinna kroppslig smärta med hjälp av mental styrka.

Den mentala styrkan i en organisation är inget som kommer gratis. En planerad förändring måste föregås av en tydligt kommunicerad och av medarbetarna ”köpt” målbild som klart avviker från nuläget. Ansvariga för förändringen måste bevisa att man har rätt strategi och att man är rätt ledare att genomföra den. Risken är annars att den initiella tveksamheten som föregår all förändring förstärks och att misstro utvecklas, vilket är en säker väg till misslyckande.

Idag står förhoppningsvis förändringsarbete högt upp på dagordningen/nyårslöften bland såväl företag som medarbetare. Åtgärder för att reducera löpande utgifter, stärka kassaflödet, säkra kapital genom minskade utdelningar, minska lånebördan samt bemanningsoptimering bör varje företag redan ha implementerat. Vad företag nu behöver göra, i rådande ekonomiska omständigheter, är att ta fram tänkbara alternativa strategier som tar höjd för framtida sannolika, men också mindre troliga, scenarier. För maratonlöparen motsvaras detta av en strategi och en genomförandeplan för att klara de 42km på 3 timmar.

Kvalificerad till Boston efter Amsterdam Marathon

Amsterdam
looking good through the window
shinin' red and blue light
a little thick in the bottom
but still lookin' alright, yeah

Van Halen, 1995





Jag börjar med att konstatera att jag är extremt nöjd med min insats i söndagens Amsterdam Marathon. Speciellt med tanke på att jag lyckades pressa mitt personbästa från London med 11 min till 3:35 och blev därmed direktkvalificerad till det 5:e Marathon Majors i Boston.

Förutsättningarna att nå dit har inte varit de bästa. Trogna läsare vet att jag fick influensa dagen innan Stockholms-maran med följd att jag fick ett ovälkommet löparuppehåll på ett par veckor. Jämförelsevis hade jag 20 färre mil i benen inför Amsterdam än jag hade inför London, och det är rätt mycket. Dessutom blev det till sist så att jag fick åka själv till Amsterdam och har inte haft någon att ”tjöta” med och bli peppad av. Från början var tanken att såväl Mille som Sten skulle med men dålig form och förkylning satte P för dem bägge och Bengt sprang Berlin härom helgen och behövde välförtjänad vila. Sen ville Anni göra mig sällskap men eftersom Mimmi hade planerat komma hem från Stockholm inför helgen stannade Anni också hemma.

Så, jag vaknade själv, gjorde materialvården själv, åt frukost själv, tog mig till stadion själv, förberedde och peppade mig själv och startade själv. Ja, inte riktigt. Jag trängdes med 7 865 andra löpare på Olympiastadions rundbana. Dagen bjöd på 15-16 grader och blå himmel med en del skyar. Mao rätt så perfekta förhållanden.



Bansträckningen består av två slingor. Den första på 7,5 km som tar en tillbaka till stadion för att sen fortsätta mot floden Amstel som man springer utmed. Nu lämnar man staden och kommer ut på landet bland kossor och en vacker fungerande vindmölla. Till skillnad från Berlin är Amsterdam inte ett utpräglat stadslopp, men det är OK.

Jag höll jämn takt om dryga 24 min per varje 5:e km (4:55/km) och kände mig starkare än jag hade räknat med. Och det var någonstans efter halvmaran (1:44) som jag insåg att jag hade en bra chans att komma in under 3:35 som är min åldersgrupps kvaltid för Boston. Hastigheten höll i sig fram t om 32 km då jag stummade ordentligt. Hastigheten sjönk med ett par tre minuter per 5:e km och det var inte förrän jag var 1 km från målet som jag förmådde att öka igen.



Det var en härlig känsla att komma in på 1928-års Olympiastadion och springa de sista 200 metrarna över mållinjen. En blick på min Garmin gav osäkerheten en ordentlig boost, 3:35:58! Hade jag startat uret på rätt startmatta och stoppat den på motsvarande rätt målmatta och i så fall med någorlunda precision? Med 2 sek på rätt sida om 3:35 var jag fortfarande kvalad till Boston men i brist på en officiell tid levde jag i tvivel.



