4:00:58

"Så länge man kan göra ett marathon så är man i livet".

Det är söndag morgon, klockan väcker oss 05.30. En snabb dusch, två yoghurts, några russinbröd och en kopp te senare drar vi på oss det lilla en marathonlöpare behöver; tröja, byxa, strumpor, skor, keps, löparur, lite Euros samt tre förpackningar powergel. Taxin tar oss från Place de la Bastille igenom ett Paris som håller på att vakna. Det vill säga förutom de redan vakna medlöpare, funktionärer och inte minst de festklädda parisare som lämnar sina nattklubbar för att möta såväl det gryende soldiset som annat dis. En av många fördelar en marathonlöpare har som besökare till världsstäder är känslan av att få ”äga” stan för en dag. Vi lämnar taxin och går ut på ett avspärrat och i stort sett öde Avenue des Champs-Elysees. Åt ena hållet är solen på väg upp över Arc de Triomph och åt andra håller reser Concord-obelisken sig som ett spjut.

Här står vi nu Bengt, Sten, Mille och jag och börjar trampa förväntansfullt. Bajamajan och urinoaren blir besökta efter principen ”bättre en gång för mycket” och vaselinet kommer på plats. Tack vare att vi hyrde bil i går och körde bansträckningen har vi klart för oss var 10km, 15km, halvmaran, 30km passagerna och var uppförslöporna finns då det kan vara bra att skicka ner en powergel. 08:10 önskar vi varandra lycka till och vi går till våra startfållor framför Triumfbågen. Mille i 3:30 fållan, Sten och Bengt i 3:45 fållan medan jag ställer mig i 4-timmars fållan, vilket för mig är ett avancemang från tidigare lopp. Bland 35.000 löpare, varav 150 är svenskar, kommer jag på mig själv stå med ett brett grin över ansiktet. Vetskapen att jag har 42195 meter framför mig på Paris gator och boulevarder ger en häftig känsla! Att det sen krävs vissa fysiska uppoffringar är inget jag tänker på. TV-kanalernas helikoptrar hänger i luften, speakern meddelar att rullstolsklassen med de tuffaste deltagarna har startat och jublet stiger. Nu återstår 15 min och exakt 08:45 skickas elitlöparna över startlinjen. Det som nu sker är lite magiskt. Massan av övriga löpare börjar packas ihop, små steg blir större steg för att sen övergå till lätt jogg och därefter till löpsteg. Det tar ca 7 min att komma fram till startlinjen och aktivera tidschipet på skon. Nu har loppet börjat!

Det är en svag nerförsbacke ner till Concorde och plötsligt får jag syn på Bengt 25 meter framför mig. Jag skärmar snabbt in mig för att inte lockas att hålla ett högre tempo än jag klarar av. En blick på satellitklockan och jag konstaterar att min takt om 5:30 min/km känns bra. Vi springer nerför Rue de Rivoli, förbi Louvren och Bastiljen. Efter 10km närmar vi oss Vincennes-skogen och en första uppförsbacke ställer oss på prov. Det är nu jag upptäcker att mitt löparur löper amok. Sträck- och taktangivelsen är allt annat än de borde vara, så nu löper jag definitivt ensam! Det som återstår är att löpa i närheten av 4-timmarsharen, något som jag inte gillar eftersom jag känner mig bunden att följa en viss rytm. Dessutom har jag inte sett till honom då han än så länge befinner sig bakom mig.

Ut ur skogen följer en välkommen nerförslöpa och jag passerar halvmaran på 1:58. För andra gången passeras Bastiljen och vi kommer ner på Quai du Louvre och får följa Seinefloden genom staden. Det är vackert! Temperaturen har passerat 20 grader och är stigande. Känner mig pigg och jag tänker att vinterträningen med spinning har gjort resultat. Vid 30km och Pont de l’Alma löper vi ner i tunneln i vilken Prinsessan Diana genom en bilolycka omkom 1997. Vi passerar Eiffeltornet på andra sidan Seine och jag känner mig fortfarande pigg.

