Isjakt gör sig bäst på is

Isen i viken utanför huset håller på att smälta och bryta upp. Ett säkert vårtecken som ger en flashback till en annan marsdag härom året, nämligen säsongens sista jaktsegling. Den aktuella söndagen seglade jag, min granne Erik samt ytterligare 5-6 ekipage DN-jakt som är världens största isjaktsklass. Jakten är förhållandevis liten och är riggad med 7 kvm segel. Det gör den accelerationssnabb och känslig för frisk vind då den snabbt lyfter på lovartsmeden. Det går alldeles utmärkt att segla den på två medar på undanvinden men det gäller att vara vaken med skotet så att den inte går över styr och välter. Det är inte ovanligt att hastigheten pendlar mellan 80 och 100 km/tim och eftersom man ligger 20 cm ovanför isen är fartupplevelsen enorm.

Marssolen värmde trots att den stod rätt lågt inför eftermiddagens sista seglingar. Förmiddagen hade varit fin med en vind på 5-7 m/s och en is ren från snö vilket gjorde seglingarna till ett sant nöje. Jag lämnade strandkanten för att med krysslag runda en udde och några holmar som tidigare på dagen varit ”vår väg hem”. Där jag nu seglade hade jag fri sikt utöver Kalmarsund och jag kunde se färgskiftningen som berättade om var isen övergick i fritt vatten. Med koner som rundningsmärke var banan lagd för halv- och slörvind med höga hastigheter. Banan var ca 2 km lång och vi var 4-5 jakter som jagade varandra på två medar, mao en sann jaktglädje! Jag kunde se sonen William som tagit sig runt udden och följde oss på ett par hundra meters håll.

Efter någon timme blev det dags att tänka på att avsluta dagens segling, packa ihop och åka hem. Precis som tidigare seglingar planerade jag återseglingen genom det lilla sundet som bildades mellan den tidigare nämnda udden och holmarna. Valet var lätt att göra med tanke på att jag då kunde segla på slör i stort sett hela vägen tillbaka. Med en hastighet som pendlade mellan 60-70 km/tim lämnade jag sista rundningmärket och tog sikte på sundet. Jag hade nu omkring 1,5 km segling kvar. Ihopkrupen liggandes i det lilla skrovet med styrspaken och skotet mellan benen närmade jag mig sundet. 100 meter innan första holmen upptäcker jag färgskiftningar i isen. Det tog ytterligare ett par sekunder för hjärnan att processa och skicka varningssignaler om att isen brutits upp och att det var fritt vatten framför oss.

Vändningsradien för en DN-jakt varierar med vinden och den är längre vid gipp jämfört med krysslag och någon bromssträcka existerar knappt inte. Tiden är knapp, efter 3 sekunder är jag inte mer än 50 meter från öppet vatten och jag har nu släppt skotet och med fullt roderslag genomför jag en gipp samtidigt som jag konstaterar att jag är omringad av öppet vatten. Ögonblicket senare lämnar jag isen och dyker! Med huvudet under vattnet hinner man tänka en och annan tanke innan jag lösgör mig från skrovet och bryter vattenytan. Mest tacksam är jag för att jag inte hade hamnat under nästa iskant. Jag konstaterar att jag är hel men också att 3 gradigt vatten är kallt. Trampandes vatten orienterar jag mig. Jag befinner mig 25 meter från holmen medan jag ser William ett par hundra meter på strand och som från sin plats hade bevittnat händelsen.

Jakten flöt tack vare riggen varför beslutet blev att försöka simma mig själv och jakten till holmen. Jakten som normalt vägen 50 kg låg nu med segel halvt om halvt under vattenytan varför det tillsammans med mina kläder och stövlar blev en tung bärgning. Väl framme till holmen blev jag tvungen att rigga av jakten i vattnet för att därefter lyfta upp skrovet och riggen på fast mark. Nu ställdes jag inför avgörandet ifall jag skulle lämna jakten på holmen för att själv ta mig till land och hämta jakten senare med båt, efter att all is smält mellan holmen och fastlandet, eller om jag skulle försöka mig på att bärga såväl mig som jakten till land.
Med stövlar fyllda med 3 gradigt vatten och händer som skrek efter värme valde jag det senare. Var jag fick krafterna ifrån för att lyfta skrovet och bära den 25 meter till andra sidan holmen och därefter hämta riggen vet jag inte. Väl på andra sidan sköt jag i jakten och riggen i vattnet och vadade själv efter omkring 10 meter till iskanten som nu var gränsen till den is som skulle ta mig tillbaka till land. Efter några försök med bristande is att lyfta på jakten kunde jag själv dra mig upp och påbörja den ca 300 meter långa vandringen med jakten efter mig. Av någon konstig anledning fick jag bilden av August Strindbergs karaktär ”Hemsöbornas Carlsson” på näthinnan då han en blåsig ovädersnatt drog en släde med en likkista över isen.

Jag möttes av en lättad William som tillsammans med Erik och några andra tog över bogseringen medan jag nerkyld tog mig till bilen för att sätta på värmen, tömma stövlar och ta av kläder. Strax därefter satt jag i kalsingarna framför ratten på väg hem. Väl hemma kröp jag ner i ett varmt badkar med en kopp varm choklad och rom och tinade sakta upp.

Förutom ett par fingertoppar som fortfarande kan ”sticka” ibland klarade jag mig helskinnad från ett äventyr som bekräftar att isjaktssegling gör sig bäst på is.