Väggen

And when they've given you their all
Some stagger and fall,
after all it's not easy
Banging your heart against some mad bugger's wall.

Pink Floyd, 1979



Att träna inför årets marathonlopp i London och Stockholm kan ibland bli lite enahanda. Inte blir det bättre av att löpträningen vintertid oftast är kall och sker i mörker. Då behöver man lite stimuli och peppning för att hålla igång. Det jag nu ska visa är dock motsatsen till inspiration!

I söndags den 27/1 hölls Osakas Marathon i Japan. Kayoko Fukushi som är Japans snabbaste kvinnliga löpare på distanserna 3000m, 5000m och halvmaran sprang sin första helmara. Snabb som hon är satte hon av med ett 3:20 min/km tempo och lämnade övriga tävlanden långt bakom sig. Men den berömda "väggen" mötte hon vid 35km. Hennes försprång om 4 min försvann och Kayoko blir passerad gång på gång.

På videon springer hon den sista kilometern, kraftigt påhejjad av en entusiastisk japansk kommentator och publik. Då Kayoko kommer in på stadion ramlar hon första gången, totalt utpumpad. Därpå fortsätter hon i en takt motsvarande 7:50/km och faller ytterligare 2 gånger innan hon passerar mållinjen.

Vad finns det för lärdom av detta?

Det är tydligt att hon har slut på all glykogen och att blodsockret är i nivå med skosulorna. Hon är inte bara fysiskt utpumpad, hennes hjärna har kopplat ifrån koordinationsförmågan. Själv säger hon att, "mina ben försvann och jag kommer inte ihåg vad som hände." Detta är ett exempel på någon som är extremt vältränad men som är alltför ambitiös i början av ett lopp och som får betala ett högt pris.

Något att tänka på inför säsongen!

http://www.youtube.com/watch?v=VEjE4tE4F-o

Fear is temporary - Regret is forever!

Come fly with me
let's take off in the blue
Once I get you up there
where the air is rarified
We'll just glide, starry-eyed

Frank Sinatra, 1958

Ifrån Kapstaden och vindistriktet började vi vår resa utmed Indiska oceanen. I De Kelders hade vi fått tips om att ett tiotal "Right whales" med kalvar hade siktats i bukten. Dessa valar (se illustrationen) kan bli uppåt 18 m och väga 100 ton. Och mycket riktigt fick vi se valarna med kalvar simmandes tätt intill. De närmaste befann sig ca 100 meter ifrån oss.

Nästa stopp gjorde vi i Gansbaai som är känt för burdyk ifall man vill se vithajen med lite skyddande stål emellan sig. En i min smak överreklamerad aktivitet som mer spär på fördomarna om hajen än ökar förståelsen om arten och om haj i allmänhet. Jag återkommer med mina erfarenheter av att dyka med haj utan bur.

Sträckan mellan Mossel Bay och Tsitsikamma brukar kallas för Garden Route, en vägsträcka som anses vacker med ett omväxlande landskap med skog och böljande fält. Vi hade hoppats på att få se mer av kust och hav än vad det blev. Men som sagt, smaken är som baken.

På kvällen kom vi fram till Knysna och "The old Cape road guest house" där vi välkomnades av Barbara som var tjänstvilligheten personifierad. Efter att ha konstaterat att bukten påverkas starkt av tidvattnet med båtar som såg ut som strandade valar gjorde vi en snabb rekognisering av staden som slutade på en grekisk restaurang.

Efter frukost körde vi till Buffalo Bay för att sola och bada. Ännu en bukt med fin strand. Vi var fortfarande ovana vid solen och trots skyddsfaktor 30 tog det inte lång stund förrän vi fått nog. I det smala gattet mellan Knysna-bukten och Indiska oceanen hittade vi krogen Paquitas som gav oss lunch denna dag.

Mätta och nöjda satte vi oss i bilarna för att köra mot ett av de äventyr som jag förutsatt mig att göra, nämligen bungyhopp ifrån världens högsta bro med enkelspann, vilket gör hoppet till världens högsta bungyhopp med sina 216 meter. Bron som heter Bloukrans Bridge är en imponerande skapelse som överbryggar en 451 meter lång ravin. Att det hoppas bungy här märker man inget av då vi kör över bron. Det vi däremot ser är att längst ner i ravinen så rinner den nästan torrlagda Bloukrans River. Bron är 451m lång.

Hoppen görs under vägbanan ifrån brospannets högsta punkt. Varje dag hoppar här ca 40 förväntansfulla och kanske också förvånande, tvekande personer. Det skulle visa sig att jag blev dagens sista person som tog språnget ut i det fria. Mimmi, Olivia och William hade bestämt sig för att pröva på "the Flying fox" där man med en sele kopplad till en vajer tar sig snabbt de 200 metrarna ut till hopplatsen. Resten av gänget befann sig på fast mark vid utkikspunkten.

