söndag, februari 24, 2008

Julafton

I still remember when I was a little boy,
just waiting for the big day.
Mom would be cooking up a mess of
boysenberry and tunafish burritos
for our big Christmas dinner,
and dad would be decorating the tree
with little bits of Spam.

Weird Al Yankovic, 1988


Vi lämnade Amakhala Game Reserve på julafton ungefär samtidigt som våra familjer och vänner i Sverige troligen åt jullunch. Tillsammans med Wiedels körde vi tillbaka till Port Elizabeth för att tillsammans skapa lite julstämning och senare äta en bättre middag.

Så mycket julaftonstämning blev det dock inte. Det är inte helt lätt att fånga den i sommartemperatur och inte underlättar det heller att sydafrikanerna firar sin jul på juldagen.

Men hungriga framåt kvällen skulle vi ändå bli. På Amakhala hade jag fått ett tips av Ries på en bättre fisk och skaldjursrestaurang varför jag ringde och beställde bord för nio på Oyster Catcher. Vägbeskrivningen dit var lite vag varför hotellets receptionist tillfrågades som tvärsäkert pekade ut restaurangen på en stadskarta. Nu var det bara att köra!

Hela sällskapet var uppklädda för julmiddag och jag hade funnit rätt tillfälle att ta på mig min fina "Nelson Mandela-skjorta", den med zebrorna på. Ett beslut som inte resulterade i stående ovationer, ett faktum som dock gjorde mig än mer besluten att bära den. Och tur var väl det...!

Hotellets vägbeskrivning ledde oss på villovägar. Efter ett antal återvändsgator stannade jag vid en mack för att få hjälp. Som på andra mackar i Sydafrika var de anställda färgade och för stunden var kunderna också färgade. Med andra ord, "I did blend in!"

Jag vill gärna tro att det var tack vare min "Nelson Mandela-skjorta" som jag fick två färgade kvinnor att köra före oss till restaurangen. Om inte så hade vi aldrig hittat dit! Oyster Catcher låg i hamnområdet på första parkett vid Indiska oceanen . För att komma dit var vi tvungna att köra förbi en vaktbemannad vägbom innan vi passerade hamnmagasin och fiskindustrier.

"Julmenyn" bestod av 6 i Knysna odlade ostron, en saftig kingklipfilé med citronsmörsås nersköljt med hjälp av två vita viner, chokladmousse och cuppocino. Senare under kvällen hörde vi en kille spela gitarr och sjöng i en annan del av restaurangen. När vi som bäst njöt av efterrätten spelade han en av mina absoluta favoritlåtar, nämligen "Parisienne walkways" av Gary Moore. Eftersom jag aldrig tidigare har hört någon spela covers på Gary Moore lämnade jag matbordet för att upptäcka vem denne Moore-tolkare var. Det visade sig vara var en japan och en talangfull sådan. Julaftonskvällen kunde inte ha slutat bättre än till tonerna av "Still got the blues". Det var som om tomten hade kommit med en säck full med bra musik.

Etiketter:

söndag, februari 17, 2008

Anneli 50 år

You are the sunshine of my life
That's why I'll always stay around
You are the apple of my eye
Forever you'll stay in my heart

Stevie Wonder, 1972


När vi planerade resan till Sydafrika hade Anni som en av sina önskningar att få fira sin 50-årsdag på safari. Valet föll på Amakhala Game Reserve som ligger 60 km nordost om Port Elizabeth. Här har fem jordägare gått samman för att utveckla de 6500 hektar marker som funnits i dessa familjers ägor sedan deras förfäder kom från England 1820. Tidigare får- och nötkreaturskötsel är sedan 1999 ersatt för att återinföra de vilda djur som en gång levde fritt med den ursprungliga floran och faunan. Helt enkelt lämna landet tillbaka till naturen!

Amakhala, som är ett isiXhosa-ord för liljeväxten Aloe, bjuder på en vildmarkserfarenhet i form av "the big five"; elefanter, noshörningar, bufflar, lejon och leoparder. Sen finns naturligtvis alla de andra djuren man förväntar sig på en safari. Det är mao rätt inramning för att fira en 50-årig veterinär!


Vår lodge som begränsar antalet gäster till 22 består av 8-9 fristående, privata, romantiska och helt underbara hyddor med egen pool, en gemensam lounge intill ett vattenhål dit antiloper och zebror kommer för att släcka törsten, gemensam pool och en lägerbålsplats. Lodgen ligger utmed en sluttning och erbjuder många kilometer fri sikt. Personalen har lärt sig dygden att tjäna utan att synas och låter oss intet fattas. Det är helt enkelt ett drömställe!



