Att hoppa i galen tunna...

Vilken är den gemensamma nämnaren för dessa tre bilder? Det borde inte finnas någon men dessvärre finns det en. I en av mina första bloggtexter skrev jag om hoppning och jag antydde om en händelse som jag nu ska berätta.

Som medlem i Skånes Fallskärmsklubb i Kristianstad har det spenderats många helger på fältet, knappt 20 mil hemifrån. Man bor i tidigare militärförläggningar och väntan att få hoppa kan ibland bli lång beroende på vädrets makter och antalet hoppare. Denna söndagen hade jag gjort något förmiddagshopp och satt nu i bilen på parkeringsplatsen och åt min lunch. Jag ska nu försöka beskriva hur anläggningen ser ut så att du kan följa med i händelseutvecklingen.

Bakom mig på parkeringsplatsen höjer sig en ca 30 m hög tallskog. Framför bilen står andra bilar i tre rader. Mellan främsta bilraden och hangaren är det ca 30 m och det enda som upptar plats där emellan är en soppcontainer. Hangaren är 12 m hög. På andra sidan hangaren ligger hoppfältet och ytterligare 50 m bort landningsplatsen med dess vindstrut denna dag. Där jag sitter i bilen har jag vinden bakom mig, det är mao medvind mot hangaren och landningsplatsen. Att landa med fallskärm är ingen skillnad mot att landa med ett segelflygplan då det gäller hur man förhåller sig till vinden. Landning sker alltid mot vinden.

Då jag som bäst sätter tänderna i mina mackor hör jag det välbekanta ljudet av fallskärmsduk fladdra i vinden. Eftersom jag förväntar mig att se hopparen framför mig och mot vinden blir jag konfunderad eftersom ingen hoppare syns till. Plötsligt inser jag att ljudet kommer bakom mig! Med några meter till godo passerar hopparen talltopparna för att i god medvind snabbt föras över biltaken. Jag inser på bråkdelen av en sekund att hopparen inte skulle kunna ta sig över hangartaket, i bästa fall (vilket inte är en fördelaktig bedömning) skulle hopparen krascha rakt in i hangarväggen. Med en hastighet om ca 50 km/tim går allt mycket fort. Medvinden gör samtidigt att man snabbare tappar höjd varför det otänkbara händer. Med en "ruskig" precision landar hopparen i soppcontainern, men först efter att ha slagit av sina ben mot stålkanten av containerväggen. Därefter vreds kroppen 90 grader och hamnade ovanpå soppåsar, blöjor och annan bråte. Som en effektfull avslutning på en abrupt landning singlade hoppvingen nästan graciöst ner och la sig över såväl container som hoppare. Jag kommer ihåg att jag tänkte ordet "liksvepning", för jag var helt övertygad om att man inte kan överleva en sådan landning. Jag kastade mig ut ur bilen och eftersom jag var ensamt vittne till händelsen ropade jag med förhoppning att någon på andra sidan hangaren skulle höra mig. Framme vid containern lyfte jag på skärmen och ser en tjej som otroligt nog är vid medvetande trots sina smärtor med avslagna ben.

Hela händelsen lade sordin på resten av hoppsöndagen. Efter att hon transporterats till Kristianstad sjukhus packade jag ihop mina och hennes grejer och körde in till sjukhuset. Jag hade fått veta att hon var elev och gjorde denna dagen sitt 12:e och i karriären sista fallskärmshopp. Då jag kom till sjukhuset väntade hon på att få bli opererad. Bedövad men vid medvetande fick jag som hastigast träffa henne. På min självklara men kanske för stunden något malplacerade fråga "hur kom det sig att du valde att flyga med vinden inför landningen"? svarade hon "jag har lite svårt att orientera mig från luften"!

Av en händelse träffade jag henne igen året därpå. Fortfarande på kryckor men vid gott mod och allt tydde på att hon skulle bli fullt återställd. Nu kunde hon skratta åt minnet men på en punkt var hon allvarlig. Hon skulle aldrig mer hoppa fallskärm...

HiQ's 60-fots trimaran (se text 31 augusti 2006)

Den här bilden togs då vi seglade HiQ's trimaran i vattnen utanför Karlskrona. Vänsterklicka för en förstoring. Lägg märke till centerbordet ovan vattnet! En rätt häftig bild, eller hur!

Bilder av S/S Thistlegorm (se text 12 juli 2006)

Jag har de senaste månaderna haft problem med att ladda upp bilder till mina texter. Efter lite jobb har jag nu hittat en work-around som tyvärr gör att bilderna till gamla texter publiceras för sig. Därför får du läsa texten om Thistlegorm på sidan från 12/7 2006.

Första bilden visar en vrakskiss av fartyget. Du kan förstora bilden genom att vänsterklicka på den! Notera akterpartiet som blev uppfläkt av flygbomberna. Nästa bild är tagen i 2:a lastutrymmet och visar ett antal BSA motorcyklar. Bild nr 3 visar fartyget i flytande tillstånd vid tiden då hon sjösattes. Sista bilden är tagen på förskeppet vid en av två lejdare.

