Segelflygning - man rår inte över naturlagarna!

I en av mars månads bloggar om fallskärmshoppning refererade jag till några vådliga erfarenheter i samband med segelflygning. Jag tänker särskilt på en episod som hände mig dagen före midsommarafton 1971.

Jag hade året innan som 15 åring tagit C-diplomet i Nordvästra Skånes Flygklubb utanför Helsingborg och höll nu på att utbilda mig till ett S-certifikat. En av denna dagens ensamflygningar skulle göras norrut mot Kullahalvön ca 2 landmil från flygplatsen. Jag blev dragen av Hasse efter MFI-planet och släppte på 1000 m. Enligt loggboken var det lätt sjöbris och någon medvind men inte värre än att det också fanns termikströmmar som hjälpte mig att hålla höjd. Jag kommer ihåg att jag nådde Kullahalvön på 1200 m och planerade återflygningen. Det var först då jag märke den tilltagande sjöbrisen vars vind jag nu dessutom hade mot mig. En KA6 har ett glidtal på 1:31 vid 80km/h. Det betyder att du under optimala förhållanden i glidflykt sjunker 1m för varje flugna 31 m. Jag kunde mao beräkna att jag under perfekta förhållanden skulle komma tillbaka till fältet med en höjd om ca 600 m, vilket i och för sig skulle räcka. Men flygning handlar sällan om optimala förhållanden. För att nå bästa möjliga glidtal i motvind måste hastigheten ökas väsentligt med påföljd av att det är lätt att missa eventuell uppåtgående termik för att vinna höjd. Med ökad sjöbris försämras samtidigt förutsättningarna för termik varför jag beslöt mig för att flyga kortaste sträckan tillbaka. Jag förstod snabbt att det skulle bli problem att nå flygfältet.

Man är inte så kaxig när man sitter själv i ett flygplan och inser att planeringen har gått åt skogen. Blicken är fastklistrad på hastighetsmätaren och höjdmätaren samtidigt som du gör minimala roderrörelser för att minska luftmotståndet. Jag når Strandbaden på ca 700 m, har alltså tappat 500 m på 1 landmil! Det motsvarar ett glidtal inte bättre än 1:20, det såg inte bra ut!

Jag kommer ihåg att jag började planera inför en utelandning men för att göra en sådan skulle jag bli tvungen att hålla en mer ostlig kurs och därmed skulle jag definitivt missa möjligheten att nå flygfältet. Mitt beslut, som kan diskuteras, blev att fortsätta glidflykten mot fältet. På 400 m når jag Höganäsverken med dess skorstenar. Jag kommer ihåg att jag flög över en av dem och såg rakt ner i skorstenen som kanske var 70-80 m hög. Nu var marginalerna små...

Samtidigt som jag såg förvånande och oroande ansikten på människor på Höganäs gator och torg gick min hjärna för högtryck. Hur ser alternativen ut? Kan jag sätta ner planet i strandkanten på Öresund? Hur höga är hyreshusen som utgör en rätt imponerande mur mellan mig och flygfältet? Att göra ett korrekt landningsvarv om 2st 90 graders svängar med början på 200 m höjd hade jag sedan länge förträngt. Här gällde det bara att inte få med sig TV-antennerna!

Med en marginal om ett tiotal meter passerade jag hustaken för att 200 meter längre bort sätta ner planet 90 grader mot en start- och landningsbanas sträckning. Moder Jord hade åter kallat på mig, men denna gången med minsta möjliga marginal. Jag satt kvar i planet och hann inte öppna huven förrän min flyglärare Hasse var över mig och med rätta talade ett och annat sanningens ord. Domen blev också; "omedelbart 24 tim flygförbud!" Nu gjorde det mig inte så mycket eftersom jag ändå inte var speciellt pigg på att flyga mer den dagen samtidigt som vi ändå inte skulle flyga på Midsommarafton!

Senare samma sommar tog jag mitt S-certifikat och fortsatte sedan att flyga många år därefter. Mitt kanske roligaste minne är från 1985 då jag bodde i Bryssel och flög sträckflygning mellan kolkraftverk vars kondensånga utgjorde perfekt termik.

Samtidigt som segelflygning är en härlig sport och helt beroende av naturlagarna är det samtidigt en sport med små marginaler. En sanning som jag åter blev varse om då min flyglärare Hasse omkom under en bogsering av ett segelflygplan då samma MFI-bogserplan fick motorhaveri och vek sig 75m över marken.