torsdag, mars 02, 2006

New York Marathon

Man ska vara försiktig med vad man lovar!
För 11 år sedan joggade jag tillsammans med min gode vän Sten i utkanterna av den sydfranska staden Frejus. Sten är en utpräglad tävlings-människa och framgångsrik orienterare. Medan jag försökte hålla jämna steg lovade vi varandra att springa New York Marathon. Ett i sammanhanget lovvärt löfte om än inte, från min sida, särskilt allvarligt menat. Det skulle dröja till lördagen den 30 april 2005 innan Sten triumferande berättade att nu var vi minsann anmälda...! Jag undrade stilla, "till vad?" Det var bara att snöra på sig skorna och börja träna. På http://www.marathon.se hittade jag ett 6 månaders träningsprogram som skulle garantera mig en sluttid på under 5 timmar. Våren, sommaren och hösten kom och gick och med ca 50 mil i benen åkte vi över till New York. Det blev en "hit 'n run" tur. Vi landade på fredagen, tog det lugnt på lördagen, sprang på söndagen den 6 november, åkte hem på måndagen och var tillbaka på jobbet tisdag morgon. Det blev en av mina bättre erfarenheter. Solen sken, +21C, 37.000 löpare och av arrangörerna uppskattade 1,2 miljoner påhejare utmed gatorna i New Yorks fem boroughs: Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx och Manhattan. Med Frank Sinatra's "New York, New York" dånande i högtalarna vid starten vid Verrazano-Narrows bron gick starten 10.10. Min strategi var att gå ut lugnt och hålla ett 6.20min/km-tempo. Eftersom det var mitt första marathon hade jag inget att kunna referera till varför jag inte heller visste hur kroppen skulle reagera under loppet. Långa stunder glömde jag helt bort att jag sprang. Upplevelsen, den entusiastiska publiken och de över 100 banden som spelade allt från hårdrock, jazz, reggae, gospel till att traktera dragspel bidrog starkt till att glömma cementbelagda gator och en kropp som strider gentemot min vilja att fortsätta. Efter 3,5 mil, i höjd med att vi lämnar Bronx för att springa in i Harlem kan jag öka hastigheten. På såväl 1:a som 5:e Avenuen hade min gamle vän och Dag och hans fru Tracy intagit ställning och manade på. När jag sen sprang in i Central Park för andra gången kunde jag kosta på mig att öka ytterligare till vad jag väljer att kalla en "spurt" (andra kan säkert göra andra tolkningar) och går i mål på dryga 4:30.
Förutom en härlig känsla av att ha genomfört världens kanske främsta marathonlopp kände jag mig förvånadsvärt fräsch och stark. Varför upptäckte jag inte tjusningen med marathon för 30 år sedan? Jag hade då kanske sprungit i samma startled som årets vinnare Kenyanen Paul Tergat...
Resultatet av denna erfarenhet blev att lova Sten och min andra löparkompis Lars att ställa upp i årets Berlin Marathon i september, ett betydligt mindre oförsiktigt löfte än det för 11 år sedan!

Etiketter:

2 Comments:

Blogger Ms. Senyak said...

hello! I'm sorry, I don't speak German.. And I'm really sorry, if that isn't German! haha.. I was looking for other runners to share my blog with.. When I have more time I would like to translate this post of yours, I see Paul Tergat is referenced, he's such a great person.. Please feel free to explore my blog

Cheers,
Tamar
tamarzworld.blogspot.com

31 juli, 2006 04:29  
Blogger Totte Björre said...

Hi Tamar,

Thanks for your comment. I gather it doesn't really matters whether i write in german or swedish... What I was referring to was my debut marathon race which took place in NYC last year where Tergat won. My upcoming race will be Berlin in September. Yes, I will take a close look at your blog.

Have a nice day,
Totte

14 augusti, 2006 14:25  

Skicka en kommentar

<< Home

Bloggtoppen.se