Ett äkta Ålagille

Saragossa mating season
Got to go to-day
It's my nature versus reason
Somehow I can't stay
I am an eel somewhere
Out in the ocean
Finding it's way on his own

The Nits, 1980





Ålasäsongen är i full sving och vad passar då bättre än att söka sig till ÅhusStrand och ett äkta ålagille. Tillsammans med Mona-Lisa & Bengt samt Christina & Sten intog Anni och jag Täppetboden som ligger direkt på stranden. Här hade de rikskända ålakungarna Mats och Max Svensson dukat upp för en helkväll med och om den mytomspunna ålen.



Med hjälp av dragspel, sång och vettlösa historier inmundigas fem ålarätter. Först ut är en krämig ålasoppa med skivade morötter, därefter stekt ål med "päragröt" och sirap följd av kokt ål. Vid halvtidsvilan kändes det angeläget att få röra på benen och fördela den ätna ålen med syfte att göra plats för 2:a halvlekens delikatesser.





Nu kommer den luade "pingasnudan" in. Den är stekt i braspanna med alestickor och serveras tillsammans med kumminost, en klar favorit! Strax därpå följde sen den rögade ålen med äggaröra. Efter att sista tuggan blev svald var det inte många som gnidde efter omtag! De som fortfarande hade stått provet och ännu inte var likbleka välkomnade däremot den avslutande äpplekagan och vaniljsåsen.



Nöjda och mätta promenerade vi sen under en stjärnklar himmel tillbaka till ÅhusStrand Hotel och våra fräscha logier där vi senare under nattens timmar försökte hålla tankarna på annat än kroppsliga ålavandringar...



Något överraskande var att frukosten smakade så bra som den gjorde. Tack go vänner för ännu en gemensam och minnesvärd erfarenhet!

The Moody Blues in concert

I know you won't believe me
But I'm certain that I did see
A mouse playing daffodil
All the band was really jumping
With Jack Rabbit in there thumping
I found that I couldn't sit still
I just had to make it with them
Cause they play my kind of rhythm
And the bees hummed in harmony
And the owl played is oboe
Then the frogs guitar solo
It was all too much for me

The Moody Blues, 1971





Sommaren 1972 var jag på språkresa i England. Min värdfamilj, mr & mrs Henry, bodde i Frimely nära Camberley i Surrey. Jag kommer ihåg dem som oerhört vänliga och dessutom hade dom en rätt stor skivsamling som jag botaniserade i. Det var i denna jag fann en skiva som hette "Days of Future Passed" av The Moody Blues. Skivan som kom 1967 var ett sk konceptalbum med musik som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med, den sk progressiva rocken som jag fortfarande håller högt. Skivan, på vilken också London Festival Orchestra medverkar, handlar om händelser som utspelas under ett dygn. Ett av de mer välkända spåren är "Nights in white satin". I vilket fall gjorde den ett stort intryck på mig och enligt min dagbok från 1972 gick jag den 11 juli till skivaffären i Camberley och köpte gruppens vid tidpunkten senaste skiva, "Every boy deserves favor" som blev och faktiskt fortfarande är en ofta spelad LP.



Det var därför ingen överraskning för någon att jag tog chansen att få se och höra The Moody Blues när dom i fredags besökte konserthuset i Jönköping, en av två spelningar i Sverige under deras pågående Europaturné. Av gruppens fem originalmedlemmar återstår Justin Hayward, John Lodge och Graeme Edge. Ray Thomas och Mike Pinder lämnade gruppen på 90-talet. Här följer ett par sköna spår: http://www.youtube.com/watch?v=J8YFZJK3arg
http://www.youtube.com/watch?v=rJ6h84ZsuW4



Eftersom jag i huvudsak delar Jönköpingspostens recensents uppfattning om konserten väljer jag att återge denna i lätt redigerad variant:

Det är över 40 år sedan Moody Blues släppte sin första skiva. Det märktes inte när bandet spelade i Jönköpings konserthus på fredagskvällen. Moody Blues kan fortfarande få gång en publik. Jönköpingsborna tände till ordentligt när de gamla hitlåtarna från 60- och 70-talen spelades.

Moody Blues hade sin storhetstid i slutet av 1960-talet och är ett av få band i sin generation som fortfarande lever kvar. Konserten i Jönköping visar att de ännu håller greppet om sin publik. Det var få som inte var nöjda med spelningen. De gör låtarna precis lika bra som förr, om inte bättre, konstaterade Jönköpings kulturchef Claes Rydberg, som gick omkring och myste under konserten. Man märker på publiken att många haft dem som sina favoriter och att de tycker det är roligt att de kommer hit, fortsatte han.

