Olivia 17 år och Zulubyn

Oh the Zulu king with the big nose-ring
Fell in love with a dusky maid
And every night in the pale moon light
Across the lake he came
A hug and a kiss for the pretty little miss

Unknown



Min sista rapport från Sydafrikaresan kommer mestadels att handla om Olivias födelsedag då hon fyllde 17 år. Efter uppvaktningen på sängen började dagen med det Olivia kanske mest uppskattar nämligen att rida, och det skulle bli mycket ridning idag...

Med hästar från den närliggande hästfarmen "Four winds" blev det ridning i trav och galopp ett par timmar i bananplantage, bland sockerrör, över hed och gröna kullar. Varma och svettiga och efter behövlig dusch satte vi kurs mot Zulubyn Simunye.

Simunye, som förövrigt betyder "we are one" på zuluspråket, ligger djupt ner i Mfule River Valley. Här lever och bor Biyele-klanen som är släktningar till det en gång respekterade kungliga huset av Zulunationen. Här har zulufolket levt långt innan "Anglo Zulu-kriget" 1879.

För att komma till byn får man rida eller åka oxkärra 4,5 km, i sig ett äventyr. Byn ligger som sagt djupt i en dalsänka och man ser inte byn förrän man i princip är framme. Byns mycket originella hus eller snarare stenhyddor är byggda utan ritningar och ser ut att växa ut ur bergets klippor.

Efter att ha skumpat nerför en "kostig" på hästrygg med alltför hårda sadlar var välkomstdrinken synnerligen uppskattad. Efter ytterligare uppvaktning av Olivia kunde vi "dra oss tillbaka" för en stunds svalkande bad i våra rum. Badkaret var charmigt murat av grova stenar. Rummen i övrigt bjöd på öppna fönstergluggar, handfat i form av en skål med tillhörande kanna vatten.

Kvällen bjöd på god middag med lokala specialiteter. Därefter blev vi inbjudna till den närliggande zulubyn som vi kom till efter en kort promenad över en spång. Vi välkomnades av hövdingen som tillsammans med sin och andra familjer lever och bor här.

Efter att skymningen kom snabbt till dalgången satte vi oss runt lägerelden och blev bjudna på kött och hemlagad "öl". Därefter dansade äldre som yngre sina typiska zuludanser ackompanjerade av trummor. Eftersom det var Olivias födelsedag bjöds hon upp av några ungdomar som inte bara gav henne ett halssmycke utan också på sång och gemensam dans.

På morgonen därpå vaknade vi till babianskri och gitarrspel, ja det var en ovanlig kombination men fullt möjlig i den här miljön. Efter frukost gick vi tillbaka till zulubyn och mötte hövdingen som nu smidde spjutspetsar. Han och hans fru bjöd oss in i ceremonihyddan och berättade om sitt folk, seder och deras liv. Vårt besök i byn började gå mot sitt slut och framåt lunch beslöt vi oss för att ta oss tillbaka till civilisationen med hjälp av häst och jeep. Sammanfattningsvis blev det ett minnesvärt dygn för såväl Olivia som för oss andra.

Efter 3 timmars körning kom vi så till St Lucia som är ett mindre samhälle i nationalparken Greater St Lucia Wetland Park. Genom byn rinner en flod som bebos av otaliga flodhästar och krokodiler. Eftersom det är ett gigantiskt våtmarksområde finns här fåglar av alla de slag såsom fiskjuse, häger, stork och hornbills för att nämna några.

Vi hittar vårt guesthouse "African Ambience" som är ett underbart fräscht hus med vasstak såväl ute som på rummen. Efter välbehövligt dopp i poolen och ett gott vitt vin kände vi oss redo för att uppleva de tre kommande dygnen på milsvidda vita och i stort sett obefolkade stränder vid Cap Vidal.

På nyårsafton körde vi söderut igen mot Umdloti som ligger några mil norr om Durban. Vi firade nyåret på det spejsade arkitektoniska Casino Sibaya som gott och väl kan mäta sig med sina "kusiner" i Las Vegas. Det nya året firades in med champagne och i staden Mtubatuba inköpta fyrverkerier. Happy New Year 2008!!!!

Våra sista tre dygn spenderade vi på stranden i Umdloti, och shoppandes på Gateway i Durbans utkanter som också hade en konstgjord surfingvåg om 1 miljon kubikmeter vatten i timmen. Här kunde grabbarna vågsurfa på såväl vanlig surfbräda som liggandes på bodyboard. En makalös manick...!