Hela arrangemanget är mycket professionellt. I förberedelserna blir man informerad både en och två gånger om hur hoppet går till, hur gummilinan är kopplad till benen, att den byts efter 300 hopp och vad man själv kan påverka för att göra hoppet bra. För att få en så mjuk uppbromsning som möjligt efter 180 meters fritt fall i 120 km/tim är änden av linan fäst vid spannets motsatta sida vilket gör en viss pendeleffekt. På detta viset undviks också risken att få linan runt halsen vilket hände ifrån bungyhopptornet vid Las Vegas hotellet "Circus, Circus" vi bodde på härom året. Vid det tillfället bröt mannen nacken...

Efter alla förberedelser står man sen med tårna utanför brokanten. Som kuriosa noterar jag att cementen på kanten är skadad. Ifall det beror på att tidigare hoppare tvekat och vänt om tvärt eller om man hasat sig ut på kanten och fått den att vittra förtäljer inte historien. Mina bägge instruktörer hade gjort sitt och nu skulle jag göra min del av dealen.

Med armar uppåt sträck och bröstet fram hörde jag nedräkningen: "three, two, one and BUNGY". Upplevelsen är inte helt olik den vid fallskärmshoppning. Den stora skillnaden är naturligtvis det fria fallets längd och tid. Medan ett fritt fall från 4000 m tar 40 - 50 sek innan man löser ut ut skärmen tar detta bungyhopp 5 sek innan inbromsning.

Med omkring 30 meter kvar till marken gör den elastiska linan sitt jobb och skickar mig 70 -80 meter tillbaka ifrån var jag kom. Det känns lite som Lisebergs "Fritt fall". Efter en stunds "jojande" upp och ner kommer en kille nervinschandes utmed linan för att ta mig tillbaka till uthoppet.

Väl tillbaka på bron och med ett stort smil kan jag sammanfatta hoppet med arrangörens slogan, "pure adrenalin!" Om jag skulle göra om det? Självklart, men då väntar jag tills dess att något annat hopp tagit över titeln som världens högsta bungyhopp!

Christmas in Cape Town

It's Christmas in Cape Town
but it ain't the same Oh,
the boys on the beach are still blowin'
And the summer wind still kicks the clouds

Randy Newman, 1983



Jag är inte svår att övertala att byta den svenska regnglåmiga och mörka vintern mot sol och värme. Senast vi var iväg över jul och nyår var till Thailand. Att resmålet denna gång skulle bli Sydafrika var från början inte helt självklart. Men efter det att vi förra februari beställde flygbiljetterna och började googla oss fram efter information om landet, sevärdheter, aktiviteter och boende framträdde bilden av Sydafrika allt klarare. Benämningen ”Regnbågsnationen” är verkligen träffande. För mig speglar namnet ett mångetniskt samhälle, en färgrik, dramatisk och vacker natur samt en bland många uttalad förhoppning om att landet ska finna ”skatten” i form av utveckling och stabilitet vid foten av regnbågen.

Vi landade i Kapstaden. Vore det inte för att staden omges av berg och hav så hade mycket av dess charm gått förlorad. Det ständigt närvarande 1000 meter höga Taffelberget med ”bordsduken” i form av moln är helt unik och svår att ta ögonen ifrån.

Som med alla större städer så har Kapstaden en baksida som är mindre attraktiv. Jag tänker på kriminaliteten. Det är inte så att den syns i varje gathörn, däremot blir vi av såväl hotellpersonal, guider som taxichafförer varnade för att promenera på folktomma gator och framför allt inte ensam på kvällen. Vi skulle istället göra allt för ”to blend in” med lokalbefolkningen. Mitt förslag till familjen för att följa rådet var att göra det jag gjorde en gång då jag hämtade Anni och min syster Helena på Landvetter efter en skidresa. Jag hade förklätt mig till neger med svart skokräm i ansiktet och lurade inte bara tjejerna utan också Landvetters säkerhetspersonal! Eftersom mitt förslag inte bifölls försökte vi ändå hålla en låg profil!

I staden bor omkring 3,3 miljoner. 40% klassas som fattiga, 15% är officiellt arbetslösa med ett stort mörkertal och 2007 begicks 983 anmälda grova brottsdåd (mord, rån, misshandel och våldtäkter) per 100 000 invånare!

