Fälttävlansäsongen igång igen

Jump up, hold on tight
Can't trust a promise or a guarantee
'Cause the man 'round the curve
Says that he's never heard of you or me

Elvis Costello, 1977



I helgen åkte jag, Olivia och Tariff till Tågarp för årets första fälttävlan. Eftersom det var säsongens första tävling var landets ryttare ivriga att komma igång igen, något som märktes på antalet starter. Såväl debutantklassen som den lätta klassen fick delas upp i två grupper med minst 30 starter i varje. Olivia startade i den senare med 36 ekipage.

Under vintermånaderna är träning på terrängen starkt begränsad varför såväl ryttare som häst är lite ringrostiga. Däremot har man nött såväl dressyr som banhoppning i kalla ridhus. För både häst som ryttare är det lite grann av en befrielse att få komma ut och rida terräng igen. Det märks så väl att också en utbildad fälttävlanshäst gått och längtat till årets första tävling!

Dressyren gav 51 straff. Ja, det låter lite tufft men med tanke på att ledaren fick 45 straff (vilket är mycket bra) så var Olivia nöjd. Banhoppningen om 1.0 m klarades utan rivningar och så återstod terrängprovet.

Nytt för i år är att ryttaren inte längre får bära tidtagarur för att kunna kontrollera takt och hastighet, något som anses höja säkerheten. Och eftersom man ska rida på en optimaltid blir man straffad om man rider såväl för fort som för långsamt. Banan var drygt 1.8 km och hade 20 fasta- och ett vattenhinder.




Olivia red både mjukt, säkert och med stort förtroende för Tariff och kom i mål några sekunder för tidigt, jmf med optimaltiden. Det skulle visa sig att dagens insats hade räckt rätt långt. Olivia placerade sig som fjärde bästa ryttare vilket måste kännas bra inför resten av säsongen. Nästa tävling blir under Valborgsmässohelgen på Gärds utanför Kristianstad då Olivia startar sin första 1-stjärniga tävling med Tariff. Det blir spännande!

Sovjetunionens nationalsång

Du har hört den förrut! Sovjetunionens och nuvarande Rysslands nationalhymn? Den spelas tyvärr allt som oftast vid hockey-VM. Däremot har texten aldrig satt sig riktigt, något som säkerligen beror på att spelarna har svårt att artikulera mellan obefintliga tandrader. Men jag har fått tag på en textad version av den gamla dängan och genast inser man att perestrojkan inte kom en dag för tidigt!

Lyssna och njut!

<

Personbästa i London Marathon 2008

What can a poor boy do
except to sing for a rock 'n' roll band
'Cause you see bein' London town
there's just no other place
for a street fighting man.

Rolling Stones, 1968





Måste erkänna att jag känner mig mycket nöjd med mitt lopp i London. Sedan jag kom hem från Chicagomaran har jag haft som mål att komma under 4-timmars gränsen. Som du kanske kommer ihåg har min hittills bästa tid varit 4:00:58 och som sattes i Paris.

Hela min planering och mina 65 mils träning har utgått från ett 5:40 tempo som också tillåter mig att gå 30 sek under några vätskekontroller och ändå hamna under fyra timmar. Jag har också kalkylerat hur många minuter jag kan spara på att springa optimallinjen jämfört med att springa i dess utkanter. På det stora hela var jag så förberedd jag kunde vara. Det var bara en osäkerhetsfaktor kvar och det var skorna.

För ett par veckor sedan upptäckte jag att mina Nike Pegasus var slut. Löplabbet hade inte min storlek varför man beställde ett par i storlek 14 (ja, du läste rätt!) från europalagret i Holland med leverans till Löplabbet den 7 april. När jag den 10 april kom för att hämta skorna var dom fortfarande på väg till Sverige. Med andra ord fanns inget annat att göra än ett välja ett par andra skor. Det jag erbjöds var ett par Asics Cumulus 9, mao en helt annan sko, dämpning och läst än jag blivit van vid. Snacka om osäkerhetsfaktor!

Så i fredags tog jag och William planet till London. Med mig i bagaget hade jag färdigkokt pasta, ostsås och lagad havregrynsgröt som med hjälp av doppvärmare skulle göra kolhydraterna ätbara. På hotellet träffade vi Bengt och Frederik Wiedel samt Sten och Christina Segerslätt med Jakob och Adam.

Lördagsmorgonen började med en tur till utställningshallen där vi hämtade ut nummerlappar och insöp löparatmosfären. På eftermiddagen fortsatte vi uppladdningen med traditionsenlig afternoon tea på Brown's Tea Room. Man kan inte annat än älska denna institutions sinne för pengars värde. William och jag åt ett par tre scones, var sin chokladbiskvi, någon ytterligare kaka samt två kannor utsökt tea. För detta betalade jag 840 kr, fortfarande med ett leende på läpparna.

