... en samling banala trallar utan socialt patos!

Hide my face in my hands, shame wells in my throat
My comfortable existance is reduced to a shallow meaningless party
Seems that when some innocent die
All we can offer them is a page in a some magazine
Too many cameras and not enough food
'Cos this is what we've seen

Sting, 1980

(Klicka på bilden för en förstoring)

Liksom världen i övrigt förfasas jag av jordbävningen i Haiti. En förfasan som innehåller många frågor om "varför" men också insikten av mina begränsningar att kunna göra en skillnad. Som så många andra har jag skänkt pengar till hjälporganisationer som, om dom kommer fram, kan lindra lidandet. För övrigt verkar det som om Sverige och vi svenskar är generösa med våra pengar när det gäller katastrofhjälp. Härom dagen såg jag en lista på de länder som hittills har bidragit med mest humanitärt stöd. Först kom USA, därefter Frankrike, Storbritanien och därefter Sverige. Däremot fanns inga av de rika länderna från den arabiska halvön på listan. Vill gärna förstå anledningen!

I går kväll följde jag den internationella insamlingsgalan "Hope for Hahiti now" på TV som säkert inbringade bidrag som kan räknas till många 100 miljoner. Som draghjälp fanns välkända skådespelare som svarade i telefon och flera kända artister som uppträdde. Och det var då jag upptäckte ett intressant samband som jag formulerade till en hypotes.

Hypotesen lyder: "Populärmusikens texter har de senaste 20 åren utvecklats till en samling banala trallar utan socialt patos".

Hur leder jag det i bevis? Jo, utav galans 19 musikframträdanden där artisterna valde musik och texter som på ett eller annat sätt speglade Hahitis öde gjordes 13 av låtarna 1989 eller tidigare, åtta gjordes mellan 1969 - 1989 medan fyra gjordes under perioden 1990 - 2010. Till saken hör också att två låtar blev specialskrivna inför galan varför jag inte räknar med dom.

Här är spellistan:

John Legend: "Motherless Child", 1800-talet
Mary J. Blige: "Hard Times", 1854 av Stephen Foster
Alicia Keys: "Prelude to a Kiss", 1938 avDuke Ellington;
Bruce Springsteen: "We Shall Overcome", originalet skrevs i början av 1900-taletoch blev känd 1963 genom Joan Baez
Dave Matthews & Neil Young: "Alone & Forsaken", 1951 av Hank Williams
Emeline Michel: "Many Rivers To Cross", 1969 av Jimmy Cliff
Stevie Wonder: "Bridge Over Troubled Water", 1970 av Simon & Garfunkel
Jennifer Hudson: "Let It Be", 1970 av Beatles
Sheryl Crow, Keith Urban and Kid Rock: "Lean on Me", 1972 av Bill Withers
Wyclef Jean: "Rivers of Babylon", 1972 av Brent Dowe
Sting: "Driven To Tears", 1980 av the Police
Justin Timberlake: "Hallelujah", 1984 av Leonard Cohen
Madonna: "Like a Prayer", 1989

Shakira: "I'll Stand by You", 1994 av Pretenders
Taylor Swift: "Breathless", 2005 av Better than Ezra
Beyoncé: "Halo", 2009
Christina Aguilera: "Lift Me Up", 2010 av Linda Perry

Coldplay: "A Message", 2010 (natten innan konserten)
Jay-Z med U2's Bono och Rihanna; "Stranded”, 2010 inför konserten

Enligt mig belägger hypotesen att textförfattare och musiker innan 1990 var mer angelägna och intresserade av att spegla samhället och vårt samvete i sin musik än vad man är idag.

Tyvärr tror jag att hit-fabrikerna och en explorativ kommersialism är anledningen.

Katastrofala omslag

Var gång skymningen stilla sig sänker
mina tankar till hemmet då går
och jag ler fastän hjärtat mitt gråter
när mot kvällen jag hemlängtan får

Palomaz

Dansbandsmusiken upplever en renässans. Inte minst pga av TV-producerade tävlingar och en gentemot genren häcklande Robert Gustavsson med sitt band Rolandz. Vad är det som gör att folk i stugorna kör milstals en torsdag för att lyssna och dansa till covers av låtar som aldrig borde ha spelats den första gången?