Av detta såg vi inget av! Istället lät vi oss njuta av klimatet, naturen, mat och dryck. Att resa tillsammans med en skånsk jordbruksfamilj innebär att man får anpassa mathållningen därefter. Det är full engelsk frukost (med alla tillbehör), regelrätt lunch samt två eller tre rätters middag – i tre veckor! Mao en fullständig katastrof för en marathonlöpare, med i och för sig blygsamma ambitioner, men samtidigt fullständigt underbart. Från menyn beställdes allt från dagens ”line fish”, skaldjur eller rejäla ”köddabidar” av Springbock eller Kudu.

Naturligtvis besökte vi Godahoppsudden, som inte ska förväxlas med Cape Agulhas som är kontinentens sydligaste udde. Godahoppsudden blir inte mindre mäktig för det och definitivt inte mindre vacker. Vi körde därefter norrut utmed den östra sidan av halvön som leder in i bukten False Bay. Här stannade vi bl a i Boulders för att se de tusentals fridlysta åsnepingvinerna.

I Kapstaden passade också Mona-Lisa på att fylla 50 år! Dagen som började med champagne och avslutades enligt utsagor på stadens bästa fiskrestaurang Baia är ett härligt minne! Dagen därpå kunde Mona-Lisa ”öppna” vår familjs present. En vinprovartur till Stellenbosch, arrangerad av de två härliga damerna AnnaLee och Gudrun. Vi besökte vingårdarna Avontuur, Eikendal samt Vergelegen. På Vergelegen njöt vi inte bara av oförskämt goda viner utan också av en överdådig picknick serverad i en skogslund bland svalkande lövträd.

Vi hade nu lämnat Kapstaden och bodde nu bland vinrankor på Soverby. Med var sitt hus som bas lärde vi känna den lilla universitetsstaden Stellenbosch samt grannstaden Franschhoek. Till glädje för vissa och sorg för andra kan jag berätta att jag inhandlade en eftersökt ”Nelson Mandela-skjorta” i Stellenbosch. Man ska ju ta seden dit man kommer och med ambitionen "to blend in” var det givet att jag skulle ha en genuin afrikansk skjorta. Att skjortan verkligen hjälpte oss ur en prikär situation får jag anledning att återkomma till! Min är förärad med ett mönster av zebror…

Rudi Josefsson till minne

Budet om att Rudi Josefsson avled på nyårsaftonen nådde mig först igår. Rudi som blev 68 år är och var en av de personer som jag tydligt kan peka på som haft stor betydelse för de värderingar jag försöker lever efter idag. Jag träffade honom första gången 1969 som 14-årig på ett tre veckor långt konfirmationsläger där han var lägerchef. Åren därefter följde en lång rad ungdomsläger. Det var nyårslägren i Sälen, sportlovslägren i Hestra och Ralingsås och naturligtvis aktivitetslägret Fem-i-ett under 70-talets första hälft. Rudi blev med sin tillit en inspiratör och förebild.

När jag några år senare i helt andra sammanhang träffade Anneli korsades vägen med Rudi på nytt. Han hade månaden innan vigt samman Annelis syster Christina och Birger. När det sen 1979 stod klart att Anneli och jag ville tillbringa livet tillsammans var det självklart att Rudi skulle viga oss. Vi bodde då i London. Tyvärr hade Rudi förhinder just den lördag vi valde att komma hem.

Sen gick åren. Vi träffades inte särskilt ofta men vi "visste om varandra". Det var först i början av 2005 som vi på allvar tog upp kontakten igen. Tillsammans med Anna Skagersten och Erik Hemström drog vi upp planerna inför ett nostalgiläger som hölls i sann Fem-i-ett anda den sommaren. Under förberedelserna berättade Rudi om sin cancer som han kämpat med några år. Detta hindrade honom däremot inte från att engagera sig i söka rätt på de mer än 700 killar och tjejer som var med på lägren under 70-talet.

Som pensionär valde Rudi och hans Elisabeth att lämna Skåne för att flytta tillbaka till Värnamo, där han förutom att snickra på sitt sommartorp fortsatte att engagerade sig för och tillsammans med sina medmänniskor.

Det är med sorg jag konstaterar att jag inte längre kommer att träffa honom och bli smittad av hans värme och humor som gjorde hans smilgrop tydlig. Det är också med motsvarande tacksamhet som jag konstaterar att mitt första möte med Rudi blev vägledande.

Kåkstäderna

You can't change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world

Depeche Mode, 1986



Som en följd av apartheidsystemet beslutades att folk med olika raser inte längre fick leva tillsammans varför befolkningen skulle delas upp efter rastillhörighet. Färgade och svarta fick inte längre röra sig fritt och tvingades bära pass.

