Ett abrupt stopp i London

Med anledning av referensen i min senaste text till mc-olyckan i London kommer här den historien. Det hela utspelas sig för 28 år sedan i London där jag och Anni bodde. Jag arbetade för ett företag som hette Ozalid. Vi bodde i ett typiskt engelskt radhus med vatten och avloppsrör utmed fasaden, vilket skapade komiska tillfällen med hårtorken under vinterhalvåren, men det är en annan historia!

Det var Mars månad och jag hade nyligen fått den exportköpta Volvon levererad. Och det var en av dessa många ljumma vårmornar då jag skulle köra till jobbet. Att köra på vänster sida hade jag redan vant mig vid efter sex månader med min tidigare bil så det hela var ännu en vanlig morgon på väg till jobbet. Efter att ha kört ut från bostadsområdet kom jag till en större korsning där morgonrusningen var i full gång. Det var inte ovanligt att det tog både en och flera minuter innan jag kunde köra ut på den större vägen. Just den här morgonen stod solen lågt till vänster om mig i korsningen och strålade från en klarblå himmel. Allt var upplagt för ännu en fin vårdag. Nu stod jag främst i kön och väntade bara på en lucka. Det är möjligt att jag hade rullat fram en meter i korsningen för att rappt kunna svänga höger vid första bästa tillfälle. Så såg jag min chans. Jag planerade att köra efter att motorcyklisten som kom till höger om mig hade passerat, då skulle det vara tillräckligt med utrymme innan nästa bil från vänster kom för nära. Jag satt och tittade på motorcyklisten som kom mot mig i minst 50 km/tim. Allt eftersom metrarna krympte blev jag alltmer införstådd med att han hade solen i ögonen och såg inte att jag stod en meter ut i korsningen. Jag hann inte lägga in backen utan jag kunde bara bevittna hur han rammade bilen i höjd med höger framdäck. Medan motorcykeln stannade abrupt fortsatte motorcyklisten i en fin båge, där han stod på huvudet och med hjälmen surfandes över motorhuven, för att därefter landa i en hög till vänster om bilen. Man hinner tänka en hel del under dessa bråkdelar av en sekund. Jag var övertygad om att han var död och insåg att mitt eget liv inte skulle bli som jag tänkt.

Med dessa obehagskänslor öppnade jag dörren och steg ur. Jag närmade mig motorcyklisten och böjde mig över honom. Till min stora lättnad rörde han på sig och efter att jag försäkrat mig om att han verkligen levde hjälpte jag honom på fötter. I det här läget kunde två saker hända. Antingen skulle han ta stryptag om mig och påkalla de mörkaste krafterna samt lägga all skuld på mig eller så skulle han inse att han själv var orsak till det inträffade och bekräfta sin skuld. Till min förvåning gjorde han det senare!

När väl denna insikt nått mig försäkrade vi oss om att inga ben var brutna. På fyra darriga ben började vi också bli varse om vår omgivning. Köerna hade vuxit sig mäktiga och såväl bilister som fotgängare hade snabbt samlats omkring oss. Och det är nu det osannolika hände! Det som bara kan ske i drottningrikets England hände oss nu. Ur folkmassan lösgjorde sig en gestalt. Det var en äldre kvinna som bodde i radhuset på hörnan i vägkorsningen och som hade sett hela händelseförloppet. Den här kvinnan kom bärande på en bricka. När hon väl hade klämt sig fram igenom folkmassan och stod framför oss bägge, som fortfarande var omtöcknade på var sitt sätt, tilltalade hon oss med vänlig röst de mest vackraste engelska ord jag vet, nämligen:

Oh dear, would you care for a nice cup of tea?