Moody Blues, med sångaren och gitarristen Justin Hayward i spetsen, inledde starkt och rev redan i inledningen av en rad gamla hits. Tuesday Afternoon, Stepping in a Slide Zone och The Voice avlöste varandra. Det hettade till ordentligt när I Know You´re Out There Somewhere spelades. Moody Blues är ett av få band, förutom Jethro Tull, som lyckats få in tvärflöjt i rockmusiken på ett lyckat sätt. Flöjtisten Loredana Mullen gjorde ett mycket kompentent framträdande och lyfte definitivt konserten. Men andra avdelningen blev ännu bättre.

Moody Blues var en av föregångarna när den så kallade progressiva och psykedeliska rocken växte fram i mitten av 1960-talet. De var troligtvis stilbildande för band som Yes, Genesis och Pink Floyd. De gav flera prov på detta. I andra avdelningen spelades bland annat låtarna Are You Sitting Comfortable, The Other Side of Life och Higher and Higher, där "kosmisk poesi" reciterades och suggestiva ljuseffekter spelade på väggarna.

Kanske ligger bandets allra starkaste sida här, i de tyngre och sugande rocklåtarna, vilka gavs extra effekt av att två trumset fanns på scenen. Denna avdelning avslutades som sig bör med Moody Blues allra största hit, popklassikern Nights In White Satin från 1967. Då var publiken fullständigt med på noterna och stod upp i stolarna. Bandet fick inte lämna scenen utan att ha spelat flera extranummer, bland dem Question och klassiska Ride My See-Saw.

Kvalificerad till Boston efter Amsterdam Marathon

Amsterdam
looking good through the window
shinin' red and blue light
a little thick in the bottom
but still lookin' alright, yeah

Van Halen, 1995





Jag börjar med att konstatera att jag är extremt nöjd med min insats i söndagens Amsterdam Marathon. Speciellt med tanke på att jag lyckades pressa mitt personbästa från London med 11 min till 3:35 och blev därmed direktkvalificerad till det 5:e Marathon Majors i Boston.

Förutsättningarna att nå dit har inte varit de bästa. Trogna läsare vet att jag fick influensa dagen innan Stockholms-maran med följd att jag fick ett ovälkommet löparuppehåll på ett par veckor. Jämförelsevis hade jag 20 färre mil i benen inför Amsterdam än jag hade inför London, och det är rätt mycket. Dessutom blev det till sist så att jag fick åka själv till Amsterdam och har inte haft någon att ”tjöta” med och bli peppad av. Från början var tanken att såväl Mille som Sten skulle med men dålig form och förkylning satte P för dem bägge och Bengt sprang Berlin härom helgen och behövde välförtjänad vila. Sen ville Anni göra mig sällskap men eftersom Mimmi hade planerat komma hem från Stockholm inför helgen stannade Anni också hemma.

Så, jag vaknade själv, gjorde materialvården själv, åt frukost själv, tog mig till stadion själv, förberedde och peppade mig själv och startade själv. Ja, inte riktigt. Jag trängdes med 7 865 andra löpare på Olympiastadions rundbana. Dagen bjöd på 15-16 grader och blå himmel med en del skyar. Mao rätt så perfekta förhållanden.



Bansträckningen består av två slingor. Den första på 7,5 km som tar en tillbaka till stadion för att sen fortsätta mot floden Amstel som man springer utmed. Nu lämnar man staden och kommer ut på landet bland kossor och en vacker fungerande vindmölla. Till skillnad från Berlin är Amsterdam inte ett utpräglat stadslopp, men det är OK.

Jag höll jämn takt om dryga 24 min per varje 5:e km (4:55/km) och kände mig starkare än jag hade räknat med. Och det var någonstans efter halvmaran (1:44) som jag insåg att jag hade en bra chans att komma in under 3:35 som är min åldersgrupps kvaltid för Boston. Hastigheten höll i sig fram t om 32 km då jag stummade ordentligt. Hastigheten sjönk med ett par tre minuter per 5:e km och det var inte förrän jag var 1 km från målet som jag förmådde att öka igen.



Det var en härlig känsla att komma in på 1928-års Olympiastadion och springa de sista 200 metrarna över mållinjen. En blick på min Garmin gav osäkerheten en ordentlig boost, 3:35:58! Hade jag startat uret på rätt startmatta och stoppat den på motsvarande rätt målmatta och i så fall med någorlunda precision? Med 2 sek på rätt sida om 3:35 var jag fortfarande kvalad till Boston men i brist på en officiell tid levde jag i tvivel.



Hur som helst, efter att jag fått medaljen runt halsen, stretchat och fått lite att dricka kändes kroppen efter den sista milens ansträngning rätt OK. Det var nu jag kanske saknade sällskap som allra mest. I brist på Anni, Bengt, Sten eller Mille hittade jag två Boråsare som ändå funkade för en ”debriefing”.

