Andra budordet

Du skall icke missbruka ditt kundförtroende

Inte nog med att konsumenten behöver betala för varukasse med reklamtryck vilket gör dessa till butikens i särklass, i procent räknat, mest lönsamma produkt. Nu har vi också blivit våra egna kassörskor då butiken betror oss att registrera priserna och hjälper dem spara pengar genom att kapa lönekostnader.

Enligt Maxi är självscanning enkelt, smidigt och tidsbesparande för kunden. Dessutom påstås det att många tycker att det också har blivit roligare att handla! Jag tror dock inte jag är ensam med uppfattningen att enda orsaken till att självscanna är att om möjligt göra tiden i butiken så kort som möjligt.

Som bekant finns det alltid en baksida. I fallet om självscanning heter baksidan "slumpvisa avstämningar". Samtidigt som jag inser behovet av att kontrollera att förtroendet som butiken ger sina kunder också efterlevs i handling ställs butiken inför utmaningen att vända den "slumpvisa avstämningen" till en kundfördel. Idag är det ljusår till att avstämningen upplevs som något positivt.

Efter att jag överlämnat scannern fick jag besked att avstämning skulle göras. Det var bara att tömma mina påsar på varor och lägga dessa på bandet, låta expediten registrera och konstatera att jag scannat rätt allt medan mina varor samlades på hög. Och det är i denna stund, då kunden känner sig som mest frustrerad, som butiken skulle kunna vända erfarenheten till något positivt. Men vad händer? Jo, kunden får själv packa tillbaka sina varor i påsarna medan den förväntade tidsvinsten går förlorad samtidigt som inte fullt så vackra tankar om varumärket Maxi tänks.

Så, hur borde butiken vända det negativa till en kundfördel? Med tanke på att en självscannande kund bidrar till ökad lönsamhet så finns ett ekonomiskt utrymme för att premiera kunder som råkar ut för en "slumpvis avstämning". Exempelvis kan varje avstämning premieras med ett poängsystem som, efter uppnådd totalpoäng och efter lika många avstämningar, kan lösas in mot kontanter eller annat värdebevis. Eller varför inte omedelbart kreditera det nyss genomförda köpet med lämplig procentsats. Det hade väl inte varit fel ifall Maxi kunnat argumentera att självscanning inte bara är "enkelt, smidigt och tidsbesparande" utan också i förekommande fall lönsamt för kunden!

Det minsta jag ändå begär är att det finns personal som lägger tillbaka varorna i mina reklamtryckta Maxikassar...

Första budordet

"Du ska inga andra artister hava jämte mig"

Tack vare dotter Mimmis present var Anni och jag på konsert igår kväll. I ett packat Teleborgshallen i Växjö lyssnade vi på en av Sveriges i särklass mest älskade och, med sin repertoar, bredaste artist nämligen Björn Skifs. Att denne pojk fyller 60 år i april är fullkomligt obegripligt. Inte nog med att han med hjälp av ett och annat lyft ser 20 år yngre ut, han har dessutom en röst som obehindrat växlar mellan ädel soulmusik, raspig rock och tidlösa ballader. Kvällens repertoar omfattade Björns fyra decennier långa karriär, inklusive några tidlösa visor från 1950-talet och tidigare. Tillsammans med Hans Gardemars 20-mannaband med såväl stråkar, blås och traditionell rocksättning fick Björn hallens dryga 1 000 begeistrade popsnören i 50-, 60- och 70- årsåldern att stampa takten och glömma våra vardagliga problem med brist på hörslingor, höga hårfästen, opressade Dressman-kostymer, gnisslande rollatorer och ett alltjämt tilltagande midjemått.

Kvällens höjdarnummer gjorde Björn & Co med John Miles "Now that the magic has gone". Anni och jag konstaterade till morgonens "kaffe & Mp3 på sängenrecension" att Björns röst, Magnus Bengtssons ylande sologitarr och Peter Milefors täta trum-sejour slår originalet med hästlängder. Jeff Lynnes "Rockaria" behandlades likaledes respektlöst.

"Voffor gör du på detta viset?"