Nu ska jag inte vara svår! Det finns faktiskt en del av dansbandskulturen som jag uppskattar. Och det är vinylskivornas omslagsbilder från 1970- och 80-talet. Det är en riktig guldgruva till förnöjdsamhet! Till min glädje har jag upptäckt att jag inte är ensam om att visa denna uppskattning. På nätet finns "Herr Dryck" med sin hemsida http://katastrofalaomslag.blogspot.com/! Här fullkomligt vältrat sig "Herr Dryck" i osmakligheter genom att recensera omslagsbilder.

Låt mig få lämna ett smakprov i form av ett citat som gäller omslaget till Palomaz 7.

"De har kostat på sig att ta hjälp av fotograf och studio (Studio Jan i Tomelilla) inför framställandet av skivans omslag, klätt sig unisont (bortsett från skorna givetvis), noggrant placerats kring ett litet bord, blivit jämnt och snyggt belysta och alla blickar har riktats mot kameran. Allt väl så långt. Men då var det någon bystander ute på sidan som tog en bild av de sex, en bild som saknade skärpa på alla medlemmar utom den närmaste, som fångade de missprydande skuggorna från studiobelysningen men som däremot inte fångade blicken från en enda av dem utan fick det att se ut som om alla plötsligt fick syn på något mycket mer intressant ute till höger om fotografen.

Efter studiofotograferingen valde Palomaz att använda DEN bilden, istället för de bilder som fotografen fått till. Lägg till det slipsar i mycket varierande längd, den vänstre kåkfararens rehab-dojjor, en livsfarlig brottsling i tonade pilotbrillor och den hemska kontrasten mellan text och vidrig heltäckningsmatta så har du en riktig hit."

Jag kan inte undanhålla fler exempel på omslag som får mig på gott humör. Håll till godo!

Mina rockgener tog revansch!

Language barriers broken
Now we've found the key
And if you want the wind of change
To blow about you
And you're the only other person to know, don't tell me
I'm just a singer in a rock and roll band

The Moody Blues, 1973

(Bilden är klickbar)

Intresset för musik har väl funnits med i alla tider. Genom den kommunala musikskolan tog jag mig via blockflöjten och valthornet till trumpeten. I Helsingborg spelade jag euphonium i ett brassband. Och i takt med att rockintresset vaknade började jag fuska på elbas.

Också på det tidiga 70-talet närde tonåringar drömmar om att bilda rockband. Så också jag. Sagt och gjort, tillsammans med tre kompisar så skulle vi spela skjortan av de flesta. Att spela var väl en sak. En annan, och som jag kommer ihåg var väldigt viktigt, var vad skulle bandet heta?

På den tiden hette banden allt från Fläsket brinner, Samla Mammas Manna, Träd Gräs och Stenar, Risken Finns, Archimedes Badkar, Älgarnas Trädgård, Piska Mig Hårt, Fem Älgar I Ett Badkar till Elda Med Höns. Med andra ord gällde det att komma på ett originellt bandnamn. Och vi tyckte vi lyckades rätt bra! Bandet fick heta: Kissa Mig I Fickan.

Med full av entusiasm och storhetsvansinne satte vi igång och repade. Efter att ha övat, däremot inte tillräckligt, fick vi en första spelning utanför Helsingborg. Vi skulle till Göteborg och förorten Kortedala och spela skjortan av Kålle och Ada. Med på resan hade vi ett gäng trogna supporters, roddare och groupies som vi gärna ville kalla dom...!

Nu blev det väl inte så bra som vi hade tänkt. Ovationerna var synnerligen få men vi hade varit på vår första turné. Det skulle också visa sig bli den sista... Som tur var sa vår självbevarelsedrift att bandet hade kissat i sin sista ficka. Sedan dess har jag mer hängett mig åt att lyssna på dom som kan spela.

Nåväl, "äpplet faller inte långt från trädet"! Efter några år med trombonen och ett halvhjärtat försök med elbasen fastnade William för trummor. Och nu är han där pappa en gång var. Fast jag vågar påstå att han musikaliskt sätt är flera resor bättre än vad jag någonsin var.

