Hell Drivers

Jag och Anni kör rätt mycket bil. Familjens bägge bilar går ca 6000 respektive 1500 mil per år. Förutom resor till och från arbetet drar vi hästtransport land och rike kring under fättävlanssäsongen. Betänker man att jag har haft körkort i 33 år och kanske snittat 2500 mil per år så blir det rätt många mil, närmare bestämt 82.500 mil! Med så många mil i ryggen är det ofrånkomligt att jag också har varit inblandad i incidenter som resulterat i plåtskador efter seriekrockar, sammanstötning med rådjur, rullning pga undanmanöver, frontalkrock med annan bil som körde på fel sida av vägen, påkörd av civilpolis i samband med omkörning, tappat bakhjul i 90 km/tim samt påkörd av motorcykel. Det sista exemplet hände i London och kvalificerar sig faktiskt till en egen blogtext, så håll utkik!

Vad jag vill säga är att risken att bli inblandad i någon form av incident ökar med antalet körda mil. Hitintills har jag varit förskonad från att antingen själv få kroppsskada, trots ambulanstransporten efter rullningen med en Peugot två hela varv, eller att ha åsamkat någon annan en skada. Marginalerna har hitintills varit på min sida. Jag erkänner att det funnits tillfällen då det varit ohyggligt nära att jag eller för den delen någon annan kunnat bli skadad. Ett sådant tillfälle inträffade igår.

Jag och Anni var igår på väg hem från Skåne efter tidernas 50-årsfest. En händelse som jag återkommer till. Lördagstrafiken vid lunchtid var lugn på E22:an. I höjd med Sölvesborg på 90 väg hade jag en bil framför mig men ingen bakom. Mitt i en av Anni oavslutad mening ser vi en mötande bil lämna vägbanan för att sekunden därefter fortsätta i diket. Efter 20 m i diket korsas diket av en till E22:an anslutande väg som av naturliga skäl ligger högre än diket som sluttar brant uppåt. Med hjälp av denna ramp far bilen ca 5-6 m upp i luften och fortsätter 15 m över den anslutande vägen för att därefter landa med nosen före i samma dike. Som vanligt händer olyckor fort och vi är nu i jämnhöjd med den landade bilen. Vi stannar och med en otäck känsla att allt inte stod rätt till med föraren springer jag över vägen mot bilen vars förardörr öppnas och en 20-årig kille kravlar sig ur. På ostadiga ben och med skälvande röst konstaterar han att han haft "änglavakt". Lite blåslagen och omtumlad kom han undan med livet i behåll. Bilen däremot var framkörd för sin siste färd till skroten. Min första tanke var att han somnat vid ratten vilket han inte ville bekräfta. Det enda andra skälet jag kan komma på är att han famlat efter en tappad mobiltelefon eller cigarett.

Den här gången slutade äventyret lyckligt för de inblandade. För inblandade var såväl han som jag och Anni. Jag vågar inte tänka tanken fullt ut ifall bilen fortsatt över på vår väghalva. Frontalkrock i 90 km brukar sällan sluta lyckligt.