Ibland, också efter min senaste bloggtext, ställer vänner Rumpnissefrågan ”Voffor gör du på detta viset?” Det man syftar på är en uppfattning om att jag utsätter mig för onödiga risker och tänjer gränser. Själv är jag av den enkla uppfattningen att gränser är till för att utforskas. Kunskap genom erfarenhet och därmed insikt om den egna förmågan eller begränsningar gör att människan växer. Det handlar samtidigt om ens personlighet och det är som jag skriver i min profilbeskrivning att jag är nyfiken, söker gärna utmaningar efter devisen; "Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv".

Nyfikenheten är en viktig ingrediens. En nyfikenhet som handlar om allt från att upptäcka vrak 40 meter under vattenytan till hoppa ut från ett plan på 3000 meters höjd. Förmodligen anser somliga att det är dumdristigt? Jag anser att dumdristighet handlar mer om att inte vara tillräckligt förberedd genom kunskap inför en uppgift. Det handlar om att kalkylera sitt risktagande och känna trygghet. Naturligtvis har jag som alla andra en spärr som säger ”nej”. Möjligtvis slår min spärr till lite senare, men dock alltid innan den kalkylerade risken blir ofördelaktig. Sen finns det oförutsedda incidenter som inte kan eller är svåra att förutse, speciellt sådana som beror på en annan person. Vid sådana händelser är erfarenhet, intuition och en portion tur välkomna.

Eftersom livet är ett enda stort äventyr kan jag se fram emot nya utmaningar, såväl små som större. Och naturligtvis, förutom att det ger nya erfarenheter hoppas jag samtidigt på att ha kul!

I veckan kom familjens biljetter till Sydafrika. Under 3 veckor, över jul och nyår, kommer vi att tillsammans med Bengt, Mona-Lisa, Christian & Frederik stilla vår nyfikenhet om detta land. Sen är det inte heller fel att Indiska Oceanen bjuder på fin dykning och att världens högsta bungy-jump om 217 m passerar vår resrutt!

Isjakt gör sig bäst på is

Isen i viken utanför huset håller på att smälta och bryta upp. Ett säkert vårtecken som ger en flashback till en annan marsdag härom året, nämligen säsongens sista jaktsegling. Den aktuella söndagen seglade jag, min granne Erik samt ytterligare 5-6 ekipage DN-jakt som är världens största isjaktsklass. Jakten är förhållandevis liten och är riggad med 7 kvm segel. Det gör den accelerationssnabb och känslig för frisk vind då den snabbt lyfter på lovartsmeden. Det går alldeles utmärkt att segla den på två medar på undanvinden men det gäller att vara vaken med skotet så att den inte går över styr och välter. Det är inte ovanligt att hastigheten pendlar mellan 80 och 100 km/tim och eftersom man ligger 20 cm ovanför isen är fartupplevelsen enorm.

Marssolen värmde trots att den stod rätt lågt inför eftermiddagens sista seglingar. Förmiddagen hade varit fin med en vind på 5-7 m/s och en is ren från snö vilket gjorde seglingarna till ett sant nöje. Jag lämnade strandkanten för att med krysslag runda en udde och några holmar som tidigare på dagen varit ”vår väg hem”. Där jag nu seglade hade jag fri sikt utöver Kalmarsund och jag kunde se färgskiftningen som berättade om var isen övergick i fritt vatten. Med koner som rundningsmärke var banan lagd för halv- och slörvind med höga hastigheter. Banan var ca 2 km lång och vi var 4-5 jakter som jagade varandra på två medar, mao en sann jaktglädje! Jag kunde se sonen William som tagit sig runt udden och följde oss på ett par hundra meters håll.

Efter någon timme blev det dags att tänka på att avsluta dagens segling, packa ihop och åka hem. Precis som tidigare seglingar planerade jag återseglingen genom det lilla sundet som bildades mellan den tidigare nämnda udden och holmarna. Valet var lätt att göra med tanke på att jag då kunde segla på slör i stort sett hela vägen tillbaka. Med en hastighet som pendlade mellan 60-70 km/tim lämnade jag sista rundningmärket och tog sikte på sundet. Jag hade nu omkring 1,5 km segling kvar. Ihopkrupen liggandes i det lilla skrovet med styrspaken och skotet mellan benen närmade jag mig sundet. 100 meter innan första holmen upptäcker jag färgskiftningar i isen. Det tog ytterligare ett par sekunder för hjärnan att processa och skicka varningssignaler om att isen brutits upp och att det var fritt vatten framför oss.