Självklart är bandet bildat. Naturligtvis föregicks namngivningen av en graviditetsperiod som slutade med födelsen av "Sweet Remedy". Och igår gjorde bandet sin första spelning. På Monokrom i Kalmar för kanske 200 personer spelade man härlig och gungande rock.

Äntligen fick mina rockgener revansch !!

(Bilden är klickbar)

Till sist önskar jag och resten av familjen Björre dig en God Jul & Gott Nytt År. Det gör vi också med en bild inspirerad av ett stycke musikalisk historia, tillika ett av världens mest berömda skivomslag.

(Bilden är klickbar)

På återseende 2010!

Rock n´Roll

Let there be sound, and there was sound
Let there be light, and there was light
Let there be drums, there was drums
Let there be guitar, there was guitar
Let there be rock

AC/DC, 1977




I samband med att jag sprang Boston marathon i april gjorde jag ett riktigt fynd i en av boklådorna. Jag fann "The definitive illustrated encyclopedia of rock" för drygt 100:- och förlorade mig själv bland 450 sidor om rockens födelse och utveckling.

När jag kom hem bestämde jag mig för att "spela igenom" boken med hjälp av Spotify. Och nu sex månader senare har jag lyssnat på minst ett spår av alla de 100-tals artister och grupper som boken handlar om. Det har varit lika skojigt att återupptäcka gamla band och låtar som att hitta helt nya grupper vars musik hitintills har gått mig spårlöst förbi.

Exempel på den förra kategorin är The crazy world of Arthur Brown", Traffic, Velvet Underground, Mott the Hoople och Rush. Bland nya grupper vars musik jag gillar men som jag tidigare missat är bl a Marillion, the Mission och Boz Scaggs. Tänkte att jag kunde dela med mig av några smakprov från Youtube. Ifall du prenumererar på "mina kommentarer" och vill se och lyssna måste du logga in på hemsidan!

Inger 50 år!

Happy birthday to you
You're still young
Age is just a number
Don't you stop having fun
This is your day, your day
Happy birthday to you, to you

New kids on the block, 1990

Klicka gärna på bilden!

Påskaftonens höjdpunkt var Inger Liljedahls 50 års-kalas som firades i Räpplinge på Öland. Barndomshemmet är numera familjens sommarbostad och ligger strax bakom byns vackra kyrka. På tal om kyrkan så inleddes festligheterna med en varierande konsert. Som kvällens dragplåster hade man lyckats engagera den erkända italienska kvartetten "Guniamio, Haruso, Reinrico & Tomaso" som för kvällen hade samlat sig under det svenskklingande gruppnamnet "De Gudomliga".


Prenumeranter av Totte Björre´s kommentarer måste logga på för att avnjuta framförandet!

Av deras tre musikaliska stycken som framfördes vill jag särskilt lyfta fram 'O Sole Mio som fick de tjocka kalkbelagda kyrkväggarna att skaka loss från grunden. Sällan har örongodis smakat så gott! Publiken fick i sanning bese och behöra tjusiga och välljudande tenorer och basar. Födelsedagsgästernas stående ovationer blev till ett kvitto på uppskattning! Italienska fans har idag också lämnat kommentarer på Youtube; Quattro grandes.... Bellissimo! Amo questa canzone!

På den här kan du också klicka!

Har efter moget övervägande gjort bilden klickbar!

Efter konserten bjöds det på mat, dryck och upptåg i byns hembygdsgård. Ett bestående intryck och tillika avtryck bjöd den för många redan välkända Vera som på sin särpräglade svensktyska dialekt tog hjälp av sina väninnor för att förklara vilka kroppsliga förändringar Inger, nu som 50-åring, har att se fram emot... Jag måste erkänna att såväl de hårbeväxta benen som de i klasar dinglande celluliterna och odöra svallningar får en att förundras över vad kvinnans skapare har i beredskap för henne. Jag låter versraden få sjunka in:

En ängel genom rummet kom golvet att gunga
en flyktig njutning som sorbet på din tunga

Då vårnatten övergick till tidig morgon konstaterade förmodligen såväl jubilaren som alla gäster att man fått vara med om något alldeles unikt. Helt enkelt en fantastisk rolig och härlig 50-års fest!