Safariturerna sker med öppna Land Rovers med canvastak som solskydd och en erfaren "ranger" som förare. Förarna står i kontakt med varandra och tipsar om vilka observationer som görs var. Eftersom det handlar om stora landytor med strövande vilt kan det ta en stund innan man hittar vad man söker. Så skedde då vi letade efter lejonen. Det tog oss 30 min i buskvegetation innan vi fick syn på en lejonhona och hennes ungar som låg och tryckte i skydd av ett buskage i den 39-gradiga skuggan. Eftersom dessa observationer inte kan "beställas fram" är det en tät och spännande atmosfär. Just som vi är i färd med att lämna honan och ungarna kommer hannen smygande fram bakom ett annat buskage 10-15 meter ifrån oss. Han är 5 år gammal, ståtlig i sin fulla längd om ca 2 meter plus svans och väger dryga 200 kg. Lejonet ärAfrikas största landlevande predator och här sitter vi i en öppen bil två språng ifrån honom.


Vi gör också en "sundowner-tur" med flodbåt på Bushman's River som rinner djupt nere i bergsfåran i tät subtropisk natur. Här blandas ett uppdukat bord ombord bestående av viner, ostar, kex, oliver och mycket annat med syner av fiskgjuse och andra färgglada fåglar.
En annan spännande observation vi fick göra, tack vare ett tips från en annan ranger, var en gepardhona som tillsammans med hennes två ungar åt sig mätta på en tagen antilop. Geparden som är det snabbaste däggdjuret jagar till skillnad från andra rovdjur på dagen varför detta blev en av många höjdpunkter.


Efter safariturerna väntade varm choklad! på oss i den gemensamma loungen då vi också vädrade våra gjorda erfarenheter. Efter ett skönt karbad eller dopp i den egna poolen förberedde vi oss för kvällens fest. Annelis 50-års middag blev uppdukad privat för oss i den öppna loungen som nu på kvällen var igendragen med canvasväggar. Tal och sång varvades med oförskämd god mat. Anni njöt i fulla drag. Till och med serveringspersonalen uppvaktade med akapellasång och tårta.


På julaftonsmorgon blev vi väckta 05.30. Efter en kopp kaffe var det så dags för den avslutande safarituren. Vi började med att leta efter lejon, dock utan tur. Däremot tittade girafferna fram ovanför träden. Därefter följde noshörningar, apor, elefanter, struts, zebror, kudus och mängder med antiloper. Det enda djuret av "the big five" som vi inte fick syn på under dessa dagar var leoparden. Men det uppvägs lätt av Amakhalas suveräna gästfrihet och Annis lyckliga ögon efter att ha firat sin födelsedag som hon så länge velat.

Etiketter: ,

lördag, februari 09, 2008

Addo Elephant Park

Oh, I coulda been a cute and dashing aviator
or I coulda been a jockey but it's kind of a bore
No, the job that I have chosen offers me so much more
I'm the elephant elevator operator

Sesam Street, 1996



Under våra tre veckor i Sydafrika hann vi med att besöka 5 nationalparker däribland Addo Elephant Park. Det är en långsträckt nationalpark som börjar med ett par öar norr om Port Elizabeth och sträcker sig sen ca 10 mil in i landet. Parkens huvudattraktion är inte helt oväntat dess 300-400 elefanter, men här finns också noshörning, afrikansk buffel, hyenor, hjortdjur, vårtsvin, lejon (vilka det finns ett speciellt hägn för), sköldpaddor, zebror, struts och sist men också minst dyngbaggarna.

Historien bakom parken är en räddningsaktion ifrån en närapå utplåning av elefanterna i början av 1900-talet. Dåtidens stora elefanthjordar gjorde livet surt för jordägarna som såg djuren skövla deras marker från buskar, träd och drack kopiösa mängder vatten. När parken öppnades 1931 fanns det 11 elefanter kvar!

Dagen vi besökte parken var en av de varmaste med 40 grader i skuggan. Hyrbilens luftkonditionering formligen sprutade kondensvatten ut genom friskluftventilerna. Eftersom parken är vidsträckt fick vi vid huvudinfarten lite vägledning av morgonens djurobservationer var chansen var som störst att hitta elefanter. Efter kanske en mil på grusväg kom vi fram till ett vattenhål där ett tjugotal elefanter befann sig. Man drack, åt, badade och sprutade vatten.