Hur som helst, efter att jag fått medaljen runt halsen, stretchat och fått lite att dricka kändes kroppen efter den sista milens ansträngning rätt OK. Det var nu jag kanske saknade sällskap som allra mest. I brist på Anni, Bengt, Sten eller Mille hittade jag två Boråsare som ändå funkade för en ”debriefing”.

Väl hemma igen på hotellet ringde Bengt och bekräftade att jag hade fixat 3:35 och en start i Boston nästa april. Det var inte utan en viss förnöjdsamhet som jag senare, fastän själv och efter senaste dagarnas massiva pasta- och Vitargointag, avnjöt en ”segermåltid” på en argentinsk restaurang bestående av en proteinstinn rumpstek modell större och till det ett fylligt rött vin, Skål!!

Gräsänkling blues

Just another lonely weekend
Just another weekend without you
I will shed no tears
Girl, I will survive
It's just another weekend alone
Another lonely weekend

Bad Boys Blue, 1988



Eftersom min bättre hälft är i Spanien blir det att spendera helgen utan henne men ändå tillsammans med Olivia och William. Mimmi hade gärna velat komma hem men stannar kvar i Stockholm. Hon ska handla löparskor på Löplabbet och börja träna inför Tjejmilen nästa år. Hennes mål är att komma i form för att ställa upp i New Yorks Marathon 2010. Efter min NY-mara 2005 kom jag hem euforisk och utlovade varje familjemedlem fri resa till NY ifall man ställer upp och springer! Det verkar mao som att minnet inte sviker Mimmi! Med tanke på att Olivia planerar att springa Göteborgsvarvet nästa år är det högst sannolikt att också hon vill åka till NY... Då jag aldrig får Anni att springa en mara är det bara Wille kvar, men än så länge är han måttligt intresserad av tanken. Men som sagt, han hinner ändra sig!

Om tre veckor springer jag Amsterdam Marathon och jag försöker få tid att intensifiera min träning. Känns hyfsat, slipper jag bara höstförkylningen ska det nog gå bra. Målet är sedan att få springa Boston i april nästa år som är den femte av de stora marorna i "the World Marathon Majors" som ännu fattas mig.

I en härlig bok om fantastiska uppfinningar fann jag armbandskartan som fick ett amerikanskt patent 1927. Se den som förlagan till min Garmin GPS löpardator! Det har hänt en del på 80 år!

Crusing & halvmara

Round my hometown
Memories are fresh
Round my hometown
Ooh the people I've met

Adele, 2008




På lördagsmorgonen lastade jag in Bonnevillen i hästtransporten och körde till Skåne, närmare bestämt till Örestrand. Väl framme välkomnades jag av sol, blå himmel och 15 - 16 grader. Rullade av cykeln, satte på mig stället och hjälmen och drog iväg mot Mölle.

Vägarna i Kullabygden är som gjorda för motorcykelåkning, kurviga och sceniska. Och det märktes för jag räknade in ett 20-tal hojar bara i och runt Mölle. Jag öppnade visiret och lät septembervinden svepa in genom hjälmen. I Mölle var det full fart, mycket folk och båtar. Lunchen bestod av färsk tillagad spätta med pommes. Jag kom att prata med ett gäng danskar som var på hemväg efter mc-semester i Sverige och i vanlig ordning höjdes ett och annat intresserat ögonbryn för min Bonne.

Nästa stopp blev Arild. Hit hade hösten kommit längre. Inte fullt lika mycket folk och många sommarhus var igenbommade. Styrde vidare mot Brunnby och tog sen kustvägen via Viken, Domsten, Hittarp, Laröd till Helsingborg.

På tal om Hittarp. Jag var tvungen att köra den långa backen upp från Hittarp till Laröd för att få återuppleva den beryktade högerkurvan som resulterade i öknamnet Tottekvist, se http://tottebjorre.blogspot.com/2008/08/triumph-bonneville-t100.html . Det är en saftig böj!

I Helsingborg körde jag på välkända "hemstadsvägar". Stannade till vid "Fria bad" där folk badade och tog in säsongens sista och lite svala solstrålar. Med tanke på morgondagens halvmara bestod middagen av en bra portion pasta med räkor och kräftstjärtar.

