Novemberbestigning

Oh the smog in the city is clogging up my head
And the noise of the traffic and the poison lead
Too many people I must confess
I'm looking for the cure of a terminal stress

Sting, 1995

En regnig och disig novemberdag är väl inte mest optimalt för att bestiga toppar. Men det är precis det jag gjorde i veckan då jag tog mig en ledig eftermiddag. Till skillnad från sommarens bestigning av Kebnekaise bestod "utmaningen" av Kullahalvöns högsta topp, nämligen Håkull med sina 187,5 meter!

Jag hade ställt bilen i Arild, dragit mössan djupt ner över öronen och med lång oljerock och stövlar började jag vandringen. Det finns två utmärkta vandringsleder som går i västlig/östlig riktning på halvön och jag valde den mest nordliga.

Efter en kilometer utmed ko- och hästhagar kommer man in i en härlig lövskog. Trots duggregn och dis lyser fallna lönnblad upp stigen. Det lilla ljus som låter sig silas igenom vegetationen gör vandringen till en stor upplevelse. Den enda personen jag möter är en dam med hund som förvånat hälsar den, till synes oberörde av vädret, ensamma vandraren.

Jag går i ett vackert landskap, igenom tät skog, över spångar, genom mindre kärr. Jag följer mossbeklädda och stenlagda gärdsgårdar. Under en enorm rotvälta tar jag skydd för en rejäl skur samtidigt som jag tar en kopp kaffe och en Fahlmanssnäcka. Det hela är smått trolskt!

Efter 5 km når jag så den västra stigen som leder mot toppen av Håkull. Så står jag då här på Kullahalvöns tak. Normalt sett ser man vida omkring eftersom vegetationen här uppe är sparsam. Dock skyms Kullens fyr. Mot norr ser man ut över Skälderviken, Hallands Väderö och Hallandskusten. I söder breder låglandskusten ut sig mot Höganäs och Helsingborg. I klart väder ser man t om över till Danmark. Men som sagt, nu var det inte bara Kullens fyr som skymdes... Jag hade väl omkring 200 meter sikt så jag fick hålla tillgodo med det absoluta närområdet.

Vandringen tillbaka erbjöd motsvarande dos av kontemplativt lugn som ditvägen. När jag närmade mig Arild tog jag omvägen förbi klippstranden som familjen återkommer till sommar efter sommar. Platsen erbjuder avskildhet, är vild till sin form av stora klippblock och badet (på sommaren) är underbart.

Nöjd och en smula trött kom jag tillbaka till bilen. Fick av mig det blöta och påbörjade sen hemfärden som gick utmed Skäldervikskusten mot E4:an. För ovanlighetens skull blev en normalt sett novemberruskdag till en dag att minnas.