Väl hemma igen på hotellet ringde Bengt och bekräftade att jag hade fixat 3:35 och en start i Boston nästa april. Det var inte utan en viss förnöjdsamhet som jag senare, fastän själv och efter senaste dagarnas massiva pasta- och Vitargointag, avnjöt en ”segermåltid” på en argentinsk restaurang bestående av en proteinstinn rumpstek modell större och till det ett fylligt rött vin, Skål!!

När förolämpningar hade klass

I wanna speak to you
Tell me what you have to say
I wanna speak to you
Every night and every day
Conversation
You can say what you like
Conversation
We can talk it all night

Steve Miller Band, 1993




Det fanns en tid då förolämpningar på engelska gjordes till stor konst och en lek med ord. Idag har denna konst förkrympts till några få 4-staviga ord som dessutom upprepas till leda. Här följer några exempel på förolämpningar som ändå måste ha gett den förolämpade en anledning att skratta.


Samtal mellan Winston Churchill och Lady Astor: Hon sa, 'If you were my husband I'd give you poison,' var på han svarade, 'If you were my wife, I'd drink it.'

En parlamentsledamot tilltalar Disraeli: 'Sir, you will either die on the gallows or of some unspeakable disease.' 'That depends, Sir,' svarade Disraeli, 'whether I embrace your policies or your mistress.'

'He has all the virtues I dislike and none of the vices I admire.' - Winston Churchill

'A modest little person, with much to be modest about.' - Winston Churchill

'I have never killed a man, but I have read many obituaries with great pleasure.'- Clarence Darrow

'He has never been known to use a word that might send a reader to the dictionary' - William Faulkner om Ernest Hemingway


'Poor Faulkner. Does he really think big emotions come from big words?' - Hemingway om Faulkner

'Thank you for sending me a copy of your book; I'll waste no time reading it.' - Moses Hadas


'He can compress the most words into the smallest idea of any man I know.' - Abraham Lincoln

'I didn't attend the funeral, but I sent a nice letter saying I approved of it.' - Mark Twain

'He has no enemies, but is intensely disliked by his friends.' - Oscar Wilde

'I am enclosing two tickets to the first night of my new play; bring a friend...if you have one.' - George Bernard Shaw till Winston Churchill

'Cannot possibly attend first night, will attend second... if there is one.' - svarade Winston Churchill

'I feel so miserable without you; it's almost like having you here.' - Stephen Bishop

'He is a self-made man and worships his creator.' - John Bright

'I've just learned about his illness. Let's hope it's nothing trivial.' - Irvin S. Cobb

'He is not only dull himself, he is the cause of dullness in others.' - Samuel Johnson

'There's nothing wrong with you that reincarnation won't cure.' Jack E. Leonard

'He has the attention span of a lightning bolt.' - Robert Redford

'He loves nature in spite of what it did to him.' - Forrest Tucker

'Why do you sit there looking like an envelope without any address on it?' - Mark Twain


'His mother should have thrown him away and kept the stork.' - Mae West

'Some cause happiness wherever they go; others, whenever they go.' - Oscar Wilde

'He uses statistics as a drunken man uses lamp-posts...for support rather than illumination.' - Andrew Lang

'He has Van Gogh's ear for music.' - Billy Wilder


'I've had a perfectly wonderful evening. But this wasn't it.' - Groucho Marx

En bra haj är en död haj, eller..?

No never envy the big fish in da Pond
It's deep and dark when all the surface is gone
My kind of humor kind of keeping me dry
On the horizon, water touches the sky

Hall & Oates, 1981







En efterdyning av mina erfarenheter av att dyka med haj i Sydafrika (http://tottebjorre.blogspot.com/2008/03/hajdykning.html) har gjort mig till talesman i Sverige för den i USA registrerade internationella stödorganisationen http://www.sharksavers.org/. Organisationens syfte är att förmedla kunskap om hajens betydelse och alltmer utsatta situation som en jagad och hotad art.

Här följer delar av en artikel jag skrivit som beskriver hajens situation.


Hajen fanns långt innan dinosaurierna existerade på vår jord. Under mer än 400 miljoner år har hajen dominerat världshaven. Hajens egenskaper gör den till havens självklara huvudpredator och absoluta topp på den marina näringskedjan. Dess uppgift är att upprätthålla den nödvändiga marinekologiska balansen och den ”genetiska kvaliteten” av de djur de jagar men också att hålla andra arters populationer i balans. Utan hajen skulle haven se väldigt annorlunda ut. Effekterna av ett sådant scenario begränsas inte bara till andra marina arter. Konsekvenserna på världens övriga ekosystem skulle bli påtagliga och ge oanade effekter också för oss människor.