Hela stadsdelar med företrädesvis svarta och färgade jämnades med marken. Ett exempel är Kapstadens ”Sjätte distrikt” som låg strax öster om de centrala delarna. Här bodde i mitten av 1960-talet 50.000 invånare, lika många som idag bor i Norrtälje, Uddevalla eller Hässleholm! Denna och många andra stadsdelar förklarades som ”vita områden” varpå hus revs och människor tvångsförflyttades till det vi idag kallar för kåkstäder. Spåren av det som skedde är fortfarande tydliga. På igenvuxna ytor ser man asfalterade vägar och spår efter husgrunder.

Hus i Sjätte distriktet, i för stadsdelen typiska färger

Hur många som idag lever i Kapstadens kåkstäder öster om staden är det ingen som riktigt vet. Vår guide Basil, som själv bor i en kåkstad med företrädesvis färgade invånare, uppskattar antalet till fler än 1,5 miljoner. Han tog oss till två av fler än 10 kåkstäder. Langa som är den äldsta kåkstaden och som bildades redan under 1920-talets senare del samt Khayelitsha (som betyder ”new home”) som ”öppnades” 1985. Dessa och övriga kåkstäder ryms inom ett stort område som är känt som the Cape Flats. Myndigheternas plan var att dumpa färgade och svarta i områden som var lätta att kontrollera och Cape Flats är ett platt sandlandskap. Till befolkningens nackdel råkar dessa områden ut för återkommande översvämningar och sandstormar.

I Khayelitsha lever fler än 500.000 människor. Här i likhet med Langa och andra kåkstäder utgör AIDS ett svårt problem. Fler än hälften av de kvinnor som lever i kåkstäder och som besöker en kvinnoklinik är HIV-positiva. En av anledningarna till den stora utbredningen av HIV är bristen på kunskap bland befolkningen. Ett faktum som dessutom inte förbättras av att ANC´s nya ordförande Jacob Zuma själv är anklagad för att ha våldtagit en HIV-smittad kvinna och sedan förklarat att han skyddade sig genom att ha duschat och ätit vitlök efteråt…
Och denne man kan komma att bli landets nye President efter sittande Thabo Mbeki!

Majoriteten av husen (shacks) är byggda av plåt och trä och man kan bara föreställa sig hur livet ter sig under kyliga och regniga vintermånader. I varje hus om 15-20 kvm bor hela familjer.

För att komma till rätta med de missförhållanden som kåkstäderna utgör har myndigheterna satt som mål att tills 2010 ska alla shacks vara ersatta med små stenhus på 2 rum och kök samt el, vatten och avlopp. Husen kostar mellan 15.000 - 20.000 Rand och erbjuds mot en kontantinsats på 7.000 Rand, vilket är lika mycket i svenska kronor. Resten amorteras med långa och fördelaktiga lån. Huruvida man kommer att kunna nå målet eller inte är dock tveksamt. Varje stenhus tar upp en större markyta än ett plåthus varför nuvarande landområden behöver utökas. Dessutom kan man fråga sig ifall alla ens har råd eller intresse av att investera i ett hus? En misstanke som smög sig in hos mig var ifall myndigheterna syniskt och kallt räknar med att effekterna av AIDS ska underlätta för planens genomförande! Ett är dock säkert och det är att de styrande önskar kunna visa upp ett mer attraktivt yttre av Cape Town under fotbolls-VM år 2010.

I gathörnen ser vi gatustånd där man tillagar och säljer grillat kött. Nu handlar det inte om kotletter eller nötkött utan snarare om fårskalle och mindre ädlare delar från djur vi själva inte skulle komma på tanken att lägga på grillen. Lukten var skämd och frän. Det är lätt att få uppfattningen att människorna i dessa miljöer har tappat livslusten och blivit uppgivna. I många fall är det säkert så också. Det var därför väldigt befriande att få träffa Vicky Ntozini som sedan 8 år driver ett Bed & Breakfast i Khayelitsha.
En av hennes drivkrafter var att inte behöva känna sig som ett djur i en bur på ett zoo för besökare som vi själva. Hon ville ge besökare till kåkstaden en mer sann bild av hur de boende lever sina liv. För 230 Rand får du övernatta i ”the smallest hotel in South Africa” och frukost ingår.

Vi gjorde också ett stopp hos Golden i hans lilla verkstad där han gör blommor av läsk och coca-cola burkar. Nu råkade Golden själv befinna sig i kyrkan men det hindrade inte Basil och en grannfru från att själva visa upp verksamheten. Här fanns såväl rosor, solrosor, liljor och prästkragar i en kaskad av färger.
Golden startade sin lilla verksamhet efter att i sina drömmar sett färgglada blommor på en sopptipp vilka han plockade och sålde för att kunna försörja sin familj. Idag försörjer han inte bara sin egen familj utan kan också betala områdets barn 20 cent per burk.