Tack Inger & Reinhold

Take the long way home

So you think you're a Romeo
playing a part in a picture-show
Take the long way home
Take the long way home

Cos you're the joke of the neighborhood
Why should you care if you're feeling good
Take the long way home
Take the long way home

Roger Hodgson (Supertramp), 1979




Har du följt min blogg ett tag så vet du att jag gillar Roger Hodgson's musik. En av mina många favoriter skrev han 1979 som medlem av Supertramp, nämligen "Take the long way home". För ett tag sen snubblade jag över låten på YouTube som i sin animerade version med två pingviner gör låten än bättre!

Ta ett par minuter och njut..., och du... ha en skön helg!

Roger Hodgson...

... var en av grundarna till den engelska gruppen Supertramp. Hans signum är den höga gälla, men samtidigt smekande rösten. Tillsammans med Rick Davies skrev han många tidlösa men samtidigt fullständigt unika låtar som ofta är satta tillsammans med en symfoniorkester.

Jag har valt två favoriter. Dels "Lovers in the wind" från ett av hans soloalbum från -84 samt "Fool's overture" från Supertramp's album "Even in the quietest moments" från -77.

Håll till godo!




LOVERS IN THE WIND
Time is always on the run
We've only just begun,
Lovers in the wind

Life is all we have to share
You know we must take care
Lovers in the wind

There was a time when it was hard to know
Reaching out, reaching out for somewhere to go
There was a light born on the darkest day
But no one wants to know
And no one wants to cry

Love is all I have to give
It's all I need to live
Lovers in the wind

There was a time when it was hard to know
Reaching out, reaching out for somewhere to go
There was a light born on the darkest day
But no one wants to know
And no one wants to cry

Time is always on the run
We've only just begun,
Lovers in the wind





FOOL'S OVERTURE
History recalls how great the fall can be
While everybody's sleeping, the boats put out to sea
Borne on the wings of time
It seemed the answers were so easy to find
"To late," the prophets cry
The island's sinking, let's take to the sky

Called the man a fool, striped him of his pride
Everyone was laughing up until the day he died
And though the wound went deep
Still he's calling us out of our sleep
My friends, we're not alone
He waits in silence to lead us all home

So tell me that you find it hard to grow
Well I know, I know, I know
And you tell me that you've many seeds to sow
Well I know, I know, I know

Can you hear what I'm saying
Can yuu see the parts that I'm playing
"Holy Man, Rocker Man, Come on Queenie,
Joker Man, Spider Man, Blue Eyed Meanie"
So you found your solution
What will be your last contribution?
"Live it up, rip it up, why so lazy?
Give it out, dish it out, let's go crazy,
Yeah!"

The Moody Blues in concert

I know you won't believe me
But I'm certain that I did see
A mouse playing daffodil
All the band was really jumping
With Jack Rabbit in there thumping
I found that I couldn't sit still
I just had to make it with them
Cause they play my kind of rhythm
And the bees hummed in harmony
And the owl played is oboe
Then the frogs guitar solo
It was all too much for me

The Moody Blues, 1971





Sommaren 1972 var jag på språkresa i England. Min värdfamilj, mr & mrs Henry, bodde i Frimely nära Camberley i Surrey. Jag kommer ihåg dem som oerhört vänliga och dessutom hade dom en rätt stor skivsamling som jag botaniserade i. Det var i denna jag fann en skiva som hette "Days of Future Passed" av The Moody Blues. Skivan som kom 1967 var ett sk konceptalbum med musik som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med, den sk progressiva rocken som jag fortfarande håller högt. Skivan, på vilken också London Festival Orchestra medverkar, handlar om händelser som utspelas under ett dygn. Ett av de mer välkända spåren är "Nights in white satin". I vilket fall gjorde den ett stort intryck på mig och enligt min dagbok från 1972 gick jag den 11 juli till skivaffären i Camberley och köpte gruppens vid tidpunkten senaste skiva, "Every boy deserves favor" som blev och faktiskt fortfarande är en ofta spelad LP.



