Det finns dykning och sen finns det dykning!

Gjorde ett kombinerat uppfräschnings- och vrakdyk i går kväll. Platsen var Byrum på norra Öland och vraket Olga Atkinson. Hon var en tysk stålgaleas som gick under 1921 i en storm då hon försökte söka skydd för stormen. Hennes ankare draggade på den lösa sandbottnen varför hon snabbt hamnade på grunt vatten och skönk till 11m. Det var ett lätt landbaserat dyk men tyvärr med dålig sikt vilket är allt för vanligt i svenska vatten. Med 4 m framför ögonen och mycket alger kom uttrycket grönsaksdyk till sin rätt. Det enda levande jag såg var små maneter. Av vraket såg jag heller inte mycket mer än delar från överdäck och spant. Det ska till en hel del entusiasm för att känna glädjen i ett sådant dyk. Sann dykglädje finner jag lättare utomlands. Min hittills största dykglädje fann jag i Röda Havet.

Tillsammans med Dag spenderade vi en veckas live-aboard ombord på en 30 m dykyatch för att utforska nio vrak. Det mest spektakulära var och är fortfarande S/S Thistlegorm. Hon var en engelsk fraktskuta för krigsmateriel som byggdes 1940. 127 m lång och 18 m bred är hon en mäktig syn. I oktober 1941 var hon på sin fjärde resa med kurs norrut genom Röda Havet. Hon hade seglat från Glasgow och gått hela vägen runt Afrika med sin last av materiel till de allierade truppernas ökenkrig mot Rommel i Nordafrika. Målet var Alexandria. På kvällen den 6 oktober 1941 skickades två tyska Heinkel He-111 bombplan upp med sin dödliga last av tvåtons bomber. Vapnen hade tagits fram speciellt för att sänka stora fartyg. Egentligen letade planen efter trupptransportfartyget Queen Mary men kunde inte finna henne. I det klara månskenet fick piloterna däremot syn på en annan konvoj. Dom gick omedelbart till angrepp på det största av fartygen. Anfallet överrumplade engelsmännen med byxorna nere. De räknade inte med att bli anfallna nattetid. För övrigt ansåg de sig vara beskyddade av kanonerna på kryssaren HMS Carlisle som låg vid sidan om. De flesta låg i sina kojer och sov. Kanonerna var obemannade. Det tyska planet flög så lågt att det skulle ha kraschat mot Thistlegorms överbyggnad om landningsställen varit utfällda. De tyska bomberna träffade hårt. Ett hål sprängdes midskepps i skrovet. Först exploderade fartygets ångpanna som fortfarande stod under tryck. Därefter utlöstes ett osannolikt fyrverkeri. All ammunition som låg stuvad i den sektionen av fartyget sprang i luften. Kraften i brisaden var enorm. Resterna av ett lokomotiv i däckslasten lyftes upp i luften och kastades iväg 30 meter.
Nio av de 39 i besättningen uppehöll sig i den träffade sektionen. De dödades ögonblickligen. Övriga hann antingen sjösätta livbåtarna eller helt enkelt hoppa i vattnet. De räddades av HMS Carlisle. Thistlegorm sjönk inom några minuter och lade sig tillrätta på bottnen, fortfarande med ankarkättingarna ute på 32 meters djup.

Dag och jag gjorde sammanlagt tre dyk på henne. Vi kom ner längs förtöjningen till fördäck. Redan på 15 meter såg vi siluetten av fartyget, en imponerande syn. Strömmen förde oss akterut på babord sida. Vi passerar 2 st järnvägsvagnar på däck, en tankvagn samt traktordäck. Vid 3:e lastutrymmet står en stridsvagn på sidan. På akterdäck står två luftvärnskanoner. Det var dessa som inte var bemannade den ödesdigra natten. Vi lät oss sjunka ner till maxdjupet 29,2 m och betaktade propeller och roder. Stim med Baracudor, Grouper och Annemoner passerar oss helt nära. Sikten är mer än 20 meter och vattnet håller 25 grader. Via kolrummet penetrerar vi skrovet och simmar mot styrbords sida. Vi passerar lastbilar på rad med en egendomlig last. Gummistövlar, eller Wellingtons som engelsmännen troligen benämnde lasten som. Destinationen var som sagt norra Afrikas öken och det ska till en hel del fantasi för att förstå varför engelsmännen önskade utrusta sina trupper med gummistövlar…
Vi sjönk ner i det tredje lastutrymmet med rader av uppställda BSA motorcyklar, lastbilar, kulsprutor och ammunition. Då vi kom in i 2:a lastutrymmet fortsatte raderna med motorcyklar, jeepar, strids- och trupptransportvagnar och flygplansvingar. Lionfish och Batfish gjorde oss sällskap genom lastutrymmena.