Ungefär 250.000 åskådare följer oss med pukor och trumpeter. Vid 34km närmar vi oss Boulogneskogen. Vi springer förbi Roland Garros-stadion där Borg och Wilander har regerat. Med en ny powergel innanför tröjan får jag kraft att öka farten och kan via trottoaren springa förbi ett antal hundra löpare. Solen står nu som högst och det är mer än 25 grader. Det är sen det händer. Någonstans vid 37-38km känner jag att benen börjar stumma till sig och hur gärna jag än vill hålla tempot så lyder inte stockarna till ben. Vid 40km kontrollen tar jag en hel klase med apelsinklyftor och suger i mig följt av 20 cl vatten. Någonstans fram t om 42km passerar 4-timmesharen, jag har honom 10-20m framför mig och jag kräver av kroppen att följa tempot. Vi lämnar Boulogneskogen och vänder upp på Avenue Foch. Nu återstår 200 meter till målet och jag ser Triumfbågen igen. För varje meter jag tar förlorar jag 1,5 gentemot haren. Med ben som inte låter sig övertygas löper jag över målet. Det enda jag nu kan hoppas på är att haren har en god marginal till sina fyra timmar som gör att också jag klämmer mig in på rätt sida av strecket.

Löpningen övergår snabbt till steg och kroppen säger att nu får det vara nog! Tidschipet klipps bort från skon, en värmeponcho överlämnas, vatten, bananer och annan frukt intas. Den obligatoriska stretchningen utförs mot ett staket, pulsen lugnar ner sig och blodet lämnar magen och letar sig ut i alla lemmar. Det är detta ögonblick som skaldaren Mille Persson så träffsäkert beskriver med orden ”Så länge man kan göra ett marathon så är man i livet”.

Fortfarande är jag ovetandes om min faktiska sluttid. På återsamlingsplatsen finner jag Bengt och Mille till synes oberörda av 42km. Vi dividerar om våra tider och upplevelser. Med ett telefonsamtal hem får jag veta att min officiella tid är 4:07, men från denna ska tiden dras från det att startskottet gick tills dess att jag passerade startlinjen. Sen kommer Sten. Med ett tydligt eftertryck lämnar han ingen ovetandes om att han aldrig mer kommer att springa ett marathon. Med krampande vadmuskler som lever sina egna liv, liknandes en Alienfilm där odjuret äter sig ut ur kroppen, lämnar han ingen oberörd. Varken oss eller övriga löpare som slagit sig ner i gröngräset. Vi som dock känner Sten vet att han kommer att stå på startlinjen i Londons Marathon våren 2008!

Vi konstaterar tillsammans att Paris marathon var den hittills bästa. Miljön, bansträckningen, arrangemanget och vädret bidrog till utnämning. Ovetandes om våra faktiska tider börjar vi packa ihop och lämnar målområdet. Vi trotsar trafiken på de 10 gator som ansluter till Triumfbågen för att föreviga gänget på bild. Till och med franska bilister tar viss hänsyn till linkandes och till synes handikappade personer!

Det är först senare på kvällen då vi duschade och fräscha sitter på en uteservering vid Bastiljen läppjandes på ett av Sten påbjudet Chateauneuf de Pape som besked når oss om våra faktiska sluttider. Mille kom in på imponerande 3:53, Bengt 3:59:58!, jag på 4:00:58! och Sten 4:05:58. Samtidigt som jag kan hålla mig för skratt efter att ha missat 4-timmars målet med 58 sekunder känner jag mig nöjd efter att ha förbättrat mitt personbästa med 10 minuter. Vem vet, det magiska 4-timmarsstrecket kan komma att övervinnas i Chicago!

Vem var det då som vann! Jo, alla som deltar i ett marathon är en vinnare. Att springa ett marathon är en individuell prestation där ingen annan än du själv bär ansvaret för gjorda förberedelser, genomförandet och sluttiden. Men den av löparna som kom först i mål var Qataren Mubarak Shami på världsårsbästa 2.07.19.