Det var därför ingen överraskning för någon att jag tog chansen att få se och höra The Moody Blues när dom i fredags besökte konserthuset i Jönköping, en av två spelningar i Sverige under deras pågående Europaturné. Av gruppens fem originalmedlemmar återstår Justin Hayward, John Lodge och Graeme Edge. Ray Thomas och Mike Pinder lämnade gruppen på 90-talet. Här följer ett par sköna spår: http://www.youtube.com/watch?v=J8YFZJK3arg
http://www.youtube.com/watch?v=rJ6h84ZsuW4



Eftersom jag i huvudsak delar Jönköpingspostens recensents uppfattning om konserten väljer jag att återge denna i lätt redigerad variant:

Det är över 40 år sedan Moody Blues släppte sin första skiva. Det märktes inte när bandet spelade i Jönköpings konserthus på fredagskvällen. Moody Blues kan fortfarande få gång en publik. Jönköpingsborna tände till ordentligt när de gamla hitlåtarna från 60- och 70-talen spelades.

Moody Blues hade sin storhetstid i slutet av 1960-talet och är ett av få band i sin generation som fortfarande lever kvar. Konserten i Jönköping visar att de ännu håller greppet om sin publik. Det var få som inte var nöjda med spelningen. De gör låtarna precis lika bra som förr, om inte bättre, konstaterade Jönköpings kulturchef Claes Rydberg, som gick omkring och myste under konserten. Man märker på publiken att många haft dem som sina favoriter och att de tycker det är roligt att de kommer hit, fortsatte han.

Moody Blues, med sångaren och gitarristen Justin Hayward i spetsen, inledde starkt och rev redan i inledningen av en rad gamla hits. Tuesday Afternoon, Stepping in a Slide Zone och The Voice avlöste varandra. Det hettade till ordentligt när I Know You´re Out There Somewhere spelades. Moody Blues är ett av få band, förutom Jethro Tull, som lyckats få in tvärflöjt i rockmusiken på ett lyckat sätt. Flöjtisten Loredana Mullen gjorde ett mycket kompentent framträdande och lyfte definitivt konserten. Men andra avdelningen blev ännu bättre.

Moody Blues var en av föregångarna när den så kallade progressiva och psykedeliska rocken växte fram i mitten av 1960-talet. De var troligtvis stilbildande för band som Yes, Genesis och Pink Floyd. De gav flera prov på detta. I andra avdelningen spelades bland annat låtarna Are You Sitting Comfortable, The Other Side of Life och Higher and Higher, där "kosmisk poesi" reciterades och suggestiva ljuseffekter spelade på väggarna.

Kanske ligger bandets allra starkaste sida här, i de tyngre och sugande rocklåtarna, vilka gavs extra effekt av att två trumset fanns på scenen. Denna avdelning avslutades som sig bör med Moody Blues allra största hit, popklassikern Nights In White Satin från 1967. Då var publiken fullständigt med på noterna och stod upp i stolarna. Bandet fick inte lämna scenen utan att ha spelat flera extranummer, bland dem Question och klassiska Ride My See-Saw.

Eagles

But it's a long road out of Eden
Back home I was so certain
The path was very clear
But now I have to wonder
What are we doing here?

Eagles, 2007

Det har gått 28 år sedan Eagles gav ut sitt sjätte och, som många trodde, sista album "The long run". Recensionerna av skivan blev allt annat än översvallande. Förväntningarna på bandet att följa upp succéskivan "Hotel California" var enorma varför bandet som började spela under namnet Eagles 1972 stängde butiken.

Bandets ledande låtskrivare och vokalist Don Henley inledde en framgångsrik solokarriär med "The end of the innocence" från 1989 som höjdpunkten.

Och så har nu också Eagles i likhet med flera andra 70- och 80-tals band återförenats. Don har tillsammans med bandets tidigare medlemmar Joe Walsh och Glenn Frey totat ihop tjugo nya låtar till det nya dubbelalbumet "Long road out of Eden". Man känner omedelbart igen sig! Inte bara i musiken utan också i hans idealistiska, miljömedvetna och rättstrogna texter.

