Stens 50-års fest

Sten är inte som andra.
Framför allt är han vacker.
Ändå - allra vackrast är han inuti.
Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.
Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och känslighet, som saknar motstycke någonstans.
Sådan är Sten

Fri travesti av Fritiof Piratens beskrivning av Skåningen

I fredags fyllde Sten Segerslätt femti. Och sättet han valde att göra det på bekräftar Piratens uppfattning om Skåningens särdrag. Vi var 145 gäster som i smoking och klänning bjudits till skånskt gästabud, med alla dess ingredienser, på Flädie Mat & Vingård utanför Lund . Inget hade lämnats åt slumpen. Ja, det skulle i så fall vara hans val av toastmaster, ett hedersuppdrag som jag med viss respekt hade accepterat. Eftersom Sten är den han är i kombination med 145 gäster så var jag inställd på såväl många tal som en lång middagssittning! Lägg därtill Hovmästarinnan Stinas som gästernas önskan att få servera och äta maten varm så framgår utmaningen tydligt.

Vi bjöds bl a på löjromslasagne, hummer & saffransoppa samt spenatcocotte med rökt lax. Det låter som en trerätters middag men var defacto bara förrätten. Till det dracks det en Stoneleigh, Sauvignon Blanc. Huvudrätten bestod av reninnanlår med västerbottenrösti, balsamice & scharlottenlökssmörsås samt bakade rotfrukter vilket sköljdes ner med hjälp av en Monti Garbi, Ripasso. Den kulinariska upplevelsen kröntes därefter med en dessert bestående av tre varianter på björnbär samt en Muscat Beaume de Venise.

En sådan meny borde tysta de flesta talträngda! Hur som helst, med respekt för maten och alla inblandade blev jag till sist tvungen att begränsa antalet tal till 16, vilket kan översättas till en timme och 20 minuter effektiv tid! Kvällens mest välkomponerade och ljuvligast framförda tal hölls av Stens dotter Desirée.

Till tonerna av The Pomp and Circumstance March vände vi därefter våra blickar mot skyn och avnjöt fyrverkeriet som sönerna Jakob och Adam orkestrerade. Högst välmående bjöds gästerna därefter på kaffe, tryffel med avec. Jag misstänker att det var fler än jag och Anni som strax därpå uppskattade att Friskis & Svettis-passet kom igång med hjälp av dansbandet Perikles. Det är allt något speciellt med 145 smoking- och klänningbeprydda gäster på ett dansgolv!

Tack Sten & Christina för en oförglömlig fest. Det är med en viss lättnad jag konstaterar att jag redan fyllt femti!

Ett abrupt stopp i London

Med anledning av referensen i min senaste text till mc-olyckan i London kommer här den historien. Det hela utspelas sig för 28 år sedan i London där jag och Anni bodde. Jag arbetade för ett företag som hette Ozalid. Vi bodde i ett typiskt engelskt radhus med vatten och avloppsrör utmed fasaden, vilket skapade komiska tillfällen med hårtorken under vinterhalvåren, men det är en annan historia!

Det var Mars månad och jag hade nyligen fått den exportköpta Volvon levererad. Och det var en av dessa många ljumma vårmornar då jag skulle köra till jobbet. Att köra på vänster sida hade jag redan vant mig vid efter sex månader med min tidigare bil så det hela var ännu en vanlig morgon på väg till jobbet. Efter att ha kört ut från bostadsområdet kom jag till en större korsning där morgonrusningen var i full gång. Det var inte ovanligt att det tog både en och flera minuter innan jag kunde köra ut på den större vägen. Just den här morgonen stod solen lågt till vänster om mig i korsningen och strålade från en klarblå himmel. Allt var upplagt för ännu en fin vårdag. Nu stod jag främst i kön och väntade bara på en lucka. Det är möjligt att jag hade rullat fram en meter i korsningen för att rappt kunna svänga höger vid första bästa tillfälle. Så såg jag min chans. Jag planerade att köra efter att motorcyklisten som kom till höger om mig hade passerat, då skulle det vara tillräckligt med utrymme innan nästa bil från vänster kom för nära. Jag satt och tittade på motorcyklisten som kom mot mig i minst 50 km/tim. Allt eftersom metrarna krympte blev jag alltmer införstådd med att han hade solen i ögonen och såg inte att jag stod en meter ut i korsningen. Jag hann inte lägga in backen utan jag kunde bara bevittna hur han rammade bilen i höjd med höger framdäck. Medan motorcykeln stannade abrupt fortsatte motorcyklisten i en fin båge, där han stod på huvudet och med hjälmen surfandes över motorhuven, för att därefter landa i en hög till vänster om bilen. Man hinner tänka en hel del under dessa bråkdelar av en sekund. Jag var övertygad om att han var död och insåg att mitt eget liv inte skulle bli som jag tänkt.