Såväl Langa som Khayelitsha är exempel på kåkstäder med framför allt svarta invånare ifrån en folkgrupp som heter Xhosa. Det är en folkgrupp med egna flera hundra år gamla seder och ritualer. En av dessa seder fick vi förklarade efter att ha kört förbi större igenvuxna fält med säregna hyddor byggda av svart plast. Hyddorna var placerade med ett större avstånd från varandra och tycktes vara övergivna. Basil förklarade att dessa hyddor används fortfarande idag i en ritual då Xhosastammens pojkar förbereds för att bli män. Under sex månader har pojkarna ”gone to the bush”. Dom har skiljts från sina familjer och lever i avskildhet i dessa hyddor under uppsikt av ”åldermän” som undervisar om allt från socialt ansvar, äktenskapets förutsättningar till vilka förväntningar stammen ställer på en man. Med tanke på att ritualen sker under den varma och torra delen av året riskerar pojkarna också uttorkning då dom förbjuds att dricka vätska för att utveckla sin uthållighet. Mot slutet av de sex månaderna blir pojkarna dessutom tvångsomskurna, ofta med ytterst tveksamma metoder som inte sällan leder till blodförgiftning och död. Det sociala trycket är allt för starkt för att såväl föräldrar som pojkarna ska vägra ritualen. Detta sker 2008 och mindre än 20 km ifrån Kapstadens centrum!

Att kåkstäderna kring Kapstaden och runt omkring Sydafrika utgör en stor utmaning för såväl myndigheterna som dess invånare står helt klart. Jag är inte övertygad om att lösningen är så enkel som att ersätta dagens fler än miljoner shacks med motsvarande i sten. Det kommer att krävas så mycket mer i form av sociala reformer, en mer rättvis fördelning av utbildningsinsatser, en snabb ekonomisk tillväxt, en stark bekämpning av den allt ökande kriminaliteten och en fortsatt stark och handlingskraftig regering. Frågan är vad som kommer att hända efter att Nelson Mandela och Desmond Tutu har gått ur tiden? Jag ser inte att den nuvarande presidentkandidaten Jacob Zuma har de rätta förutsättningarna för att fortsätta leda landet efter dessa bägge giganter. Och den senaste händelseutvecklingen i det tidigare stabila Kenya försträcker.

Avslutningsvis är jag ändå överraskad över den framtidstro och försonande inställning gentemot sina gamla förtryckare som tycks råda bland de svarta och färgade, åtminstone bland dem vi träffade och pratade med. Detta är kanske den enskilt största förutsättningen för det framtida Sydafrika.

Regnbågsnationen

"Utan förlåtelse finns det ingen framtid,
men utan bekännelse kan det inte bli någon förlåtelse"

Desmond Tutu, 1994

Citatet och dess praktiska betydelse har helt och hållet varit avgörande för Sydafrikas möjligheter att lämna apartheidtiden bakom sig. Det uttalades i samband med att Tutu inrättade den Sannings- och försoningskommission som kartlade apartheidtidens kriminella handlingar. Kommissionens framgångsrecept var att låta svarta och färgade berätta om upplevda övergrepp för att därefter ge våldsutövarna chansen att erkänna sina handlingar. Och till dem som erkände sina övergrepp gavs amnesti medan de som valde att inte erkänna, trots bevis, dömdes till straff.

En annan person som haft en avgörande roll i upprättelsen av det nya Sydafrika är Nelson Mandela som i det första demokratiska valet 1994 valdes till landets president. Det skedde bara fyra år efter det att han släpptes fri efter att under 27 år ha avtjänat ett livstidsstraff. Ett annat välkänt citat är Mandelas segertal "Free at last" som landets nye president.

"The time for the healing of the wounds has come.

The moment to bridge the chasms that divide us has come.

The time to build is upon us"

Varför inleder jag då min reseberättelse från Sydafrika på detta viset?

Jo, helt enkelt för att mötet med Sydafrika och de människor vi träffade, i de allra flesta fallen, återspeglar såväl den framtidstro som förlåtelse som bägge citaten ger uttryck för.

Fastän det handlar om en semesterresa och inget annat kan jag inte låta bli att också kommentera och berätta om annat som "fastnat", händelser och fakta som bidragit till reseupplevelsen.

Mitt första inlägg kommer att handla om våra besök och möten med invånare i två kåkstäder. Soon in a blogg near you!