En solstingshistoria

I helgen arrangerades Kustmaran med start och mål i den Blekingska idyllen Kristianopel. Dess halvmara hade jag planerat in sedan i våras som en värdemätare och bekräftelse på nedlagda träningstimmar. Vi var ett 50-tal löpare som bussades till starten i Svanhalla kl 10.00. Solen lyste från klarblå himmel och hela Sverige upplevde en helg med värmebölja. Inför starten hade jag druckit någon liter vatten, jag åt en energikaka strax före och hade med mig två powergelförpackningar i fickan. Jag tyckte jag var väl förberedd. Starten gick och jag höll ett 5.30-tempo som kändes lagom. Första vätskekontrollen kom redan efter 1 km och drog i mig en mugg vatten. Halvvägs stod solen högt och skuggan pendlade mellan 25-26 grader medan solen brände med mer än 35 grader på huvud och kropp. Asfaltsvärmen gick rakt igenom skon och varje steg kändes som om jag gick på en het platta. Tempot kändes fortfarande ok och varje vätskekontroll kändes välkommen. Bägge ”powergellarna” hade tillfört energi och jag började ana slutet. I höjd med ortskylten ”Kristianopel”, 1 km till mål, var jag ordentligt matt. När jag så svänger 90 grader upp mot upploppet och ser målet 300 m längre fram tappar jag allt. Koncentrationen försvann och huvudet sa mig att jag redan var i mål. Därefter kommer jag inte ihåg hur jag faktiskt tog mig i mål! Det måste varit vingligt eftersom jag dök på näsan 5 m innan mållinjen. Enligt vittnen lär jag ha ruskat av mig funktionärer som ville hjälpa mig i mål, troligen för att mitt undermedvetna sa mig att jag skulle bli diskad. Efter att på något sätt tagit mig över mållinjen rasade jag ihop. Enligt funktionärer ska jag ha fått muggar med vatten över huvudet samtidigt som jag på frågan om vilken månad det är svarade januari och att jag yrade om att jag ”hade en apparat i skon”! Troligen menade jag ett tidschip som tävlingen ändå inte använde. När jag sen efter ett antal minuter kom till sans hade jag tre läkare som vakade över mig. Jag spydde och kände mig vimmelkantig. Efter 20 min kände jag mig tillräckligt stark för att be någon om att hämta min ombytesväska i bilen, vars registreringsnummer jag hade problem att komma ihåg. Därpå började jag få kramper i vader, lår och axlar. Som tur var fanns massör på plats och jag fick en skön genomkörare. En timme efter kollapsen var jag i hyffsat skick. Jag kunde äta en fralla, banan och dricka Ramlösa. Dessutom fick jag min medalj. Efter samtal med läkarna konstaterade vi att kollapsen berodde på värmeslag. Oskyddad utan keps hade solen tagit ordentligt på huvud och kropp och vätskeintaget under loppet hade varit otillräckligt, trots att jag druckit vid varje kontroll. I jämförelse med New York Marahton var Kusthalvmaran en pärs som jag inte önskar återuppleva. Hädanefter blir det keps och möjligen att undvika hel- och halvmaror i stekande sol. Tiden då? 1.53.34, vilket är en förbättring på en minut jämförelsevis Kullamaran förra året. Nu kan jag börja se fram emot Berlin Marathon!