Sammanfattningsvis blev det tre oförglömligt underbara veckor tillsammans med goa vänner i ett land som gav mersmak. Eftersom vi bara har nosat på vad landet erbjuder har vi inget emot att kunna komma tillbaka och nosa vidare.

Hajdykning

I'm a shark, I'm a shark
a killer of the ocean
I'm a shark, I'm a shark
and silently I strike
I'm a shark, I'm a shark
I'm dumber than a tree
I only have three thoughts
and they are: eat, swim, ...eat.

The Arrogant Worms, 1978

Mig veterligen finns det inte en enda låt som återger hajen som en intelligent och fulländad skapelse med stor integritet. Hade det gjort det hade jag mer än gärna ratat the Arrogant Worms som snarare spär på myten om hajen som människoätare.

Enda sedan jag för 15 år sedan fick möjlighet att dyka med citronhaj och sandtigerhaj i Kolmårdens gigantiska akvarium har jag närt en dröm om att få dyka med dessa djur i deras naturliga miljö. Ett av mina planerade äventyr i Sydafrika var därför att få dyka fritt med haj i Indiska oceanen. Från Sverige fick jag kontakt med Mark vars erfarenheter av hajens beteende och från att dyka med dessa djur har gjort honom känd som dokumentärfotograf och filmare. Han samarbetar med National Geographic, BBC, Planet Earth, Animal Planet och Discovery Channel men också med den akademiska världen i forskningsprojekt.

För att finansiera sin verksamhet erbjuder han betalande dykare att uppleva hajen i sin naturliga miljö, utan skyddande bur.

Då jag besökte honom i Kwa Zulu/Natal intill Aliwal Shoalrevet befann sig dykare från National Geographic's på plats för att under 6 månader dokumentera tigerhajens beteende och liv med hjälp av fenmonterade videokameror! När sedan kamerans hårddisk blir full utlöses automatiskt fästanordningen och kameran flyter upp till ytan. Med hjälp av en radiosignal pejlas sen koordinaterna varför kameran kan bärgas.

Förutom mig själv gjorde jag sällskap med en annan betalande dykare, walesaren Geoffrey. Dykbåten är en ribbåt med 2 st 90 hk motorer. I stort sett sker alla båtdyk utmed den sydafrikanska östkusten med ribbåtar som sjösätts från strand. Eftersom dyningarna och vågorna mot land oftast är höga är bara båtturen i sig ett äventyr.

Vi når revet efter 25 min. Casper som är Marks medarbetare gör i ordning betesstationen med ett proteinstint innehåll av död fisk. Därefter sänks den ner från en boj till 8 meter. Eftersom hajen upptäcker doftspåren motströms tar Mark båten 20 meter uppströms där Casper sen öser i hinkvis med "proteinsoppa" som får driva mot betesstationen. Sen är det bara att vänta.

Här sitter jag nu på gummibåten och väntar på att hajarna ska dyka upp. Det är en svårdefinierad känsla och sinnesnärvaron kan bäst beskrivas som skräckblandad förtjusning.

Vi får vänta 25-30 minuter innan de första hajarna närmar sig oss. Efter det första paret dusky sharks kommer sen ytterligare ett 10-tal. Duskyhajen kan bli 4 meter. De som nu gör oss sällskap är 2 - 2,5 m långa. Jag väntar bara på att Mark ger klartecken att det är dags att hoppa i vattnet men han har på känn att också blacktiphajen är på ingående. Mycket riktigt, efter ytterligare 5-10 minuter ser vi de första blacktiphajarna.

Nu ger Mark klartecken och strax därpå rullar vi dykare i baklänges över båtkanten. Våra förhållningsorder är att placera oss 2-3 meter från betesstationen i 90 grader från strömriktningen. Detta för att ge hajarna fritt utrymme då de kommer motströms mot betesstationen.

