Eagles

But it's a long road out of Eden
Back home I was so certain
The path was very clear
But now I have to wonder
What are we doing here?

Eagles, 2007

Det har gått 28 år sedan Eagles gav ut sitt sjätte och, som många trodde, sista album "The long run". Recensionerna av skivan blev allt annat än översvallande. Förväntningarna på bandet att följa upp succéskivan "Hotel California" var enorma varför bandet som började spela under namnet Eagles 1972 stängde butiken.

Bandets ledande låtskrivare och vokalist Don Henley inledde en framgångsrik solokarriär med "The end of the innocence" från 1989 som höjdpunkten.

Och så har nu också Eagles i likhet med flera andra 70- och 80-tals band återförenats. Don har tillsammans med bandets tidigare medlemmar Joe Walsh och Glenn Frey totat ihop tjugo nya låtar till det nya dubbelalbumet "Long road out of Eden". Man känner omedelbart igen sig! Inte bara i musiken utan också i hans idealistiska, miljömedvetna och rättstrogna texter.

Vad tycker jag då om albumet? Rimligtvis borde man välkomna alla de tjugo nya låtarna. Men gallringen kunde varit större. Höjdarlåtar blandas med tveksamma "hört det förut-låtar" varför återföreningen hade blivit så mycket bättre ifall man hade struntat i ambitionen om ett dubbelalbum och i stället samlat det bästa på en CD. Då hade låtarna "Busy being fabulous", "Waiting in the weeds" och "You are not alone" stått ut så mycket klarare.

Harold the Barrel

A well-known Bognor restaurant-owner disappeared
early this morning
Last seen in a mouse-brown overcoat
Suitably camouflaged
They saw him catch a train

Genesis, 1971


"I grew up with parents who played this stuff like lullabies. Never since have there been such imaginative stories put to music."

Så skrev nyligen en recensent om en av den progressiva rockens höjdarlåtar, nämligen "Harold the Barrel" från 1971 av och med Genesis. Enligt mig ett Genesis när dom var som bäst och det tack vare att Peter Gabriel, förutom Phil Collins, fortfarande var en av medlemmarna.

Det här är ett album som gick varv efter varv också på min skivspelare i början av 70-talet. Det blev ett av många album som var med om att forma min musikpreferens, musik som idag brukar kallas för "progressiv rock".

Andra exempel på band som faller under denna kategori är:
Pink Floyd, Yes, Camel, Moody Blues, Jethro Tull, Emerson, Lake & Palmer, King Crimson, Taffic, Supertramp. Förutom att dom bildades under 70-talets första hälft har dom det gemensamma att samtliga är brittiska grupper.

Hur kan man beskriva denna musikgenre som ändå har sina rötter i traditionell rockmusik.Vad var det dessa band gjorde annorlunda jämfört med samtidens Kinks, Rolling Stones och Doors?

Inte sällan handlade det om konceptalbum med ett genomgående tema och historia som t ex Pink Floyds "Dark Side of the Moon" eller Yes "Tales From Topographic Oceans". Låtarna kunde också med dagens hitmått mätt vara extremt långa, inte sällan längre än 10 min och ibland lika långa som ena sidan av en LP-skiva, mao 20-25 min. Man experimenterade med asymmetriska takt- och tonarter. Texterna var teatraliska men också seriösa. Det finns många texter från denna tid som kan betraktas som existentiella med filosofi och religion som teman. Det progressiva var helt enkelt det nyskapande och att pröva nya grepp som att blanda rock med inslag av klassisk musik, folkmusik, jazz med psykedelisk musik.

Fanns det då inte inget svenskt progressivt rockband? Jodå, 1973 bildades Kaipa med bl a Roine Stolt som tjugo år senare bildade The Flower Kings med tydlig inspiration av Yes.

Har jag lyckats intressera någon för denna musik? Om du vill smaka på så kan jag rekommendera dig (förutom Genesis "Nursery Cryme") två andra; "Fragile" av Yes och "Crime of the Century" av och med Supertramp.

Banana skin

God's great banana skin
Don't you laugh at nobody
You'll let the bad luck in
God's great banana skin
It's the way that it gets you

Chris Rea, 1992

Alla har vi något att dölja, vara mindre stolta över eller ett suspekt beteende. Jag är inget undantag! Samtidigt vet såväl du som jag att det känns rätt skönt att i förtroende få bekänna sina fel och brister. Jag hade tänkt att i förtroende genom detta forum få öppna mig och bekänna något som jag misstänker kan verka stötande och väcka avsky hos en del. Min förhoppning är att du inte ska döma mig för hårt, möjligen rättvist!

Som inledning till bekännelsen, vilket inte ska tolkas som en bortförklaring utan snarare som ett förtydligande, kan jag berätta att vi i Sverige är världsmästare på att äta bananer. Du och jag smäller i oss närmare 18 kg bananer per år. Och visst är det gott, dessutom nyttig snabbmat i en genial förpackning!

