Att hoppa i galen tunna...

Vilken är den gemensamma nämnaren för dessa tre bilder? Det borde inte finnas någon men dessvärre finns det en. I en av mina första bloggtexter skrev jag om hoppning och jag antydde om en händelse som jag nu ska berätta.

Som medlem i Skånes Fallskärmsklubb i Kristianstad har det spenderats många helger på fältet, knappt 20 mil hemifrån. Man bor i tidigare militärförläggningar och väntan att få hoppa kan ibland bli lång beroende på vädrets makter och antalet hoppare. Denna söndagen hade jag gjort något förmiddagshopp och satt nu i bilen på parkeringsplatsen och åt min lunch. Jag ska nu försöka beskriva hur anläggningen ser ut så att du kan följa med i händelseutvecklingen.

Bakom mig på parkeringsplatsen höjer sig en ca 30 m hög tallskog. Framför bilen står andra bilar i tre rader. Mellan främsta bilraden och hangaren är det ca 30 m och det enda som upptar plats där emellan är en soppcontainer. Hangaren är 12 m hög. På andra sidan hangaren ligger hoppfältet och ytterligare 50 m bort landningsplatsen med dess vindstrut denna dag. Där jag sitter i bilen har jag vinden bakom mig, det är mao medvind mot hangaren och landningsplatsen. Att landa med fallskärm är ingen skillnad mot att landa med ett segelflygplan då det gäller hur man förhåller sig till vinden. Landning sker alltid mot vinden.

Då jag som bäst sätter tänderna i mina mackor hör jag det välbekanta ljudet av fallskärmsduk fladdra i vinden. Eftersom jag förväntar mig att se hopparen framför mig och mot vinden blir jag konfunderad eftersom ingen hoppare syns till. Plötsligt inser jag att ljudet kommer bakom mig! Med några meter till godo passerar hopparen talltopparna för att i god medvind snabbt föras över biltaken. Jag inser på bråkdelen av en sekund att hopparen inte skulle kunna ta sig över hangartaket, i bästa fall (vilket inte är en fördelaktig bedömning) skulle hopparen krascha rakt in i hangarväggen. Med en hastighet om ca 50 km/tim går allt mycket fort. Medvinden gör samtidigt att man snabbare tappar höjd varför det otänkbara händer. Med en "ruskig" precision landar hopparen i soppcontainern, men först efter att ha slagit av sina ben mot stålkanten av containerväggen. Därefter vreds kroppen 90 grader och hamnade ovanpå soppåsar, blöjor och annan bråte. Som en effektfull avslutning på en abrupt landning singlade hoppvingen nästan graciöst ner och la sig över såväl container som hoppare. Jag kommer ihåg att jag tänkte ordet "liksvepning", för jag var helt övertygad om att man inte kan överleva en sådan landning. Jag kastade mig ut ur bilen och eftersom jag var ensamt vittne till händelsen ropade jag med förhoppning att någon på andra sidan hangaren skulle höra mig. Framme vid containern lyfte jag på skärmen och ser en tjej som otroligt nog är vid medvetande trots sina smärtor med avslagna ben.

Hela händelsen lade sordin på resten av hoppsöndagen. Efter att hon transporterats till Kristianstad sjukhus packade jag ihop mina och hennes grejer och körde in till sjukhuset. Jag hade fått veta att hon var elev och gjorde denna dagen sitt 12:e och i karriären sista fallskärmshopp. Då jag kom till sjukhuset väntade hon på att få bli opererad. Bedövad men vid medvetande fick jag som hastigast träffa henne. På min självklara men kanske för stunden något malplacerade fråga "hur kom det sig att du valde att flyga med vinden inför landningen"? svarade hon "jag har lite svårt att orientera mig från luften"!

Av en händelse träffade jag henne igen året därpå. Fortfarande på kryckor men vid gott mod och allt tydde på att hon skulle bli fullt återställd. Nu kunde hon skratta åt minnet men på en punkt var hon allvarlig. Hon skulle aldrig mer hoppa fallskärm...