Världshaven utgör det mest viktiga ekosystemet på vår planet. Havens många ”invånare” absorberar det mesta av den koldioxid som människan tillför atmosfären genom att förvandla den till 70% av det syre vi andas. Denna balans av såväl liv i världshaven som liv på land har vi med andra ord till stor del att tacka hajen för.

Paradoxalt nog har människan genom alla tider varit hajens främsta hot. Sensationalism, media och underhållningsindustri har under lång tid eldat på myten om att hajen är en mördarmaskin. Människan tenderar att skydda det som vi kan se och förstå och eftersom hajen är osynlig för de allra flesta blir den också svår att relatera till. Vår rädsla för hajen beror därför till stor del på medias bilder som aggressiva djur med hotfullt utseende, men också på vår okunskap och ignorans om dess betydelse för världshavens livsupprättande balans och funktion, och därmed också indirekt mänskligt liv.

Denna okunskap och ignorans är också den direkta anledningen till varför mer än 100 miljoner hajar fiskas och slaktas varje år. Eftersom de flesta stora hajar inte blir könsmogna förrän vid sju års ålder eller äldre och då inte föder fler än ett par varje år kommer hajen inte att kunna överleva. Just nu fångas och dör hajar i en snabbare takt än dom hinner föröka sig. Av de omkring 390 hajarter som finns kommer ett tjugotal arter att vara utrotade 2017.

Jakten på haj idag kan jämföras med den på elefanter, lejon och tigrar under 1900-talet och som närapå utrotades. Det är samma ignorans, brist på kunskap och kommersiell girighet idag som igår. Likheten är slående. Då jagades elefanten för dess betar och medan jägaren lät elefantens kropp ligga och ruttna på savannen fångas hajen för dess fenor. Efter att dessa blivit avskurna från kroppen, sk ”finning”, låter fiskaren kasta tillbaka den fortfarande levande hajen i havet som går en säker och plågsam död till mötes. Fenorna säljs sen vidare som ingrediens till hajfenssoppa. Tillvägagångssättet, grymheten och vilka långtgående effekter rovfisket innebär blev tidigare i år uppmärksammat genom Rob Stewarts dokumentärfilm ”Sharkwaters”.

Haj är idag bland de mest värdefulla och utsatta djuren i haven. Den urskillningslösa jakten efter hajfenor har sin förklaring i den snabbt växande medelklassen i Asien. Hajfenssoppa har i generationer ansetts vara en dyrbar delikatess. I takt med ökat välstånd har hundratusentals nya konsumenter tillkommit som numera både har råd och önskan att visa på sin nyvunna levnadsstandard. Ironiskt nog har den urskillningslösa jakten på haj gjort att priset på huvudingrediensen ökat kraftigt, ett faktum som ytterligare ökar hajfenssoppans status! Idag är konsument-priset på hajfena ca 4 000:- per kilo. Nyligen betalades 90 000:- för ryggfenan från en valhaj!

Sammanfattningsvis går det att konstatera att hajens existens för närvarande är avhängig människans förmåga att hantera två av sina kanske främsta svagheter, nämligen ignorans och penningbegär.

Men visst är det ändå så att hajen är en skoningslös best som gärna ser en badande människa på sin meny? Självklart inte!

Enligt International Shark Attack File har det hittills under 2008 inträffat 36 incidenter mellan haj och människa, fem av dessa med dödlig utgång. Med en ökande befolkning om 6,5 miljarder människor som bor nära världshaven är detta, om dock en tragik för närstående, ett försvinnande litet antal fatala händelser. Två olyckor inträffade i Mexiko, en i USA, en i Australien och en i Bahamas.

Om du är rädd för att bada i världshaven så ska du veta att fler människor dör av åsknedslag och hundbett än av hajattacker.

Hajens luktsinne är extremt välutvecklat. Att det är så förstår man eftersom två tredjedelar av dess hjärna är tillägnad att bearbeta luktinformation. På mindre än en sekund efter att en vithaj tagit ett bett av sitt byte känner den bytets kalorivärde. Hajen avgör snabbt ifall bytet erbjuder tillräckligt kalorivärde som gör det värt att lägga energi på att fullfölja attacken eller inte. Normalt sett har en människa inte tillräckligt med kroppsfett för att intressera en haj. Hajens extrema luktsinne är därför den direkta anledningen till varför årets övriga 31 incidenter med haj slutade med att hajen, efter att ha nafsat eller bitit, släppte taget och försvann. Samtidigt är hajen normalt sett skygg för människor varför det är mer troligt att den snarare undviker än söker kontakt.

Avslutningsvis går det att sammanfatta hajens situation som missförstådd av en ignorant mänsklighet vars okunskap om hajens ekologiska betydelse straffar hajen med en omdömeslös masslakt och dessutom pekar ut hajen som glupsk människoätare. Det paradoxala är att människan inte bara är skyldig till problemet, vi är också dess lösning!