söndag, november 11, 2007

Banana skin

God's great banana skin
Don't you laugh at nobody
You'll let the bad luck in
God's great banana skin
It's the way that it gets you

Chris Rea, 1992



Alla har vi något att dölja, vara mindre stolta över eller ett suspekt beteende. Jag är inget undantag! Samtidigt vet såväl du som jag att det känns rätt skönt att i förtroende få bekänna sina fel och brister. Jag hade tänkt att i förtroende genom detta forum få öppna mig och bekänna något som jag misstänker kan verka stötande och väcka avsky hos en del. Min förhoppning är att du inte ska döma mig för hårt, möjligen rättvist!

Som inledning till bekännelsen, vilket inte ska tolkas som en bortförklaring utan snarare som ett förtydligande, kan jag berätta att vi i Sverige är världsmästare på att äta bananer. Du och jag smäller i oss närmare 18 kg bananer per år. Och visst är det gott, dessutom nyttig snabbmat i en genial förpackning!

Min första bekännelse blir att tala om att 18 kg, vilket är mer än vad en bananlåda väger, inte räcker på långa vägar för mitt lystmäte. Jag uppskattar min årskonsumtion till ca 50 kg. Hur är detta möjligt? Tja, det blir en banan på filen varje morgon, 1 banan under arbetsdagen (tack vare fruktkorgar på jobbet), en banan i bilen på väg hem samt en och annan banan vid andra högtidliga tillfällen. Är detta beteende tillräckligt för att någon ska höja sitt ögonbryn i förvåning? Knappast, möjligtvis hos en och annan bananallergiker. Men var i ligger då det obsenta i mitt förhållande till bananer?

Jo, i antalet bananskal som utgör själva beviset på min konsumtion av "arbetsreserelaterade" bananer. Ett snabbt överslag ger att ifall jag lågt räknat äter en banan under tre av fem möjliga hemresor från jobbet per vecka så blir det efter att jag tagit bort semestrar och tjänsteresor 40 veckor x 3 bananer, mao 120 bananer per år. Och det är nu som svagsinta och moralpekoralister bör hålla i något stadigt förmål....!

Ni som känner mig vet att jag har ett hyffsat väl utvecklat tävlingssinne. Det behöver inte betyda att det krävs någon annan motståndare än mig själv. Det kan vara fullt tillräckligt, tro mig!

Eftersom jag har 9 mil enkel väg från och till arbetsplatsen har jag utvecklat en tävlingsgren som jag utövar på väg hem från jobbet, med banan som tävlingsredskap. Grenen är en multidisciplin. För att bli framgångsrik utövare krävs precision, snärthet och timing. Själva tävlingsmomentet utövas på motorväg oftast i hastigheter överstigande, eller i bästa fall lika med, 110 km/tim. Tävlingsplanen på marken är utformad som en trekant med tvärgående vita streck. I planens bortesta del, som också utgör planens "bas", återfinns målet iform av en blå-vit-randig rektangulär metallplåt.


Tävlingreglerna är förhållandevis lätta men står å andra sidan inte i proportion till tävlingsgrenens svårighetsgrad. Förberedelserna inför själva utövandet handlar om att i god tid innan äta en banan, öppna bilens höger sidoruta och med höger hand fatta taget om bananskalet. Härpå följer grenens svåraste moment, nämligen att snabbt kalkylera bilens hastighet med sträckan till målet för att framgångsrikt landa bananskalet så nära som möjligt.

Får jag säga det själv så har jag (trot eller ej) ensam utvecklat såväl tävlingsformatet, kasttekniken som kalkyleringsalgoritmen. Eftersom jag har utövat sporten under dryga två års tid så har det blivit ett och annat bananskal....!!! Och jag klagar inte på precisionen heller. Jag är helt enkelt svårslagen!

Finns det några kända avigsidor med utövandet? Möjligtvis kan kan man under vinterhalvåret få känning av kalldrag. Men det är nog också det enda. Ja, det skulle väl i så fall vara att "halveringstiden" för bananskal är ca 4-6 månader.... Det gör att tävlingsplanen, som alltid är en och samma, ständigt bär spår av ett 70-tal bananskal i olika skeenden av förruttnelse.

Som kuriosa så har jag många gånger ställt mig frågan vad andra bilister kan tänkas tänka och fundera över då dom i lägre farter påbörjar sin avfart från motorvägen och upptäcker tävlingsplanen?

Ahaaa, nu känner jag frid med mig själv igen. Det är något speciellt ändå med att få lätta sitt hjärta för någon som är villig att lyssna och som har överseende med mänskligt felande.

Tack!

Etiketter:

3 Comments:

Blogger Christian Wiedel said...

Haha, sån buse du är då! :) Jag brukar göra det samma när jag kör bil och äter äpple faktiskt. Men resultatet blir ganska ofta att jag träffar bilen bakom när jag kastar ut skrutten genom fönstret och det är ju inte alltid så lyckat..

11 november, 2007 21:50  
Anonymous lotta said...

Denna bekännelse ger ju upphov till flera frågor.
Måste tävlande ske på samma ställe?
Om du äter äpplen istället, vilka regler gäller då?

Jag slängde tidigare mina bananskal oxå, dock utan tävlingmomentet, men har nu fått stränga tillsägelser av
syskonbarn att halveringstiden etc...:-(

13 november, 2007 16:44  
Blogger Totte Björre said...

Ja, i likhet att man har sin favoritbana i golf så har jag min favorit bananbana. När jag nu tänker på det så tar jag ju dessutom ett större miljöansvar genom att samla skalen på en och samma plats i stället för att sprida dom över 9 mil. Får jag ett anfall av skuldkänslor räcker det dessutom med att åka till en plats och skyffla 70 bananskal.

Vad gäller äpplen så vill jag påstå att det är ett helt annat "ballgame" med helt annan teknik och beräkningsalgoritm.I och för sig borde samma banutformning funka. Men i stället för att lägga skrutten så nära plåten som möjligt skulle man tack vare den högre sammansatta densiteten i skrutten sätta den direkt i plåten. Tja, varför inte! Jag har ju fri frukt på jobbet... och det finns en avfart till!

//Totte

13 november, 2007 20:36  

Skicka en kommentar

<< Home

Bloggtoppen.se