Efter kvällens dubbla portioner pasta kunde jag gå till sängs med en förvissning om att jag ändå var rätt väl förberedd på loppet!

Söndagsmorgonen bjöd på blå himmel och 6 grader. Eftersom vi åkte med Springtime blev vi bussade ut till starten i Greenwich. De sista förberedelserna innebär ett återkommande rännande till urionarerna och att "skicka upp" vaselinet i ljumskarna. Klart för start!

09.45 släpptes vi 35.000 löpare iväg. Kände mig omedelbart stark och ivrig att komma upp i mitt tempo något som omöjliggjordes eftersom det blev trångt de första 5-600 metrarna. Allt eftersom det lättade kunde jag öka och jag tillät mig själv att springa snabbare än planerat.

Första milen gick på 52 min mot mina planerade 55 och jag hade ännu inte saktad ner vid de bägge vätskekontrollerna. Efter att jag sprungit över London Bridge och passerat halvmaran på 1:51 mot planerade 1:58 började jag förstå att jag hade chansen att klara 4-timmars gränsen.

Nu öppnade sig himlen och ett ihållande hällregn med sjunkande temperatur gjorde mig lite nervös för vad som skulle kunna hända med lår- och vadmusklerna. Vi sprang österut mot Docklands för att sen vända västerut igen för att vid ungefär 35 km passera London Bridge för andra gången. Nu hade regnet upphört. Min tid var nu 3:07 mot förväntade 3:18! Och än så länge hade jag inte haft någon känning av "väggen".



De sista kilometrarna upp mot Buckingham Palace och St James's Park flöt på bra och jag hade ännu inte stannat en enda meter under loppet. När jag sen vänder upp mot målet på The Mall inser jag att jag har överträffat mitt eget mål med stor marginal. Min sluttid med ett genomsnittligt km-tempo om 5:20 blev 3:46 och jag placerade mig som 7872:a löpare av totalt 34.400 som kom i mål. Ett resultat som jag är mer än nöjd med!

Bengt har anledning att sträcka på sig eftersom han kom in på imponerande 3:29 och kvalificerade sig därmed till Bostonmaran. Sten gjorde 4:21 efter att ha råkat ut för fotvalvsblåsa.

(notera att vi fick med spindelmannen utan mask på bilden!)

Med medaljerna runt våra halsar tog vi oss med tunnelbanans hjälp tillbaka till hotellet. Ett varmt bad mjukade upp musklerna lagom till vår fest- och segermiddag som sen intogs på Bistro 51.

Inför London Marathon

Call me a joker call me a fool
Right at this moment I'm totally cool.
Clear as a crystal, sharp as a knife
I feel like I'm in the prime of my life.
Sometimes it feels like I'm going to fast
I don't know how long this feeling last
Maybe it's only tonight.

Billy Joel, 1989

I söndags gjorde jag mitt sista långpass om 31km inför London Marathon den 13 april och går nu in i uppladdningsperioden med färre löpkilometrar varvat med vila. Det jag inte har i benen nu kommer jag inte heller att ha när jag står på startlinjen!

På samma startlinje kommer jag att ha sällskap av Buster Martin. Vore det inte för att Buster har fyllt 101 år vore han som vem som helst bland de 40.000 startande. Det är första gången han springer ett marathon. I mars fullföljde han en halvmara på 5 tim och 13 minuter.

Buster, som har 17 barn med en och samma kvinna som är död sedan ett par decennier, är Englands äldsta anställde. När han fyllde 99 tröttnade han på pensionärslivet och började jobba igen. Han jobbar tre dagar i veckan på ett rörmockarföretag och tränar på sin fritid. På frågan hur han kommer att fira efter att ha genomfört loppet svarar han "If I finish, I'll do what I always do and have a pint and a fag"!

http://edition.cnn.com/video/#/video/living/2008/03/11/chang.uk.101.marathon.runner.cnn?iref=videosearch

Det som är lite kul med årets London Marathon är att marathonvärlden firar 100 års-jubileum om att springa ”den moderna” sträckan om 42 195 m. Varför just 42 195 meter eller 26 miles och 385 yards? Anledningen har sin förklaring i de Olympiska spelen som hölls i London 1908. Istället för att först fastställa hur lång banan skulle vara beslöt den Olympiska kommitten att loppet skulle gå mellan Windsor Castle och den då nybyggda Olympiska stadion i stadsdelen Sheppard’s Bush, en sträcka som ansågs vara en ”potential man-killer”. Det var först efter loppet som längden fastställdes till det lite udda antalet miles, en sträcka som i år firar 100 år.