Klockan blev 18.30 när jag bestämde mig för att köra tillbaka mot Örestrand. Jag körde i kapp Oslobåten som man kan sätta klockan efter. Den passerar nämligen Örestrand dagligen 19.00! Efter att ha kört på Bonnen på transporten igen checkar jag in och träffar Anders som är tävlingsledare för Kullamaran. Vi tar oss en kopp te och spekulerar om morgondagens tävling.

Söndagen bjuder på knappt någon vind alls, en klarblå himmel och omkring 14 grader. 10.00 gick starten för årets Kullamara. Det traditionsenliga toppriset, som består av ett presentkort på Grand Hotell i Mölle och ges till den förste löpare som passerar hotellet, skulle jag inte kunna konkurrera om. Men jag kände mig ändå rätt fräsch och gick ut i ett 4.30-tempo.

Jag fick häng på ett par löpare som drog. Från Mölle hamn är det en rätt stadig uppförslöpa upp till Grand Hotell och det tog på krafterna att hålla ut ända upp. Maxpuls fick jag efter den påföljande stigningen upp till SCA's kursgård, därefter gick det lättare genom skogen. Utmed Kockenhusbacken gick jag om min draghjälp som började stumma och därefter solosprang jag den sista milen tillbaka. Tiden blev 1:45.

Kullamaran är en tävling med relativt få deltagare, det är lite synd. Vi var väl ett 20-tal som sprang halvmaran och lika många som sprang stafetten, 5 km och barnloppet på 1 km. Med tanke på den vackra bansträckningen hoppas jag att många fler upptäcker loppet. Var är ni alla löpare i Helsingborg och Ängelholm? Boka in Kullamaran 2009!

I ett vackert septemberväder rullar jag och transporten tillbaka hemåt. Men innan jag lämnar Kullabygden svänger jag av vid Skäret för att ge mig själv ett välförtjänt pris och avnjuta en kopp kaffe med bakverk hos Flickorna Lundgrens!

Stockholm marathon 2008

Anywhere we go the people say mi are the best
A say mi run London, a say we run New York
A say mi run Stockholm, a say mi run Moscow
It's me

Dr Alban, 1994





Redan i onsdags borde jag förstått kroppens signaler då jag gjorde mitt sista löppass. Jag kände mig fräsch och pigg och ändå blev jag tvungen att stanna flera gånger för att hämta andan. Min första tanke var att kroppen tagit lite väl mycket stryk senaste veckorna med Göteborgsvarvet som senaste ansträngning. Hur som helst förträngde jag snabbt löppasset och fortsatte med den lekamliga och mentala uppladdningen.

I fredags morse vaknade jag med känningar av ett irriterat svalj och då föll polletten ner! Jag stod länge och väl och velade ifall jag skulle åka upp till Stockholm eller inte, men eftersom jag ändå skulle dit och jobba packade jag min utrustning och åkte. Redan då jag kom till Arlanda fattade jag beslutet att inte springa. Halsen gjorde sig påmind och den var väl lika röd som jag var besviken. Jag tröstade mig med att ska det ändå ske så var det bra att det hände i Sverige och inte utomlands då den ekonomiska förlusten hade varit större. Dessutom är inte Stockholmsmaran årets höjdpunkt. Det var däremot London medan Amsterdam fortfarande är en höjdpunkt som jag kan se fram emot i oktober.

På fredagskvällen tog Bengt och jag mig till Danicahallen vid Stadion för att hämta ut nummerlapp och tidschip till honom. Stockholmskvällen bjöd på 23 grader och Barilla på pastaparty. Mille satt fortfarande i bilen på väg från Skåne och planerade övernattning i Nyköping. Jordgubbssäsongen hade satt käppar i hjulen varför han hade blivit försenad.

Mega Yacht Pelorus


Av en för mig outgrundlig anledning startar Stockholmsmaran först 14.00 när så väl solen står som högst och stan är som mest lördagsbusy. Hur som helst, vi fick tid efter frukost att gå en runda i G:a Stan och bl a beskåda Chelsea FC Roman Abramovichs lustjakt Pelorus vid Stadsgårdskajen. Det är en 377 fot lång (115 m) skönhet med plats för 18 gäster som pysslas om av en besättning på 40!