Vändningsradien för en DN-jakt varierar med vinden och den är längre vid gipp jämfört med krysslag och någon bromssträcka existerar knappt inte. Tiden är knapp, efter 3 sekunder är jag inte mer än 50 meter från öppet vatten och jag har nu släppt skotet och med fullt roderslag genomför jag en gipp samtidigt som jag konstaterar att jag är omringad av öppet vatten. Ögonblicket senare lämnar jag isen och dyker! Med huvudet under vattnet hinner man tänka en och annan tanke innan jag lösgör mig från skrovet och bryter vattenytan. Mest tacksam är jag för att jag inte hade hamnat under nästa iskant. Jag konstaterar att jag är hel men också att 3 gradigt vatten är kallt. Trampandes vatten orienterar jag mig. Jag befinner mig 25 meter från holmen medan jag ser William ett par hundra meter på strand och som från sin plats hade bevittnat händelsen.

Jakten flöt tack vare riggen varför beslutet blev att försöka simma mig själv och jakten till holmen. Jakten som normalt vägen 50 kg låg nu med segel halvt om halvt under vattenytan varför det tillsammans med mina kläder och stövlar blev en tung bärgning. Väl framme till holmen blev jag tvungen att rigga av jakten i vattnet för att därefter lyfta upp skrovet och riggen på fast mark. Nu ställdes jag inför avgörandet ifall jag skulle lämna jakten på holmen för att själv ta mig till land och hämta jakten senare med båt, efter att all is smält mellan holmen och fastlandet, eller om jag skulle försöka mig på att bärga såväl mig som jakten till land.
Med stövlar fyllda med 3 gradigt vatten och händer som skrek efter värme valde jag det senare. Var jag fick krafterna ifrån för att lyfta skrovet och bära den 25 meter till andra sidan holmen och därefter hämta riggen vet jag inte. Väl på andra sidan sköt jag i jakten och riggen i vattnet och vadade själv efter omkring 10 meter till iskanten som nu var gränsen till den is som skulle ta mig tillbaka till land. Efter några försök med bristande is att lyfta på jakten kunde jag själv dra mig upp och påbörja den ca 300 meter långa vandringen med jakten efter mig. Av någon konstig anledning fick jag bilden av August Strindbergs karaktär ”Hemsöbornas Carlsson” på näthinnan då han en blåsig ovädersnatt drog en släde med en likkista över isen.

Jag möttes av en lättad William som tillsammans med Erik och några andra tog över bogseringen medan jag nerkyld tog mig till bilen för att sätta på värmen, tömma stövlar och ta av kläder. Strax därefter satt jag i kalsingarna framför ratten på väg hem. Väl hemma kröp jag ner i ett varmt badkar med en kopp varm choklad och rom och tinade sakta upp.

Förutom ett par fingertoppar som fortfarande kan ”sticka” ibland klarade jag mig helskinnad från ett äventyr som bekräftar att isjaktssegling gör sig bäst på is.

1-års jubileum

Så firar då världen 1-års jubileum för Totte Björre´s blogg. Har världen, tack vare bloggen, blivit en bättre värld? Har den bidragit till världsfreden? Har den utjämnat orättvisor? Självklart inte! Värdet av den är högst diskutabel. Däremot har den av olika anledningar besökts 400 gånger. Somliga känner jag, andra kan ha trillat dit av "misstag". Ett är då säkert, den har gett mig anledning att någon gång ibland sortera mina tankar om händelser och skeenden som möjligtvis också kan läsas av andra med någon form av behållning.

Det är lördag eftermiddag och jag har kommit tillbaka efter en 15km träningsrunda. Tiden går undan och det är bara 6 veckor kvar tills Paris Marathon. Som vanligt gnager känslan av att jag inte tränar tillräckligt men tiden räcker inte till för mer än ett par spinningkvällar och ett par löprundor per vecka. Dosen löprundor kommer förhoppningsvis att bli fler i takt med att snön försvinner men riktigt nöjd med uppladdningen hitintills är jag inte. Kroppen mår dock bra och jag har ännu inte haft några skador sedan jag började springa. Paris kräver ett medicinskt intyg om att varje startande "has no contraindications for participating in sports competitions". Sjuksköterska Gull-Marie och doktor Mats konstaterar att blodtrycket är 120/80 och vilopulsen 54 varför arrangörerna borde vara nöjda med mig. Att sen Mats är gynekolog borgar bara för att jag är grundligt undersökt...