Vad tycker jag då om albumet? Rimligtvis borde man välkomna alla de tjugo nya låtarna. Men gallringen kunde varit större. Höjdarlåtar blandas med tveksamma "hört det förut-låtar" varför återföreningen hade blivit så mycket bättre ifall man hade struntat i ambitionen om ett dubbelalbum och i stället samlat det bästa på en CD. Då hade låtarna "Busy being fabulous", "Waiting in the weeds" och "You are not alone" stått ut så mycket klarare.

Harold the Barrel

A well-known Bognor restaurant-owner disappeared
early this morning
Last seen in a mouse-brown overcoat
Suitably camouflaged
They saw him catch a train

Genesis, 1971


"I grew up with parents who played this stuff like lullabies. Never since have there been such imaginative stories put to music."

Så skrev nyligen en recensent om en av den progressiva rockens höjdarlåtar, nämligen "Harold the Barrel" från 1971 av och med Genesis. Enligt mig ett Genesis när dom var som bäst och det tack vare att Peter Gabriel, förutom Phil Collins, fortfarande var en av medlemmarna.

Det här är ett album som gick varv efter varv också på min skivspelare i början av 70-talet. Det blev ett av många album som var med om att forma min musikpreferens, musik som idag brukar kallas för "progressiv rock".

Andra exempel på band som faller under denna kategori är:
Pink Floyd, Yes, Camel, Moody Blues, Jethro Tull, Emerson, Lake & Palmer, King Crimson, Taffic, Supertramp. Förutom att dom bildades under 70-talets första hälft har dom det gemensamma att samtliga är brittiska grupper.

Hur kan man beskriva denna musikgenre som ändå har sina rötter i traditionell rockmusik.Vad var det dessa band gjorde annorlunda jämfört med samtidens Kinks, Rolling Stones och Doors?

Inte sällan handlade det om konceptalbum med ett genomgående tema och historia som t ex Pink Floyds "Dark Side of the Moon" eller Yes "Tales From Topographic Oceans". Låtarna kunde också med dagens hitmått mätt vara extremt långa, inte sällan längre än 10 min och ibland lika långa som ena sidan av en LP-skiva, mao 20-25 min. Man experimenterade med asymmetriska takt- och tonarter. Texterna var teatraliska men också seriösa. Det finns många texter från denna tid som kan betraktas som existentiella med filosofi och religion som teman. Det progressiva var helt enkelt det nyskapande och att pröva nya grepp som att blanda rock med inslag av klassisk musik, folkmusik, jazz med psykedelisk musik.

Fanns det då inte inget svenskt progressivt rockband? Jodå, 1973 bildades Kaipa med bl a Roine Stolt som tjugo år senare bildade The Flower Kings med tydlig inspiration av Yes.

Har jag lyckats intressera någon för denna musik? Om du vill smaka på så kan jag rekommendera dig (förutom Genesis "Nursery Cryme") två andra; "Fragile" av Yes och "Crime of the Century" av och med Supertramp.

Rulltrappan

Men jag skiter i mallar
Jag skiter i konstnärsidealen
Det behövs säkert både poesi och propagandamusik
men dom får mig att känna skuld enligt den puritanska moralen
Världen är galen
om allting bara blir en förevändning att älta politik

Igår kväll skruvade Reinhold, Inger, Anni och jag med hjälp av Ola Magnell tiden tillbaka till mitten av 70-talet. Ola uppträdde på Öland i Kackelstugan. Och med tanke på låtarna men också på publikens ålder, klädstil och frisyrer blev det en nostalgisk resa till proggens tidevarv.

Textraden ovan kommer från låten Rulltrappan på LPn Höstkänning som enligt mig är Olas främsta skiva. Här finns också låtar som Vällingklockan, Fåfängs sång, Höstkänning och Pappa. Texterna andas 70-talets protest- och antiera som jag, när det begavs sig, kände mig perifert delaktig i. Det mest proggiga jag representerade var förutom att lyssna på Ola Magnell och Hoola Bandoola band att jag hade långt hår, gick i slitna träskor och fiskartröja - men vem gjorde inte det? Däremot var jag nog både lite för ung och liberal för FNL-rörelsen men det hindrade inte att flera av mina kompisar var aktiva.

