Sjätte budordet

Du skall icke begå självbedrägeri

Nu får du hänga med i svängarna för jag har ännu ingen aning om vad denna text kommer att innehålla, än mindre hur den slutar. Känner trots allt att ämnet är aktuellt för många, så också för mig. Misstänker också att den blir innehållsrik på frågetecken.

Huvudfrågan får ändå bli; Är vi uppriktiga mot oss själva på ett sätt som gör att våra handlingar stämmer överens med våra ideal? Jag vill påstå att vi i mer eller mindre utsträckning dagligen bedrar oss själva genom våra handlingar! Javisst, det kanske inte låter speciellt moraliskt men kanske desto mer mänskligt?

Tack vare eller på grund av att människan är skapt och utvecklad, åtminstone i väst, med en fri vilja ställs vi ständigt inför valsituationer. Många av valen är lätta och förhållandevis ofarliga att fatta. Andra är desto mer konsekvensfyllda. Vissa val görs utifrån vår prägling från barnsben medan andra val är styrda av utbildning, livserfarenhet och idealism. Sen finns det val vi fattar som bygger mer på intuition snarare än på kunskap. Oavsett hur mina val kommer till så har jag en önskan om att konsekvenserna av mina val blir tydligare.

Samtidigt som det låter pretentiöst, möjligtvis också aningslöst, skulle jag vilja bidra till att göra "skillnad" och jobba för en verklighet i världen såsom jag själv vill att den ska vara. Det kanske var den främsta av textens meningar som verkligen utstrålar självbedrägeri!?

Från det vi vaknar tills vi somnar lever vi varje dag med det faktum att vi i de flesta utvecklade länder som redan är rika blir bara rikare, medan jordens fattiga bara blir fattigare. Hur kan du och jag göra en "skillnad" och minska klyftorna? Troligtvis ingenting eller i bästa fall ytterst marginellt och det är en verklighet vi får leva med. Visst, vi kan bli mer uppmärksamma på att avstå från att handla och konsumera varor som vi misstänker tillverkas av barnarbetare och/eller under jämförelsevis svåra förhållanden. Ägnar vi då oss åt självbedrägeri eftersom vi tar deras leverbröd ifrån dem?

Samtidigt som effekterna av den förmodade klimatförändringen, som du och jag dagligen bidrar till, är ett globalt hot gynnar den oss (hur konstigt det än låter) på jordens norra halva genom förlängda odlingssäsonger och ett trädbestånd som kryper allt längre norr över. Medan dem som redan lever med torka och missväxt kommer att se sina öknar breda ut sig än mer.

Hur accepterar vi för oss själva att fler än 1,3 miljarder kineser anser att det nu är deras tur att utveckla sitt land och skapa motsvarande välstånd som vi i väst har åtnjutit de senaste femti åren? 2015 finns ytterligare 100 miljoner kineser som med en BNP-tillväxt om 10% per år tar bilen, industrialismen och materialismen som självklara mål. Deras uppvaknande om de globala effekterna av en övergödd koldioxidförgiftad jord är inte synkad med Al Gores uppfattning och vad spelar det då för roll att du och jag ställer in sommarsemestern med husbil till Frankrike eller charterresan till Grekland? Är det en självbedräglig tanke?

Eftersom jag inte vill låta som en relik från 70-talets anti-rörelser ska jag inte utveckla ämnet ytterligare utan avsluta med en ställd förhoppning om att i större utsträckning försöka vara sann mot mig själv och trogen mina ideal.

Hörde jag dig mumla ordet "självbedrägeri"?

4:00:58

"Så länge man kan göra ett marathon så är man i livet".

Det är söndag morgon, klockan väcker oss 05.30. En snabb dusch, två yoghurts, några russinbröd och en kopp te senare drar vi på oss det lilla en marathonlöpare behöver; tröja, byxa, strumpor, skor, keps, löparur, lite Euros samt tre förpackningar powergel. Taxin tar oss från Place de la Bastille igenom ett Paris som håller på att vakna. Det vill säga förutom de redan vakna medlöpare, funktionärer och inte minst de festklädda parisare som lämnar sina nattklubbar för att möta såväl det gryende soldiset som annat dis. En av många fördelar en marathonlöpare har som besökare till världsstäder är känslan av att få ”äga” stan för en dag. Vi lämnar taxin och går ut på ett avspärrat och i stort sett öde Avenue des Champs-Elysees. Åt ena hållet är solen på väg upp över Arc de Triomph och åt andra håller reser Concord-obelisken sig som ett spjut.

