Berlin Marathon

Nyligen hemkommen från Berlin och mitt andra marathonlopp. Trots åtta månaders förberedelser och idag stela lårmuskler har det varit värt varje ansträngning. Det känns som om jag varit med om något stort och det är alltid roligt att få känna sig som en vinnare. För vinnare är var och en som ställer upp och kommer i mål. Särskilt den 85 årige fransosen som startade i ledet framför mig. Med 2 tim efter Gebrselassie handlar det inte om att spräcka något målsnöre. Däremot siktar säkert de flesta på att förbättra den egna personbästa tiden.

Liksom till New York Marathon åkte jag tillsammans med Sten och Mille. Denna gång körde vi ner. Vi kom fram på fredagskvällen och efter en natt besökte vi den gigantiska mässhallen för att hämta ut nummerlappar och tidschip. Därefter körde vi den 42 km långa banan som är flackare än New York. Trots att den är lagd för att ge löparna en god bild av stadens historia och många nya byggnader var den inte helt lätt att memorera. Mina hållpunkter blev därför 10, 20 0ch 30 km passeringarna.

Sten och Mille är goa gubbar med den enkla men samtidigt självklara inställningen "Just Do It!", som också är Nike's slogan. Det hindrar dock inte att loppet föregicks av kommentarer så som att man genomfört otillräckliga träningspass samt är i allmänt dålig fysisk och mental form.

Söndagen började 05.15. Det blandades Vitargodryck med Stens medhavda hushållsvisp för att därefter inta en näringsrik men blygsam frukost. Det vill säga för Mille och mig. Sten däremot fick frukostvärdinnan i givakt att tillaga hans egen havregryn till en stabbig gröt. Därefter checkade vi ut och tog bilen närmre Tiergarten och starten. Kl 09.00 sköts startskottet och 1:a startgruppens löpare av totalt mer än 30.000 gav sig iväg. 16 min senare blev det min tur att passera startlinjen. Det var löpare som i 16 graders värme försökte disponera sina krafter efter entusiasm, förmåga och förhoppningar. Min egen taktik var att gå ut de första 10 km med takten 6 min/km för att sen öka. Under långa sträckor var det trångt varför man blev tvungen att ständigt parera med resultatet att det var svårt att få flyt i stegen. Tack vare att vi startade tidigt och att solen aldrig når zenit på hösten bjöds det på många skuggiga sträckor, men det var ändå ca 25 grader mitt på dagen. Mina första 25 km gick förhållandevis lätt. Efter 30 km bjöd kroppen på lite motstånd men jag kunde samtidigt öka på takten.

1 miljon tyskar gör bra mycket oväsen. Jag gillade de ca 60 banden som underhöll såväl löpare som publik med samba, R&B och rock. Men ju närmre vi kom målet desto mer störande blev publikens skrik, ljudande signalhorn, kastruller och trummor samt åskådare som stod i vägen för löparna.

Vid Potsdamer Platz är det drygt 4 km kvar och det är nu mantrat "Just Do It!" behövdes som bäst. Härifrån gör banan 180 grader, via 5 svängar, upp på Unter den Linden med Brandenburger Tor i fonden. Passagen därigenom kändes speciell, historiens vingslag var påtagliga. Strax därefter är målportalen och det enda man vill göra är att leverera så bra resultat som möjligt varför man sätter in spurten fastän det är mindre troligt att någon uppfattade tempoökningen.

Det går inte att förneka att det är en befrielse att efter målgång få sakta av, bli påhängd sin medalj för att sen ta sig till mötesplatsen och där analysera resultaten och försöka svara på frågorna om varför det gick som det gick. Det var 3 nöjda löpare som träffades igen. Mille som kom in på 3:54, Sten på 3:59 och jag själv på 4:11 vilket var en putsning med 23 min jämfört med New York. Första 21 km gick på dryga 2:07 och andra halvan på 2:03. Efter en dusch i det fria kröntes dagen med en bättre middag innan jag blev skjutsad till flygplatsen med destinationen Oslo.
Glömde jag säga att vi ser fram emot Paris Marathon den 15 april 2007?