... en samling banala trallar utan socialt patos!

Hide my face in my hands, shame wells in my throat
My comfortable existance is reduced to a shallow meaningless party
Seems that when some innocent die
All we can offer them is a page in a some magazine
Too many cameras and not enough food
'Cos this is what we've seen

Sting, 1980

(Klicka på bilden för en förstoring)

Liksom världen i övrigt förfasas jag av jordbävningen i Haiti. En förfasan som innehåller många frågor om "varför" men också insikten av mina begränsningar att kunna göra en skillnad. Som så många andra har jag skänkt pengar till hjälporganisationer som, om dom kommer fram, kan lindra lidandet. För övrigt verkar det som om Sverige och vi svenskar är generösa med våra pengar när det gäller katastrofhjälp. Härom dagen såg jag en lista på de länder som hittills har bidragit med mest humanitärt stöd. Först kom USA, därefter Frankrike, Storbritanien och därefter Sverige. Däremot fanns inga av de rika länderna från den arabiska halvön på listan. Vill gärna förstå anledningen!

I går kväll följde jag den internationella insamlingsgalan "Hope for Hahiti now" på TV som säkert inbringade bidrag som kan räknas till många 100 miljoner. Som draghjälp fanns välkända skådespelare som svarade i telefon och flera kända artister som uppträdde. Och det var då jag upptäckte ett intressant samband som jag formulerade till en hypotes.

Hypotesen lyder: "Populärmusikens texter har de senaste 20 åren utvecklats till en samling banala trallar utan socialt patos".

Hur leder jag det i bevis? Jo, utav galans 19 musikframträdanden där artisterna valde musik och texter som på ett eller annat sätt speglade Hahitis öde gjordes 13 av låtarna 1989 eller tidigare, åtta gjordes mellan 1969 - 1989 medan fyra gjordes under perioden 1990 - 2010. Till saken hör också att två låtar blev specialskrivna inför galan varför jag inte räknar med dom.

Här är spellistan:

John Legend: "Motherless Child", 1800-talet
Mary J. Blige: "Hard Times", 1854 av Stephen Foster
Alicia Keys: "Prelude to a Kiss", 1938 avDuke Ellington;
Bruce Springsteen: "We Shall Overcome", originalet skrevs i början av 1900-taletoch blev känd 1963 genom Joan Baez
Dave Matthews & Neil Young: "Alone & Forsaken", 1951 av Hank Williams
Emeline Michel: "Many Rivers To Cross", 1969 av Jimmy Cliff
Stevie Wonder: "Bridge Over Troubled Water", 1970 av Simon & Garfunkel
Jennifer Hudson: "Let It Be", 1970 av Beatles
Sheryl Crow, Keith Urban and Kid Rock: "Lean on Me", 1972 av Bill Withers
Wyclef Jean: "Rivers of Babylon", 1972 av Brent Dowe
Sting: "Driven To Tears", 1980 av the Police
Justin Timberlake: "Hallelujah", 1984 av Leonard Cohen
Madonna: "Like a Prayer", 1989

Shakira: "I'll Stand by You", 1994 av Pretenders
Taylor Swift: "Breathless", 2005 av Better than Ezra
Beyoncé: "Halo", 2009
Christina Aguilera: "Lift Me Up", 2010 av Linda Perry

Coldplay: "A Message", 2010 (natten innan konserten)
Jay-Z med U2's Bono och Rihanna; "Stranded”, 2010 inför konserten

Enligt mig belägger hypotesen att textförfattare och musiker innan 1990 var mer angelägna och intresserade av att spegla samhället och vårt samvete i sin musik än vad man är idag.

Tyvärr tror jag att hit-fabrikerna och en explorativ kommersialism är anledningen.

Alperna och skidåkning

Hail a cab
to go out to the airport
to catch a plane
to go skiing
in the alps for two weeks

Christine Lavin, 1985

Förra lördagen satte vi oss tillsammans med Harald och Margaret på Ryanair till Klagenfurt i Österrike för en veckas skidåkning i Matrei. Förväntningarna inför en veckas skidåkning i vecka 2 var snö, kyla, vind och brist på sol.

Ibland är det skönt att förväntningar inte infrias...!