Här står vi nu Bengt, Sten, Mille och jag och börjar trampa förväntansfullt. Bajamajan och urinoaren blir besökta efter principen ”bättre en gång för mycket” och vaselinet kommer på plats. Tack vare att vi hyrde bil i går och körde bansträckningen har vi klart för oss var 10km, 15km, halvmaran, 30km passagerna och var uppförslöporna finns då det kan vara bra att skicka ner en powergel. 08:10 önskar vi varandra lycka till och vi går till våra startfållor framför Triumfbågen. Mille i 3:30 fållan, Sten och Bengt i 3:45 fållan medan jag ställer mig i 4-timmars fållan, vilket för mig är ett avancemang från tidigare lopp. Bland 35.000 löpare, varav 150 är svenskar, kommer jag på mig själv stå med ett brett grin över ansiktet. Vetskapen att jag har 42195 meter framför mig på Paris gator och boulevarder ger en häftig känsla! Att det sen krävs vissa fysiska uppoffringar är inget jag tänker på. TV-kanalernas helikoptrar hänger i luften, speakern meddelar att rullstolsklassen med de tuffaste deltagarna har startat och jublet stiger. Nu återstår 15 min och exakt 08:45 skickas elitlöparna över startlinjen. Det som nu sker är lite magiskt. Massan av övriga löpare börjar packas ihop, små steg blir större steg för att sen övergå till lätt jogg och därefter till löpsteg. Det tar ca 7 min att komma fram till startlinjen och aktivera tidschipet på skon. Nu har loppet börjat!

Det är en svag nerförsbacke ner till Concorde och plötsligt får jag syn på Bengt 25 meter framför mig. Jag skärmar snabbt in mig för att inte lockas att hålla ett högre tempo än jag klarar av. En blick på satellitklockan och jag konstaterar att min takt om 5:30 min/km känns bra. Vi springer nerför Rue de Rivoli, förbi Louvren och Bastiljen. Efter 10km närmar vi oss Vincennes-skogen och en första uppförsbacke ställer oss på prov. Det är nu jag upptäcker att mitt löparur löper amok. Sträck- och taktangivelsen är allt annat än de borde vara, så nu löper jag definitivt ensam! Det som återstår är att löpa i närheten av 4-timmarsharen, något som jag inte gillar eftersom jag känner mig bunden att följa en viss rytm. Dessutom har jag inte sett till honom då han än så länge befinner sig bakom mig.

Ut ur skogen följer en välkommen nerförslöpa och jag passerar halvmaran på 1:58. För andra gången passeras Bastiljen och vi kommer ner på Quai du Louvre och får följa Seinefloden genom staden. Det är vackert! Temperaturen har passerat 20 grader och är stigande. Känner mig pigg och jag tänker att vinterträningen med spinning har gjort resultat. Vid 30km och Pont de l’Alma löper vi ner i tunneln i vilken Prinsessan Diana genom en bilolycka omkom 1997. Vi passerar Eiffeltornet på andra sidan Seine och jag känner mig fortfarande pigg.

Ungefär 250.000 åskådare följer oss med pukor och trumpeter. Vid 34km närmar vi oss Boulogneskogen. Vi springer förbi Roland Garros-stadion där Borg och Wilander har regerat. Med en ny powergel innanför tröjan får jag kraft att öka farten och kan via trottoaren springa förbi ett antal hundra löpare. Solen står nu som högst och det är mer än 25 grader. Det är sen det händer. Någonstans vid 37-38km känner jag att benen börjar stumma till sig och hur gärna jag än vill hålla tempot så lyder inte stockarna till ben. Vid 40km kontrollen tar jag en hel klase med apelsinklyftor och suger i mig följt av 20 cl vatten. Någonstans fram t om 42km passerar 4-timmesharen, jag har honom 10-20m framför mig och jag kräver av kroppen att följa tempot. Vi lämnar Boulogneskogen och vänder upp på Avenue Foch. Nu återstår 200 meter till målet och jag ser Triumfbågen igen. För varje meter jag tar förlorar jag 1,5 gentemot haren. Med ben som inte låter sig övertygas löper jag över målet. Det enda jag nu kan hoppas på är att haren har en god marginal till sina fyra timmar som gör att också jag klämmer mig in på rätt sida av strecket.