Bild från Berlin Marathon (se text 26 september 2006)

Kan inte undanhålla er denna bild med tre nöjda löpare framför Brandenburg Tor. Att få avsluta Berlin Marathon genom att springa genom detta magnifika monument kändes mäktigt.

Segelflygning - man rår inte över naturlagarna!

I en av mars månads bloggar om fallskärmshoppning refererade jag till några vådliga erfarenheter i samband med segelflygning. Jag tänker särskilt på en episod som hände mig dagen före midsommarafton 1971.

Jag hade året innan som 15 åring tagit C-diplomet i Nordvästra Skånes Flygklubb utanför Helsingborg och höll nu på att utbilda mig till ett S-certifikat. En av denna dagens ensamflygningar skulle göras norrut mot Kullahalvön ca 2 landmil från flygplatsen. Jag blev dragen av Hasse efter MFI-planet och släppte på 1000 m. Enligt loggboken var det lätt sjöbris och någon medvind men inte värre än att det också fanns termikströmmar som hjälpte mig att hålla höjd. Jag kommer ihåg att jag nådde Kullahalvön på 1200 m och planerade återflygningen. Det var först då jag märke den tilltagande sjöbrisen vars vind jag nu dessutom hade mot mig. En KA6 har ett glidtal på 1:31 vid 80km/h. Det betyder att du under optimala förhållanden i glidflykt sjunker 1m för varje flugna 31 m. Jag kunde mao beräkna att jag under perfekta förhållanden skulle komma tillbaka till fältet med en höjd om ca 600 m, vilket i och för sig skulle räcka. Men flygning handlar sällan om optimala förhållanden. För att nå bästa möjliga glidtal i motvind måste hastigheten ökas väsentligt med påföljd av att det är lätt att missa eventuell uppåtgående termik för att vinna höjd. Med ökad sjöbris försämras samtidigt förutsättningarna för termik varför jag beslöt mig för att flyga kortaste sträckan tillbaka. Jag förstod snabbt att det skulle bli problem att nå flygfältet.

Man är inte så kaxig när man sitter själv i ett flygplan och inser att planeringen har gått åt skogen. Blicken är fastklistrad på hastighetsmätaren och höjdmätaren samtidigt som du gör minimala roderrörelser för att minska luftmotståndet. Jag når Strandbaden på ca 700 m, har alltså tappat 500 m på 1 landmil! Det motsvarar ett glidtal inte bättre än 1:20, det såg inte bra ut!

Jag kommer ihåg att jag började planera inför en utelandning men för att göra en sådan skulle jag bli tvungen att hålla en mer ostlig kurs och därmed skulle jag definitivt missa möjligheten att nå flygfältet. Mitt beslut, som kan diskuteras, blev att fortsätta glidflykten mot fältet. På 400 m når jag Höganäsverken med dess skorstenar. Jag kommer ihåg att jag flög över en av dem och såg rakt ner i skorstenen som kanske var 70-80 m hög. Nu var marginalerna små...

Samtidigt som jag såg förvånande och oroande ansikten på människor på Höganäs gator och torg gick min hjärna för högtryck. Hur ser alternativen ut? Kan jag sätta ner planet i strandkanten på Öresund? Hur höga är hyreshusen som utgör en rätt imponerande mur mellan mig och flygfältet? Att göra ett korrekt landningsvarv om 2st 90 graders svängar med början på 200 m höjd hade jag sedan länge förträngt. Här gällde det bara att inte få med sig TV-antennerna!

Med en marginal om ett tiotal meter passerade jag hustaken för att 200 meter längre bort sätta ner planet 90 grader mot en start- och landningsbanas sträckning. Moder Jord hade åter kallat på mig, men denna gången med minsta möjliga marginal. Jag satt kvar i planet och hann inte öppna huven förrän min flyglärare Hasse var över mig och med rätta talade ett och annat sanningens ord. Domen blev också; "omedelbart 24 tim flygförbud!" Nu gjorde det mig inte så mycket eftersom jag ändå inte var speciellt pigg på att flyga mer den dagen samtidigt som vi ändå inte skulle flyga på Midsommarafton!

Senare samma sommar tog jag mitt S-certifikat och fortsatte sedan att flyga många år därefter. Mitt kanske roligaste minne är från 1985 då jag bodde i Bryssel och flög sträckflygning mellan kolkraftverk vars kondensånga utgjorde perfekt termik.

Samtidigt som segelflygning är en härlig sport och helt beroende av naturlagarna är det samtidigt en sport med små marginaler. En sanning som jag åter blev varse om då min flyglärare Hasse omkom under en bogsering av ett segelflygplan då samma MFI-bogserplan fick motorhaveri och vek sig 75m över marken.