Är proggen då död? Nej, den lever men har fått andra förtecken. Vad är inte dagens, och då menar jag just 070707, gigantiska megagala "Live Earth", komponerad av Al Gore, om inte en protest och ett antimanifest mot sättet hur vi alla lever på bekostnad på jordens villkor.

Men precis som 70-talets antirörelser finns det såväl en fram- och baksida med Live Earth. På pluskontot står naturligtvis budskapet som med hjälp av musik får en gigantisk genomslagskraft genom en 22-timmars manifestation. Över hundra band spelar live i nio världsstäder för 2 miljarder tittare med syftet att rädda jorden. Vad är då baksidan med detta behjärtansvärda syfte? Ja, om man nu vill hitta baksidan går det att ifrågasätta varför de flesta banden ställer upp och dessutom utan gager? Är banden och deras livsstilar representativa för budskapet eller ser dom arrangemanget som en enda världsomfattande promotionkonsert med det egna syftet att sälja sin musik? Oavsett vilket når budskapet ut och får människor världen över att reflektera och förhoppningsvis engagerade.

Själv har jag suttit bänkad framför TVn (med undantaget från en 10 km löprunda) sedan starten 10.00 och bl a lyssnat på fenomenet Genesis, som var en av 70-talets bästa progressiva rockband. Och snart spelar Metallica, Red Hot Chili Peppers och ett återförenat The Police.

Så jag protesterar inte...!

Första budordet

"Du ska inga andra artister hava jämte mig"

Tack vare dotter Mimmis present var Anni och jag på konsert igår kväll. I ett packat Teleborgshallen i Växjö lyssnade vi på en av Sveriges i särklass mest älskade och, med sin repertoar, bredaste artist nämligen Björn Skifs. Att denne pojk fyller 60 år i april är fullkomligt obegripligt. Inte nog med att han med hjälp av ett och annat lyft ser 20 år yngre ut, han har dessutom en röst som obehindrat växlar mellan ädel soulmusik, raspig rock och tidlösa ballader. Kvällens repertoar omfattade Björns fyra decennier långa karriär, inklusive några tidlösa visor från 1950-talet och tidigare. Tillsammans med Hans Gardemars 20-mannaband med såväl stråkar, blås och traditionell rocksättning fick Björn hallens dryga 1 000 begeistrade popsnören i 50-, 60- och 70- årsåldern att stampa takten och glömma våra vardagliga problem med brist på hörslingor, höga hårfästen, opressade Dressman-kostymer, gnisslande rollatorer och ett alltjämt tilltagande midjemått.

Kvällens höjdarnummer gjorde Björn & Co med John Miles "Now that the magic has gone". Anni och jag konstaterade till morgonens "kaffe & Mp3 på sängenrecension" att Björns röst, Magnus Bengtssons ylande sologitarr och Peter Milefors täta trum-sejour slår originalet med hästlängder. Jeff Lynnes "Rockaria" behandlades likaledes respektlöst.

Deep Purple & Journey

Har biljett till Sweden Rock Festival den 8 juni för att se och lyssna till två band som jag vuxit upp med, Deep Purple och Journey. Julen 1971 önskade jag mig LP-skivan "Fireball" med den engelska hårdrocksgruppen Deep Purple. Måste erkänna att anledningen i huvudsak inte berodde på min övertygelse om bandets storhet utan snarare av ett gryende intresse av hårdrocksgenren. Titelspåret "Fireball" och spåren av "Anyone's Daughter" har gått varma genom åren. Ska bli kul att se Ian Gillan, Roger Glover och Steve Morse svetta fram klassikerna.
Fyra år senare, 1975, upptäckte jag Journey och deras debutskiva med samma namn. Dom representerade något nytt, kombinationen mellan hård och melodisk rock. Journey är också ett bra exempel på band som klarat av att utveckla sin musik genom åren utan att ha förlorat sin egenart. Så det är inte utan förväntan som jag ser fram emot den 8:e. Frågan som återstår är hur jag ska smälta in bland den övriga konsertpubliken. Jag kommer nämligen inte i spandexbyxor...!