Löpningen övergår snabbt till steg och kroppen säger att nu får det vara nog! Tidschipet klipps bort från skon, en värmeponcho överlämnas, vatten, bananer och annan frukt intas. Den obligatoriska stretchningen utförs mot ett staket, pulsen lugnar ner sig och blodet lämnar magen och letar sig ut i alla lemmar. Det är detta ögonblick som skaldaren Mille Persson så träffsäkert beskriver med orden ”Så länge man kan göra ett marathon så är man i livet”.

Fortfarande är jag ovetandes om min faktiska sluttid. På återsamlingsplatsen finner jag Bengt och Mille till synes oberörda av 42km. Vi dividerar om våra tider och upplevelser. Med ett telefonsamtal hem får jag veta att min officiella tid är 4:07, men från denna ska tiden dras från det att startskottet gick tills dess att jag passerade startlinjen. Sen kommer Sten. Med ett tydligt eftertryck lämnar han ingen ovetandes om att han aldrig mer kommer att springa ett marathon. Med krampande vadmuskler som lever sina egna liv, liknandes en Alienfilm där odjuret äter sig ut ur kroppen, lämnar han ingen oberörd. Varken oss eller övriga löpare som slagit sig ner i gröngräset. Vi som dock känner Sten vet att han kommer att stå på startlinjen i Londons Marathon våren 2008!

Vi konstaterar tillsammans att Paris marathon var den hittills bästa. Miljön, bansträckningen, arrangemanget och vädret bidrog till utnämning. Ovetandes om våra faktiska tider börjar vi packa ihop och lämnar målområdet. Vi trotsar trafiken på de 10 gator som ansluter till Triumfbågen för att föreviga gänget på bild. Till och med franska bilister tar viss hänsyn till linkandes och till synes handikappade personer!

Det är först senare på kvällen då vi duschade och fräscha sitter på en uteservering vid Bastiljen läppjandes på ett av Sten påbjudet Chateauneuf de Pape som besked når oss om våra faktiska sluttider. Mille kom in på imponerande 3:53, Bengt 3:59:58!, jag på 4:00:58! och Sten 4:05:58. Samtidigt som jag kan hålla mig för skratt efter att ha missat 4-timmars målet med 58 sekunder känner jag mig nöjd efter att ha förbättrat mitt personbästa med 10 minuter. Vem vet, det magiska 4-timmarsstrecket kan komma att övervinnas i Chicago!

Vem var det då som vann! Jo, alla som deltar i ett marathon är en vinnare. Att springa ett marathon är en individuell prestation där ingen annan än du själv bär ansvaret för gjorda förberedelser, genomförandet och sluttiden. Men den av löparna som kom först i mål var Qataren Mubarak Shami på världsårsbästa 2.07.19.

Femte budordet

Du skall värna om uppladdningen

Nu är det bara två dygn kvar till Paris Marathon. Igår kväll sprang jag det sista långpasset om 23km för att få ur all glykogen ur benmusklerna. Och idag har jag börjat intaget av nya kolhydrater, ”en masse”. Det blir en del pasta och Vitargolösning till och med lördag kväll…

Är jag förberedd inför loppet och nöjd med uppladdningen? Ja, mina gjorda löpmil är det inte mycket att göra åt. Det är vad det är. Det kunde i och för sig ha blivit fler men under större delen av vintern prövade jag spinning som träningsmetod. Om det har varit bättre än motsvarande tid löpning vet jag först på söndag. Det som eventuellt fattas i den fysiska uppladdningen får jag väl kompensera med mental uppladdning.

