Skolrugbyn

Gonna pulp you to a mess of bruises
'Cos that's what you're looking for
It's all for the greater glory
It's all for a Saturday night

Rolling Stones, 1972





Årets rugbymatch mellan gymnasieskolorna Lars Kagg och Stagnelius/Jenny Nyström hölls i torsdags. Efter en höst fylld av i princip daglig fys- och spelträning var Olivia och hennes Kagglag samt killaget väl förberedda för den traditionsrika och prestigefyllda fighten. Det ska sägas att det är en mycket adrenalin- och testosteronstinn tillställning som kräver tre domare på plan för att hålla spelarna i schack.

Sporthallen är fylld till sista plats, trumorkestrar håller ljudnivån på en plågsam men smittande nivå, hejaklackarna håller publiken på fötterna. Kort sagt, det är upplagt för ett rejält sjöslag.



Matcherna spelas över tre "ronder" á 15 min med fem spelare i varje lag där det gäller att ta en medicinboll från den egna planhalvan och göra mål genom att forcera bollen genom motståndarlaget och placera bollen på en hoppmatta utan att motståndarlaget får en hand under bollen.





Olivias roll som defensiv är att stoppa motståndarlagets spelförare med i stort sett vilka kroppstacklingar och neddragningar som helst. För såväl Anni som för mig som för alla andra som känner Olivia får vi se en sida av henne som är väldigt annorlunda mot den vi vanligtvis ser. Aggressiv som en pitpullterrier, stark som en bulldozer och ihärdig som ett vildsvin som glömt vad smärta heter.





Hennes lag fick jobba i ett ständigt underläge. Som mest ledde Stagg/Nyström med 2 mål och det var först i sista "ronden" med 50 sek kvar på matchen som Kagglaget kunde kvittera till 5- 5, snacka om dramatik! Och bara 15 sek in i förlängningen gjorde laget segermålet. Det som sen utspelades såväl på plan som på Lars Kaggs läktarsida kan liknas vid de scener som troligen utspelades under demokraternas valvaka då det stod klart att Barack Obama vunnit Presidentvalet.

Roger Hodgson...

... var en av grundarna till den engelska gruppen Supertramp. Hans signum är den höga gälla, men samtidigt smekande rösten. Tillsammans med Rick Davies skrev han många tidlösa men samtidigt fullständigt unika låtar som ofta är satta tillsammans med en symfoniorkester.

Jag har valt två favoriter. Dels "Lovers in the wind" från ett av hans soloalbum från -84 samt "Fool's overture" från Supertramp's album "Even in the quietest moments" från -77.

Håll till godo!




LOVERS IN THE WIND
Time is always on the run
We've only just begun,
Lovers in the wind

Life is all we have to share
You know we must take care
Lovers in the wind

There was a time when it was hard to know
Reaching out, reaching out for somewhere to go
There was a light born on the darkest day
But no one wants to know
And no one wants to cry

Love is all I have to give
It's all I need to live
Lovers in the wind

There was a time when it was hard to know
Reaching out, reaching out for somewhere to go
There was a light born on the darkest day
But no one wants to know
And no one wants to cry

Time is always on the run
We've only just begun,
Lovers in the wind





FOOL'S OVERTURE
History recalls how great the fall can be
While everybody's sleeping, the boats put out to sea
Borne on the wings of time
It seemed the answers were so easy to find
"To late," the prophets cry
The island's sinking, let's take to the sky

Called the man a fool, striped him of his pride
Everyone was laughing up until the day he died
And though the wound went deep
Still he's calling us out of our sleep
My friends, we're not alone
He waits in silence to lead us all home

So tell me that you find it hard to grow
Well I know, I know, I know
And you tell me that you've many seeds to sow
Well I know, I know, I know

Can you hear what I'm saying
Can yuu see the parts that I'm playing
"Holy Man, Rocker Man, Come on Queenie,
Joker Man, Spider Man, Blue Eyed Meanie"
So you found your solution
What will be your last contribution?
"Live it up, rip it up, why so lazy?
Give it out, dish it out, let's go crazy,
Yeah!"

Novemberbestigning

Oh the smog in the city is clogging up my head
And the noise of the traffic and the poison lead
Too many people I must confess
I'm looking for the cure of a terminal stress

Sting, 1995

En regnig och disig novemberdag är väl inte mest optimalt för att bestiga toppar. Men det är precis det jag gjorde i veckan då jag tog mig en ledig eftermiddag. Till skillnad från sommarens bestigning av Kebnekaise bestod "utmaningen" av Kullahalvöns högsta topp, nämligen Håkull med sina 187,5 meter!

Jag hade ställt bilen i Arild, dragit mössan djupt ner över öronen och med lång oljerock och stövlar började jag vandringen. Det finns två utmärkta vandringsleder som går i västlig/östlig riktning på halvön och jag valde den mest nordliga.