Av totalt 6 skiddagar hade vi tre med sol från klarblå himmel, två med sol från skyig himmel och en med växlande moln och dimma. Inte illa! Bodde gjorde vi i Harald och Margarets andelslägenhet på Hotel Goldreid.

Veckan innan hade det snöat och nu låg kall och puderlik lösnö och väntade på oss. Det är en speciell känsla att få vara först i en offpistbacke och göra spår efter spår.

(Logga in på sidan för ett Youtube-klipp)

Det går åt mycket energi varför mat och dryck står högt på behovslistan. Vi löste det hela genom att varva egna lagade middagar (Bengans fiskgryta, ryggbiff med klyftpotatis och kasslergryta) med restaurangbesök. Den österrikiska gösfilén var framför allt en synupplevelse...

Jag fick möjlighet att byta ut mina hyrda Fisher Pro Race GS mot sportbutiksägarens egna Head Chip med Intelligence och Liquidmetal Technology. Dessa mikrochipbestyckade carvingskidor med 13 meters radie var så långt ifrån mina första slalomskidor med skruvade stålkanter man kan tänka sig! Så här fungerar det enligt Head:

Intellifibers positioned at 45° in front of the binding transform mechanical impulses into electrical energy. The harder you ride, the more energy is produced. The electrical energy is led back to the Intellifibers. This causes them to stiffen up, putting more rebound and torsional stiffness into the ski. Intelligence progressively stabilizes the entire ski at high speeds.

Some HEAD high-end skis boast Intelligence Chip Technology. Here, the electrical energy produced by the Intellifibers is not just recycled, but accumulated and released bit by bit through a pre-programmed chip – individually timed to match the oscillation properties of the ski. Thus, the effect of Intelligence is multiplied, providing even more performance relative to your skiing style.

Som alltid då man har kul går dagarna för fort. Nöjda såväl lekamligt som känslomässigt och med en lätt solrodnad på kinderna tog vi hyrbilen tillbaka till Klagenfurts flygplats och var hemma i huset igen på lördagskvällen. Geschwint!

Katastrofala omslag

Var gång skymningen stilla sig sänker
mina tankar till hemmet då går
och jag ler fastän hjärtat mitt gråter
när mot kvällen jag hemlängtan får

Palomaz

Dansbandsmusiken upplever en renässans. Inte minst pga av TV-producerade tävlingar och en gentemot genren häcklande Robert Gustavsson med sitt band Rolandz. Vad är det som gör att folk i stugorna kör milstals en torsdag för att lyssna och dansa till covers av låtar som aldrig borde ha spelats den första gången?

Nu ska jag inte vara svår! Det finns faktiskt en del av dansbandskulturen som jag uppskattar. Och det är vinylskivornas omslagsbilder från 1970- och 80-talet. Det är en riktig guldgruva till förnöjdsamhet! Till min glädje har jag upptäckt att jag inte är ensam om att visa denna uppskattning. På nätet finns "Herr Dryck" med sin hemsida http://katastrofalaomslag.blogspot.com/! Här fullkomligt vältrat sig "Herr Dryck" i osmakligheter genom att recensera omslagsbilder.

Låt mig få lämna ett smakprov i form av ett citat som gäller omslaget till Palomaz 7.

"De har kostat på sig att ta hjälp av fotograf och studio (Studio Jan i Tomelilla) inför framställandet av skivans omslag, klätt sig unisont (bortsett från skorna givetvis), noggrant placerats kring ett litet bord, blivit jämnt och snyggt belysta och alla blickar har riktats mot kameran. Allt väl så långt. Men då var det någon bystander ute på sidan som tog en bild av de sex, en bild som saknade skärpa på alla medlemmar utom den närmaste, som fångade de missprydande skuggorna från studiobelysningen men som däremot inte fångade blicken från en enda av dem utan fick det att se ut som om alla plötsligt fick syn på något mycket mer intressant ute till höger om fotografen.

Efter studiofotograferingen valde Palomaz att använda DEN bilden, istället för de bilder som fotografen fått till. Lägg till det slipsar i mycket varierande längd, den vänstre kåkfararens rehab-dojjor, en livsfarlig brottsling i tonade pilotbrillor och den hemska kontrasten mellan text och vidrig heltäckningsmatta så har du en riktig hit."

Jag kan inte undanhålla fler exempel på omslag som får mig på gott humör. Håll till godo!