Strax innan starten träffade vi på Mille och vi fick en stund att gemensamt beklaga min situation men också hissa och sänka Bengts och Milles förväntningar.



Så sällade jag mig till åskådarskaran och följde starten. Därefter tog jag mig ner till Sturegatan där jag parkerade mig på ett utefik för att bevaka passeringen vid 20 km och 41 km. En ledarklunga bestående av 8 Afrikaner sprang de första 20 km på 1.04 vilket vittnar om att Stockholmsmaran inte lockar den absoluta världseliten.






Jag hann fånga Bengt vid 2o km men såg däremot inte skymten av Mille trots att han bara låg knappt 4 minuter efter Bengt. På andra varvet hinner jag precis fånga Annis systerbarn Ulrik Peterson på bild på mycket imponerande 3:20 och då ska man veta att han springer sin första mara någonsin!



Åskådarens perspektiv är väldigt annorlunda jämfört med den som deltar. Vid flera tillfällen ser jag löpare med löpsteg och med kroppskonstitutioner som jag inte skulle satsat en krona på ens kommer runt 42 km men som kommer i mål på under 3.30. Jag ser också löpare som i likhet med mig själv maler på och trivs med det. Sen har du löpare som glömt de mest grundläggande förberedelserna, såsom att tejpa bröstvårtorna (skrattar elle gråter han?). Andra kategorier jag ser är de löpare som själva undrar varför dom överhuvudtaget steg upp på morgonen...



Nåväl, efter att jag sett Bengt passera 41 km och väntat på att se Mille passera utan att lyckas tar jag mig tillbaka till Stadion och till återsamlingsplatsen.



Först dyker en nöjd Bengt upp med en sluttid på 3:41 därefter kommer Mille som halkat efter på andra varvet och slutar på 4:29. Summa summarum blev årets Stockholmsmara, som förövrigt firade 30-års jubileum, naturligtvis en besvikelse för mig. Men dagen var inte slut än.



Senare på kvällen kunde Bengt utkvittera min och Annis 50-årspresent i form av ölprovning och middag på Man in the Moon i Vasastan. Med hjälp av Anders som driver "Ölbaronerna" smakade vi av sex öl. Det blev Westmalle Dubbel, Acme Pale Ale, Shipyard Stout, Paulaner Hefe-Weiss, Slottkällan Uppsala samt Franziskaner Hefe. Favorit? Ja, det blev nog Franziskanern i små mängder.

Kom hem på söndageftermiddag med 38.1 grader, värkande rygg och hosta som sammantaget gav tydliga signaler på att min plats var i sängen, under okänd tid framöver.

Göteborgsvarvet

You might live in Gothenburg
You might live in Spain
You might add some tenderness
Or, you might bring me pain

Mississippi





Av de 45 000 anmälda löparna till Varvet kom drygt 34 000 till start. Fastän min startgrupp inte släpptes iväg förrän 15.27 var det inga problem med värmen. Det var väl ca 15 grader och halvblå himmel. Däremot låg vinden på från havet med 8 meter/sek vilket kändes uppför Älvsborgsbron.

Varvet är på många sätt en positiv upplevelse med många löpare och stort publikintresse. Däremot är bansträckningen inte optimal med så många löpare. Från Slottskogsvallen springer man de första 3 km på smal parkväg med små möjligheter att hålla tempot. De smala ytorna finns på flera ställen vilket förstärker känslan av att banan är trång. En annan mindre uppskattad erfarenhet är att startgrupperna inte helt är baserade efter förväntade sluttider varför man ständigt hinner ifatt långsammare löpare som ska passeras.

http://se.running.adidas.com/goteborgsvarvet.asp

Men på det stora hela blev det ett fint långpass i uppladdningen för Stockholm. Tiden blev 1:48 och jag återkommer säkert nästa år.

Personbästa i London Marathon 2008

What can a poor boy do
except to sing for a rock 'n' roll band
'Cause you see bein' London town
there's just no other place
for a street fighting man.

Rolling Stones, 1968





Måste erkänna att jag känner mig mycket nöjd med mitt lopp i London. Sedan jag kom hem från Chicagomaran har jag haft som mål att komma under 4-timmars gränsen. Som du kanske kommer ihåg har min hittills bästa tid varit 4:00:58 och som sattes i Paris.