Efter en kilometer utmed ko- och hästhagar kommer man in i en härlig lövskog. Trots duggregn och dis lyser fallna lönnblad upp stigen. Det lilla ljus som låter sig silas igenom vegetationen gör vandringen till en stor upplevelse. Den enda personen jag möter är en dam med hund som förvånat hälsar den, till synes oberörde av vädret, ensamma vandraren.

Jag går i ett vackert landskap, igenom tät skog, över spångar, genom mindre kärr. Jag följer mossbeklädda och stenlagda gärdsgårdar. Under en enorm rotvälta tar jag skydd för en rejäl skur samtidigt som jag tar en kopp kaffe och en Fahlmanssnäcka. Det hela är smått trolskt!

Efter 5 km når jag så den västra stigen som leder mot toppen av Håkull. Så står jag då här på Kullahalvöns tak. Normalt sett ser man vida omkring eftersom vegetationen här uppe är sparsam. Dock skyms Kullens fyr. Mot norr ser man ut över Skälderviken, Hallands Väderö och Hallandskusten. I söder breder låglandskusten ut sig mot Höganäs och Helsingborg. I klart väder ser man t om över till Danmark. Men som sagt, nu var det inte bara Kullens fyr som skymdes... Jag hade väl omkring 200 meter sikt så jag fick hålla tillgodo med det absoluta närområdet.

Vandringen tillbaka erbjöd motsvarande dos av kontemplativt lugn som ditvägen. När jag närmade mig Arild tog jag omvägen förbi klippstranden som familjen återkommer till sommar efter sommar. Platsen erbjuder avskildhet, är vild till sin form av stora klippblock och badet (på sommaren) är underbart.

Nöjd och en smula trött kom jag tillbaka till bilen. Fick av mig det blöta och påbörjade sen hemfärden som gick utmed Skäldervikskusten mot E4:an. För ovanlighetens skull blev en normalt sett novemberruskdag till en dag att minnas.

Tid - vår mest värdefulla valuta

Days are numbers
Watch the stars
We can only see so far
Someday, you'll know where you are

The Alan Parsons Project, 1979

Tänkte bli en smula djupare och reflekterande med dagens bidrag än vad mina senaste texter varit.

Livet handlar som bekant inte bara om att få tillbringa tid tillsammans med familj och vänner, att utöva sina intressen eller stimulerande arbetsuppgifter. Vissa livsingredienser kan vi inte få för mycket av, andra ingredienser kan vara svårare att förhålla sig till. Speciellt de filosofiska och de frågor som talar till vårt ”andliga och själsliga”, frågor som vi människor många gånger förnekar och förminskar men ändå behöver förhålla oss till. Vad är det jag talar om?

När jag går igenom mina musikhjältars låttexter konstaterar jag att de existentiella och sökande texterna ofta är återkommande. Insikten om det egna jagets blygsamma betydelse utmed världsalltets tidslinje väcker frågor om vad textförfattaren, du och jag tycker är viktigt och hur vi väljer att använda den tid vi har.

Fastän vi för närvarande upplever en världsomfattande finanskris påstår jag att ”tid” är den mest värdefulla valuta vi har. Eftersom dina och mina tillgångar av ”tid” är en ändlig valuta känns det angeläget att stanna upp och reflektera över hur vi bäst bidrar som individer och medmänniskor till att addera värde till livet bortom en själv, det egna egot eller egna ekonomiska intressen. Låter det pretentiöst?

Visst vill vi alla uppleva framgång i våra liv. Men vad är då framgång? Framgång mäts ofta med mått som vår omgivning sätter. Men kanske är det viktigare att vi själva anger måttet för vår framgång. Det måttet, tror jag, heter tillfredsställelse av att upptäcka och få använda de anlag och talanger du och jag har blivit utrustade med och samtidigt leva i samklang med våra värderingar.

Under hösten har jag ofta återkommit till ett citat vars innebörd och konsekvenser blir allt tydligare för mig, det lyder: ”If you don´t have passion, forget about the visions”. Alltså, du kan glömma dina visioner ifall du inte känner en passion att genomföra dem och samtidigt, utan passion får du heller inte några visioner!

Så vart leder mina till synes fragmenterade tankar? Tro’t eller ej, meningen var inte att förvirra dig bortom sans och redlighet utan att helt enkelt få ställa tre, i allra högsta grad, personliga frågor till dig men också till mig själv:

1. Hur adderar du och jag värde till livet bortom oss själva?
2. Använder vi de anlag vi blivit utrustade med på ett klokt och effektivt sätt?
3. Avsätter du och jag tillräckligt med tid för att känna oss tillfredsställda med resultatet?