Den afrikanska elefanten är bra mycket större än den indiska och blir 4 meter hög och väger uppåt 7 ton. Den inger mao respekt då den kommer ett par meter ifrån bilen med sina öron utspärrade och plirande ögon.

På väg söderut genom parken träffade vi på fler än 60 elefanter. Tack vare parkens storlek blir det aldrig trångt med bilar. Vi kör genom en blandad busk- och savannvegetation och får ofta anledning att stanna för att titta en kudu, springbock eller zebra i ögonen. Dagen gick fort och vi hade planerat att köra ut genom en av parkens södra utfarter innan 18.30 då utfarten stängdes.

Vi kom dit 18.20 och fann naturligtvis porten stängd med ett kraftigt hänglås och ett tomt vaktskjul. Huvudinfarten låg ca 5 mil ifrån oss och stängde 19.00 varför vi såg oss själva spendera natten i bilen med våra nyvunna fyrbenta vänner stående utanför. Nu dök en annan bil upp bakom oss. Det var ett tyskt sällskap som med sedvanlig tysk självklarhet konstaterade att grinden minsann skulle vara öppen. Vi blev överens om att försöka köra utmed staketet och se ifall det fanns en alternativ utväg. Sagt och gjort! Hyrbilen önskade sig nog lite bättre frigång men vi såg inga andra alternativ. Och faktiskt, efter någon kilometer kom vi fram till ett boningshus som hade en egen in/utväg till parken och tack vare en förvånad ägare blev vi utsläppta.

Senare på kvällen i Port Elizabeth, som förövrigt inte är en speciellt vacker stad, tog vi oss hungriga till Boardwalkområdet för att äta middag. Vi hamnade på en italiensk restaurang med alla förväntningar om god mat och service. Vi blev serverade av en yngling som allvarligt borde ompröva sitt yrkesval. Inte nog med att han tappade glas och flaskor i knäna på oss och sprutade ner mig och Olivia då han öppnade burkölen, han serverade oss också oätbar pasta med skämd strimlad biff som vi skickade tillbaka till köket. I ett sånt läge finns normalt sett två alternativ. Det första och kanske det mest sannolika är att man helt sonika lämnar stället för att leta upp ett annat eller "you look at life from the bright side". Vi valde det senare och med full uppmärksamhet från hovmästaren blev det till slut en lyckad middag med många goa skratt och grimaser som förevigades. Dessutom tror jag att vi hjälpte servitören att komma över sina fadäser genom att ge honom generöst med dricks. Han såg minst sagt förvånad ut!

Etiketter:

söndag, februari 03, 2008

Wille 15 år

Well we're takin' my woodie and headin' on down
Where the cool cool surfers all gather round
Got a brand new board and I'm ready to fly
I'll be shootin' the curl before the sun is high
Show those hodads, gremmies, heroes too
The kinda' high ridin' real surfers too

Trashmen, 1963



Sydafrika är ett land där man kastas mellan ytterligheterna. Från fattigt till lyx, från slättland till berg, från vitt till svart, från hav till land, från finanskvarter till Zulubyar och från pygmesjöhäst till elefant. Mångfalden är påtalig! Ibland känns det som om man befinner sig i ett helt annat land. Så var det då vi kom till Jeffrey’s Bay eller JBay som orten är mer känd som.

Staden ligger 10 mil söder om Port Elisabeth men skulle lika gärna kunnat ligga 10 mil norr om Los Angeles. JBay är Sydafrikas främsta centrum för vågsurfare och är känd världen över för sina supertubesvågor, som har beskrivits som ”den mest perfekta vågen i världen”. Varje år i juli samlas världseliten för att göra upp om Billabong Pro, en av elva deltävlingar på världstouren.

Jag har svårt att tänka mig en annan stad som så formligen vältrar sig i surfkulturen. Surfbutikerna ligger vägg i vägg utmed huvudgatan Da Gama Rd. En bidragande faktor är att Billabongs sydafrikanska dotterbolag med fabrik är lokaliserat hit.

Under de dagar vi var här passade William på att fylla 15 år. Eftersom han är ”skejtare” och för något år sedan tog surflektioner i USA var det inte svårt att gissa vad han skulle uppskatta som en av presenterna. Vi engagerade instruktören Andrew Moon som fräschade upp hans kunskaper. Så med delfiner hoppandes i bakgrunden körde Andrew ett par timmar med Wille.
Födelsedagsmiddagen smakade senare på kvällen gott på 3 Fat Fish.

video

Etiketter: ,

Bloggtoppen.se