Hela min planering och mina 65 mils träning har utgått från ett 5:40 tempo som också tillåter mig att gå 30 sek under några vätskekontroller och ändå hamna under fyra timmar. Jag har också kalkylerat hur många minuter jag kan spara på att springa optimallinjen jämfört med att springa i dess utkanter. På det stora hela var jag så förberedd jag kunde vara. Det var bara en osäkerhetsfaktor kvar och det var skorna.

För ett par veckor sedan upptäckte jag att mina Nike Pegasus var slut. Löplabbet hade inte min storlek varför man beställde ett par i storlek 14 (ja, du läste rätt!) från europalagret i Holland med leverans till Löplabbet den 7 april. När jag den 10 april kom för att hämta skorna var dom fortfarande på väg till Sverige. Med andra ord fanns inget annat att göra än ett välja ett par andra skor. Det jag erbjöds var ett par Asics Cumulus 9, mao en helt annan sko, dämpning och läst än jag blivit van vid. Snacka om osäkerhetsfaktor!

Så i fredags tog jag och William planet till London. Med mig i bagaget hade jag färdigkokt pasta, ostsås och lagad havregrynsgröt som med hjälp av doppvärmare skulle göra kolhydraterna ätbara. På hotellet träffade vi Bengt och Frederik Wiedel samt Sten och Christina Segerslätt med Jakob och Adam.

Lördagsmorgonen började med en tur till utställningshallen där vi hämtade ut nummerlappar och insöp löparatmosfären. På eftermiddagen fortsatte vi uppladdningen med traditionsenlig afternoon tea på Brown's Tea Room. Man kan inte annat än älska denna institutions sinne för pengars värde. William och jag åt ett par tre scones, var sin chokladbiskvi, någon ytterligare kaka samt två kannor utsökt tea. För detta betalade jag 840 kr, fortfarande med ett leende på läpparna.

Efter kvällens dubbla portioner pasta kunde jag gå till sängs med en förvissning om att jag ändå var rätt väl förberedd på loppet!

Söndagsmorgonen bjöd på blå himmel och 6 grader. Eftersom vi åkte med Springtime blev vi bussade ut till starten i Greenwich. De sista förberedelserna innebär ett återkommande rännande till urionarerna och att "skicka upp" vaselinet i ljumskarna. Klart för start!

09.45 släpptes vi 35.000 löpare iväg. Kände mig omedelbart stark och ivrig att komma upp i mitt tempo något som omöjliggjordes eftersom det blev trångt de första 5-600 metrarna. Allt eftersom det lättade kunde jag öka och jag tillät mig själv att springa snabbare än planerat.

Första milen gick på 52 min mot mina planerade 55 och jag hade ännu inte saktad ner vid de bägge vätskekontrollerna. Efter att jag sprungit över London Bridge och passerat halvmaran på 1:51 mot planerade 1:58 började jag förstå att jag hade chansen att klara 4-timmars gränsen.

Nu öppnade sig himlen och ett ihållande hällregn med sjunkande temperatur gjorde mig lite nervös för vad som skulle kunna hända med lår- och vadmusklerna. Vi sprang österut mot Docklands för att sen vända västerut igen för att vid ungefär 35 km passera London Bridge för andra gången. Nu hade regnet upphört. Min tid var nu 3:07 mot förväntade 3:18! Och än så länge hade jag inte haft någon känning av "väggen".



De sista kilometrarna upp mot Buckingham Palace och St James's Park flöt på bra och jag hade ännu inte stannat en enda meter under loppet. När jag sen vänder upp mot målet på The Mall inser jag att jag har överträffat mitt eget mål med stor marginal. Min sluttid med ett genomsnittligt km-tempo om 5:20 blev 3:46 och jag placerade mig som 7872:a löpare av totalt 34.400 som kom i mål. Ett resultat som jag är mer än nöjd med!

Bengt har anledning att sträcka på sig eftersom han kom in på imponerande 3:29 och kvalificerade sig därmed till Bostonmaran. Sten gjorde 4:21 efter att ha råkat ut för fotvalvsblåsa.