Skorna är nytvättade (!) och väskan packad. I morgon eftermiddag går flyget och gänget bestående av Bengt, Sten & Mille är samlat inför uppgiften. Väl på plats i Paris ser jag fram emot att se gänget på ”min gamla” kvarterskrog El Delfino från den tiden jag jobbade för Computervision. På lördag ska vi försöka rekognisera bansträckningen, besöka Marathon Expo för att hämta ut nummerlappar och trängas med 10.000-tals andra löpare.

Väderprognosen för söndag berättar om +28 C och sol vilket för närvarande är det enda som plågar mig lite. Troligtvis får jag anledning att känna mer och annan plåga efter loppet som börjar 08.45.

Fjärde budordet

Du ska hedra Påskrealismen

Häromdagen lyssnade jag på P1 och en person som hade överhört två flickor på en buss. De bägge berättade om sina planer för Skärtorsdagskvällen. Den ena sa att hon skulle på fest uppklädd i något rosa. "Varför då"? undrade den andre. "Jo, men det hör du väl på namnet, skärtorsdag"! Varpå den andre svarade, "jaha, och jag som trodde att det handlade om något med kniv och att någon har skurit sig".

Varför återberättar jag detta? Jo, jag tycker att det är ett bra exempel på den historielöshet som finns bland ungdomar men också hos äldre. Det är samtidigt ett strålande exempel på hur sekulariseringen har spridit sig och världsliggjort den kristna traditionen.

Vi är mitt uppe i Påskhelgen som inte bara gett oss ett par extra välförtjänta lediga dagar men som också ställer frågan om vilken annan innebörd Påsken har för oss? Utifrån ett kristet perspektiv handlar det om att förhålla sig till realismen till Jesu död och uppståndelse. Å ena sidan känner vi alltför väl igen historier i vår nutid om summariskt genomförda rättegångar mot obekväma personer som inte heller sällan misshandlats till att erkänna påtvingade anklagelser. Å andra sidan har vi att ta hänsyn till vår uppfattning ifall Jesus anhängare verkligen hämtade kroppen och begravde den för att tre dagar senare upptäcka att kroppen är borta med förklaringen att "Jesus har uppstått från de döda".

Oavsett våra egna slutsatser så ger kristendomen oss ett villkorslöst förhållningssätt. Det är upp till var och en av oss att bestämma ifall vi vill tro eller inte!

Avslutningsvis kan jag berätta att Wille och jag besökte Göteborg i helgen och bevittnade jordnära hur Sverige vann över Argentina i Davis Cup med 4-1 .

Tredje budordet

Du ska helga vilodagen

Den stora livsnjutaren Martin Luther menade i sin katekes att "gemene man, drängar och tjänsteflickor, vilka hela veckan hava stått vid sitt arbete och sina sysslor må hava en dag till vila och vederkvickelse".

För oss i västvärlden som till en överväldigande del har fred, arbete, tak över huvudet, pengar att äta sig mätta och mer därtill, någon som älskar en och någon att älska tar för givet att vara ledig inte bara en utan oftast två dagar i veckan. Vi har genom decennier utvecklat samhälle, handel och industri till att tillåta oss ett till synes bekvämt liv. Ett liv som inte alltid längre har plats för eftertänksamhet, respekt och ödmjukhet inför livets många frågor.

Medan vi tar vilodagen för självklar finns barn och vuxna som aldrig reflekterar över eller har lyxen nog att kunna tänka tanken om att "helga vilodagen". Jag tänker på anhöriga till de mer än 300.000 offer i Darfurkonflikten eller de 3 miljoner invånare i landet som nu idag är beroende av nödhjälp utifrån för att klara livet. Jag tänker också på världens 250 miljoner barnarbetare, de 300.000 barn som deltar i krig, de många hundratusentals barn som varken får sjukvård eller utbildning, människor vars vardag är att överleva den väpnade konflikten mellan Israel och terrorstämplade Hizbullah i Libanon eller den lilla människan i Irakkonfliktens etniska, religiösa och politiska vardag. "Vilodagen" är för dessa och alla andra utsatta en utopi eller i bästa fall en hägring som låter sig skönjas men aldrig materialiseras.

Hur vore det ifall du och jag börjar uppskatta vår vilodag för dess rätta värde?