Bättre än så här blir inte dykning! Det känns som en hädelse att jämföra Thistlegorm med Olga Atkinson.

En solstingshistoria

I helgen arrangerades Kustmaran med start och mål i den Blekingska idyllen Kristianopel. Dess halvmara hade jag planerat in sedan i våras som en värdemätare och bekräftelse på nedlagda träningstimmar. Vi var ett 50-tal löpare som bussades till starten i Svanhalla kl 10.00. Solen lyste från klarblå himmel och hela Sverige upplevde en helg med värmebölja. Inför starten hade jag druckit någon liter vatten, jag åt en energikaka strax före och hade med mig två powergelförpackningar i fickan. Jag tyckte jag var väl förberedd. Starten gick och jag höll ett 5.30-tempo som kändes lagom. Första vätskekontrollen kom redan efter 1 km och drog i mig en mugg vatten. Halvvägs stod solen högt och skuggan pendlade mellan 25-26 grader medan solen brände med mer än 35 grader på huvud och kropp. Asfaltsvärmen gick rakt igenom skon och varje steg kändes som om jag gick på en het platta. Tempot kändes fortfarande ok och varje vätskekontroll kändes välkommen. Bägge ”powergellarna” hade tillfört energi och jag började ana slutet. I höjd med ortskylten ”Kristianopel”, 1 km till mål, var jag ordentligt matt. När jag så svänger 90 grader upp mot upploppet och ser målet 300 m längre fram tappar jag allt. Koncentrationen försvann och huvudet sa mig att jag redan var i mål. Därefter kommer jag inte ihåg hur jag faktiskt tog mig i mål! Det måste varit vingligt eftersom jag dök på näsan 5 m innan mållinjen. Enligt vittnen lär jag ha ruskat av mig funktionärer som ville hjälpa mig i mål, troligen för att mitt undermedvetna sa mig att jag skulle bli diskad. Efter att på något sätt tagit mig över mållinjen rasade jag ihop. Enligt funktionärer ska jag ha fått muggar med vatten över huvudet samtidigt som jag på frågan om vilken månad det är svarade januari och att jag yrade om att jag ”hade en apparat i skon”! Troligen menade jag ett tidschip som tävlingen ändå inte använde. När jag sen efter ett antal minuter kom till sans hade jag tre läkare som vakade över mig. Jag spydde och kände mig vimmelkantig. Efter 20 min kände jag mig tillräckligt stark för att be någon om att hämta min ombytesväska i bilen, vars registreringsnummer jag hade problem att komma ihåg. Därpå började jag få kramper i vader, lår och axlar. Som tur var fanns massör på plats och jag fick en skön genomkörare. En timme efter kollapsen var jag i hyffsat skick. Jag kunde äta en fralla, banan och dricka Ramlösa. Dessutom fick jag min medalj. Efter samtal med läkarna konstaterade vi att kollapsen berodde på värmeslag. Oskyddad utan keps hade solen tagit ordentligt på huvud och kropp och vätskeintaget under loppet hade varit otillräckligt, trots att jag druckit vid varje kontroll. I jämförelse med New York Marahton var Kusthalvmaran en pärs som jag inte önskar återuppleva. Hädanefter blir det keps och möjligen att undvika hel- och halvmaror i stekande sol. Tiden då? 1.53.34, vilket är en förbättring på en minut jämförelsevis Kullamaran förra året. Nu kan jag börja se fram emot Berlin Marathon!