(notera att vi fick med spindelmannen utan mask på bilden!)

Med medaljerna runt våra halsar tog vi oss med tunnelbanans hjälp tillbaka till hotellet. Ett varmt bad mjukade upp musklerna lagom till vår fest- och segermiddag som sen intogs på Bistro 51.

Inför London Marathon

Call me a joker call me a fool
Right at this moment I'm totally cool.
Clear as a crystal, sharp as a knife
I feel like I'm in the prime of my life.
Sometimes it feels like I'm going to fast
I don't know how long this feeling last
Maybe it's only tonight.

Billy Joel, 1989

I söndags gjorde jag mitt sista långpass om 31km inför London Marathon den 13 april och går nu in i uppladdningsperioden med färre löpkilometrar varvat med vila. Det jag inte har i benen nu kommer jag inte heller att ha när jag står på startlinjen!

På samma startlinje kommer jag att ha sällskap av Buster Martin. Vore det inte för att Buster har fyllt 101 år vore han som vem som helst bland de 40.000 startande. Det är första gången han springer ett marathon. I mars fullföljde han en halvmara på 5 tim och 13 minuter.

Buster, som har 17 barn med en och samma kvinna som är död sedan ett par decennier, är Englands äldsta anställde. När han fyllde 99 tröttnade han på pensionärslivet och började jobba igen. Han jobbar tre dagar i veckan på ett rörmockarföretag och tränar på sin fritid. På frågan hur han kommer att fira efter att ha genomfört loppet svarar han "If I finish, I'll do what I always do and have a pint and a fag"!

http://edition.cnn.com/video/#/video/living/2008/03/11/chang.uk.101.marathon.runner.cnn?iref=videosearch

Det som är lite kul med årets London Marathon är att marathonvärlden firar 100 års-jubileum om att springa ”den moderna” sträckan om 42 195 m. Varför just 42 195 meter eller 26 miles och 385 yards? Anledningen har sin förklaring i de Olympiska spelen som hölls i London 1908. Istället för att först fastställa hur lång banan skulle vara beslöt den Olympiska kommitten att loppet skulle gå mellan Windsor Castle och den då nybyggda Olympiska stadion i stadsdelen Sheppard’s Bush, en sträcka som ansågs vara en ”potential man-killer”. Det var först efter loppet som längden fastställdes till det lite udda antalet miles, en sträcka som i år firar 100 år.

Väggen

And when they've given you their all
Some stagger and fall,
after all it's not easy
Banging your heart against some mad bugger's wall.

Pink Floyd, 1979



Att träna inför årets marathonlopp i London och Stockholm kan ibland bli lite enahanda. Inte blir det bättre av att löpträningen vintertid oftast är kall och sker i mörker. Då behöver man lite stimuli och peppning för att hålla igång. Det jag nu ska visa är dock motsatsen till inspiration!

I söndags den 27/1 hölls Osakas Marathon i Japan. Kayoko Fukushi som är Japans snabbaste kvinnliga löpare på distanserna 3000m, 5000m och halvmaran sprang sin första helmara. Snabb som hon är satte hon av med ett 3:20 min/km tempo och lämnade övriga tävlanden långt bakom sig. Men den berömda "väggen" mötte hon vid 35km. Hennes försprång om 4 min försvann och Kayoko blir passerad gång på gång.

På videon springer hon den sista kilometern, kraftigt påhejjad av en entusiastisk japansk kommentator och publik. Då Kayoko kommer in på stadion ramlar hon första gången, totalt utpumpad. Därpå fortsätter hon i en takt motsvarande 7:50/km och faller ytterligare 2 gånger innan hon passerar mållinjen.

Vad finns det för lärdom av detta?

Det är tydligt att hon har slut på all glykogen och att blodsockret är i nivå med skosulorna. Hon är inte bara fysiskt utpumpad, hennes hjärna har kopplat ifrån koordinationsförmågan. Själv säger hon att, "mina ben försvann och jag kommer inte ihåg vad som hände." Detta är ett exempel på någon som är extremt vältränad men som är alltför ambitiös i början av ett lopp och som får betala ett högt pris.

Något att tänka på inför säsongen!

http://www.youtube.com/watch?v=VEjE4tE4F-o