Med dessa obehagskänslor öppnade jag dörren och steg ur. Jag närmade mig motorcyklisten och böjde mig över honom. Till min stora lättnad rörde han på sig och efter att jag försäkrat mig om att han verkligen levde hjälpte jag honom på fötter. I det här läget kunde två saker hända. Antingen skulle han ta stryptag om mig och påkalla de mörkaste krafterna samt lägga all skuld på mig eller så skulle han inse att han själv var orsak till det inträffade och bekräfta sin skuld. Till min förvåning gjorde han det senare!

När väl denna insikt nått mig försäkrade vi oss om att inga ben var brutna. På fyra darriga ben började vi också bli varse om vår omgivning. Köerna hade vuxit sig mäktiga och såväl bilister som fotgängare hade snabbt samlats omkring oss. Och det är nu det osannolika hände! Det som bara kan ske i drottningrikets England hände oss nu. Ur folkmassan lösgjorde sig en gestalt. Det var en äldre kvinna som bodde i radhuset på hörnan i vägkorsningen och som hade sett hela händelseförloppet. Den här kvinnan kom bärande på en bricka. När hon väl hade klämt sig fram igenom folkmassan och stod framför oss bägge, som fortfarande var omtöcknade på var sitt sätt, tilltalade hon oss med vänlig röst de mest vackraste engelska ord jag vet, nämligen:

Oh dear, would you care for a nice cup of tea?

Hell Drivers

Jag och Anni kör rätt mycket bil. Familjens bägge bilar går ca 6000 respektive 1500 mil per år. Förutom resor till och från arbetet drar vi hästtransport land och rike kring under fättävlanssäsongen. Betänker man att jag har haft körkort i 33 år och kanske snittat 2500 mil per år så blir det rätt många mil, närmare bestämt 82.500 mil! Med så många mil i ryggen är det ofrånkomligt att jag också har varit inblandad i incidenter som resulterat i plåtskador efter seriekrockar, sammanstötning med rådjur, rullning pga undanmanöver, frontalkrock med annan bil som körde på fel sida av vägen, påkörd av civilpolis i samband med omkörning, tappat bakhjul i 90 km/tim samt påkörd av motorcykel. Det sista exemplet hände i London och kvalificerar sig faktiskt till en egen blogtext, så håll utkik!

Vad jag vill säga är att risken att bli inblandad i någon form av incident ökar med antalet körda mil. Hitintills har jag varit förskonad från att antingen själv få kroppsskada, trots ambulanstransporten efter rullningen med en Peugot två hela varv, eller att ha åsamkat någon annan en skada. Marginalerna har hitintills varit på min sida. Jag erkänner att det funnits tillfällen då det varit ohyggligt nära att jag eller för den delen någon annan kunnat bli skadad. Ett sådant tillfälle inträffade igår.

Jag och Anni var igår på väg hem från Skåne efter tidernas 50-årsfest. En händelse som jag återkommer till. Lördagstrafiken vid lunchtid var lugn på E22:an. I höjd med Sölvesborg på 90 väg hade jag en bil framför mig men ingen bakom. Mitt i en av Anni oavslutad mening ser vi en mötande bil lämna vägbanan för att sekunden därefter fortsätta i diket. Efter 20 m i diket korsas diket av en till E22:an anslutande väg som av naturliga skäl ligger högre än diket som sluttar brant uppåt. Med hjälp av denna ramp far bilen ca 5-6 m upp i luften och fortsätter 15 m över den anslutande vägen för att därefter landa med nosen före i samma dike. Som vanligt händer olyckor fort och vi är nu i jämnhöjd med den landade bilen. Vi stannar och med en otäck känsla att allt inte stod rätt till med föraren springer jag över vägen mot bilen vars förardörr öppnas och en 20-årig kille kravlar sig ur. På ostadiga ben och med skälvande röst konstaterar han att han haft "änglavakt". Lite blåslagen och omtumlad kom han undan med livet i behåll. Bilen däremot var framkörd för sin siste färd till skroten. Min första tanke var att han somnat vid ratten vilket han inte ville bekräfta. Det enda andra skälet jag kan komma på är att han famlat efter en tappad mobiltelefon eller cigarett.

Den här gången slutade äventyret lyckligt för de inblandade. För inblandade var såväl han som jag och Anni. Jag vågar inte tänka tanken fullt ut ifall bilen fortsatt över på vår väghalva. Frontalkrock i 90 km brukar sällan sluta lyckligt.

Chicago Marathon 2007

Marathonmässigt kommer 2007 bli roligt! Först ut är Paris i april och efter dagens anmälan kan jag också se fram emot Chicago i oktober, dit jag åker tillsammans med Bengt.

Chicago Marathon ingår tillsammans med New York, Boston, Berlin och London i World Marathon Majors och firar 30-års jubileum. Med 45.000 tävlanden drar Chicago flest deltagare av alla marathon. Det är mao upplagt för en ordentlig fest och upplevelsekick! Sen är det bara Boston och London kvar!

Årets träning kommer att blandas mellan löpträning och ett par spinningpass i veckan. Det senare för att träna benstyrka och tempoväxlingar, något som förhoppningsvis kommer att öka löphastigheten. Kommer också att springa ett par halvmaror under året.