Min första bekännelse blir att tala om att 18 kg, vilket är mer än vad en bananlåda väger, inte räcker på långa vägar för mitt lystmäte. Jag uppskattar min årskonsumtion till ca 50 kg. Hur är detta möjligt? Tja, det blir en banan på filen varje morgon, 1 banan under arbetsdagen (tack vare fruktkorgar på jobbet), en banan i bilen på väg hem samt en och annan banan vid andra högtidliga tillfällen. Är detta beteende tillräckligt för att någon ska höja sitt ögonbryn i förvåning? Knappast, möjligtvis hos en och annan bananallergiker. Men var i ligger då det obsenta i mitt förhållande till bananer?

Jo, i antalet bananskal som utgör själva beviset på min konsumtion av "arbetsreserelaterade" bananer. Ett snabbt överslag ger att ifall jag lågt räknat äter en banan under tre av fem möjliga hemresor från jobbet per vecka så blir det efter att jag tagit bort semestrar och tjänsteresor 40 veckor x 3 bananer, mao 120 bananer per år. Och det är nu som svagsinta och moralpekoralister bör hålla i något stadigt förmål....!

Ni som känner mig vet att jag har ett hyffsat väl utvecklat tävlingssinne. Det behöver inte betyda att det krävs någon annan motståndare än mig själv. Det kan vara fullt tillräckligt, tro mig!

Eftersom jag har 9 mil enkel väg från och till arbetsplatsen har jag utvecklat en tävlingsgren som jag utövar på väg hem från jobbet, med banan som tävlingsredskap. Grenen är en multidisciplin. För att bli framgångsrik utövare krävs precision, snärthet och timing. Själva tävlingsmomentet utövas på motorväg oftast i hastigheter överstigande, eller i bästa fall lika med, 110 km/tim. Tävlingsplanen på marken är utformad som en trekant med tvärgående vita streck. I planens bortesta del, som också utgör planens "bas", återfinns målet iform av en blå-vit-randig rektangulär metallplåt.

Tävlingreglerna är förhållandevis lätta men står å andra sidan inte i proportion till tävlingsgrenens svårighetsgrad. Förberedelserna inför själva utövandet handlar om att i god tid innan äta en banan, öppna bilens höger sidoruta och med höger hand fatta taget om bananskalet. Härpå följer grenens svåraste moment, nämligen att snabbt kalkylera bilens hastighet med sträckan till målet för att framgångsrikt landa bananskalet så nära som möjligt.

Får jag säga det själv så har jag (trot eller ej) ensam utvecklat såväl tävlingsformatet, kasttekniken som kalkyleringsalgoritmen. Eftersom jag har utövat sporten under dryga två års tid så har det blivit ett och annat bananskal....!!! Och jag klagar inte på precisionen heller. Jag är helt enkelt svårslagen!

Finns det några kända avigsidor med utövandet? Möjligtvis kan kan man under vinterhalvåret få känning av kalldrag. Men det är nog också det enda. Ja, det skulle väl i så fall vara att "halveringstiden" för bananskal är ca 4-6 månader.... Det gör att tävlingsplanen, som alltid är en och samma, ständigt bär spår av ett 70-tal bananskal i olika skeenden av förruttnelse.

Som kuriosa så har jag många gånger ställt mig frågan vad andra bilister kan tänkas tänka och fundera över då dom i lägre farter påbörjar sin avfart från motorvägen och upptäcker tävlingsplanen?

Ahaaa, nu känner jag frid med mig själv igen. Det är något speciellt ändå med att få lätta sitt hjärta för någon som är villig att lyssna och som har överseende med mänskligt felande.

Tack!

Laughing out loud

Laughing out loud
When I didn't ever know just what it was all about
Laughing out loud
When I didn't ever know just why you push me around

Wallflowers, 1996

Härom kvällen var jag bjuden till en halvtimmes skrattkurs av en våra leverantörer. Vi var ett 40-tal kunder som minglade med buffé och öl inom räckhåll på ett av stadens hotell.

Som alla vet förlänger ett skratt livet så vi var alla motiverade att få lära oss skratta, helt utan anledning...! På scenen stod strax en 60-årig sjuksköterska som knäckte extra som skrattkonsult. Jag måste erkänna att jag var ytterst tveksam till hur hon skulle få oss att dra mer på smilbanden än möjligtvis en snett ironisk mungipa.

"Men i de lugnaste vattnen simmar de roligaste fiskarna"! Inledningsvis fick vi veta att vi på 50-talet skrattade i genomsnitt 18 min per dag medan vi idag bara skrattar 6 min per dag! Livet har mao blivit mer än dubbelt så tråkigt de senaste femti åren! Med tanke på skrattets välgörande effekt på livsgnistan borde samtidigt medellivslängden ha blivit mindre under samma period. Om det också var skratterskans uppfattning fick vi aldrig veta...

Med tanke på att de flesta önskar sig ett långt liv lät vi oss ta del av såväl skratteorin som de praktiska övningarna. De senare var roligast. Nu kan jag skratta både som en gris och som en mås. Jag kan gapflabba till synes helt utan anledning. Jag kan tillsammans med en kompis leka radiobil och samtidigt skratta så tårarna sprutar. Jag har lärt mig fnissa som en tjej och asskratta som en alfahanne bultande knytnävarna mot bröstet, till synes helt utan anledning.

Så varför riskera att din nästa fest kanske blir en avslagen och trist historia? Bjud in mig och jag kommer att skratta rakt ut, till synes helt utan anledning!