Det är först nu som det går upp helt och fullt för mig i vilken miljö jag befinner mig i. Här är jag i hajens naturliga "kök". Jag uppskattar antalet haj till ca 30-40 stycken. Nu är det inte så att dom är väluppfostrade och står på kö för att närma sig betesstationen, ett faktum som innebär att jag har dom på 1,5 -2 meters avstånd såväl omkring mig som ovan och under mig. I de förhållningsorder som Mark gett oss ingick bland annat att ifall en haj simmar mot mig så ska jag för att undvika "krock" lugnt lägga händerna på huvudet och trycka ner hajen samtidigt som jag undkommer genom att passera ovanför hajen...! Nu behövde jag aldrig praktisera denna närkontakt, vilket jag inte heller saknar.

Bilderna av blacktip- och duskyhajarna är tagna vid dykplatsen och ger en god bild av mina upplevelser. Är det då inte farligt och dumdristigt att dyka så här? En i allra högsta grad berättigad fråga speciellt som att hajen genom media och inte minst genom filmindustrin pekas ut som människoätande bestar. Mark lever efter den egna övertygelsen och gjorda erfarenheter att risken att bli attackerad är liten. Ifall inte hajen "vaknat på fel sida", är väldigt hungrig eller upplever att dykaren inkrängtar på hajens bekvämlighetszon är det ovanligt att hajen blir aggressiv. Däremot kan dom bli nyfikna och "buffa" till dykaren. Av hajens omkring 350 olika arter är de allra flesta ofarliga för människan. Det är i princip bara vithajen man bör undvika utan skyddande bur.

Säsongen tillät oss inte att få uppleva tiger- och sandtigerhajen som är betydligt större hajar, uppåt 7 meter lång. Av den anledningen blir det att planera nästa Sydafrikaresa till oktober-november då dessa kommer i stora antal till Aliwal Shoals.

En vecka senare besökte Christian Wiedel och jag Coral Divers i Sodwana Bay som ligger 10 mil söder om Mocambique. Det är en dykresort som tar 200 gäster och ligger inbäddad i grönskan skiljt från många andra dykarrangörer. Hela Sodwana Bay handlar bara om två saker, koralldykning eller djuphavsfiske. Vi hade bokat ett dyk med divemastern Brett till 2 Mile Reef och dykplatsen "Cliffs and overhangs". Här gäller också strandlaunch med ribbåt genom 3 meter höga vågor vilket är som sagt en spännande erfarenhet i sig. I det 27 gradiga vattnet var det nu inte haj som lockade utan koraller, murena, papegojfisk, blue stripped snappers, rockor och mängder av annan fisk.

Julafton

I still remember when I was a little boy,
just waiting for the big day.
Mom would be cooking up a mess of
boysenberry and tunafish burritos
for our big Christmas dinner,
and dad would be decorating the tree
with little bits of Spam.

Weird Al Yankovic, 1988


Vi lämnade Amakhala Game Reserve på julafton ungefär samtidigt som våra familjer och vänner i Sverige troligen åt jullunch. Tillsammans med Wiedels körde vi tillbaka till Port Elizabeth för att tillsammans skapa lite julstämning och senare äta en bättre middag.

Så mycket julaftonstämning blev det dock inte. Det är inte helt lätt att fånga den i sommartemperatur och inte underlättar det heller att sydafrikanerna firar sin jul på juldagen.

Men hungriga framåt kvällen skulle vi ändå bli. På Amakhala hade jag fått ett tips av Ries på en bättre fisk och skaldjursrestaurang varför jag ringde och beställde bord för nio på Oyster Catcher. Vägbeskrivningen dit var lite vag varför hotellets receptionist tillfrågades som tvärsäkert pekade ut restaurangen på en stadskarta. Nu var det bara att köra!

Hela sällskapet var uppklädda för julmiddag och jag hade funnit rätt tillfälle att ta på mig min fina "Nelson Mandela-skjorta", den med zebrorna på. Ett beslut som inte resulterade i stående ovationer, ett faktum som dock gjorde mig än mer besluten att bära den. Och tur var väl det...!

Hotellets vägbeskrivning ledde oss på villovägar. Efter ett antal återvändsgator stannade jag vid en mack för att få hjälp. Som på andra mackar i Sydafrika var de anställda färgade och för stunden var kunderna också färgade. Med andra ord, "I did blend in!"

Jag vill gärna tro att det var tack vare min "Nelson Mandela-skjorta" som jag fick två färgade kvinnor att köra före oss till restaurangen. Om inte så hade vi aldrig hittat dit! Oyster Catcher låg i hamnområdet på första parkett vid Indiska oceanen . För att komma dit var vi tvungna att köra förbi en vaktbemannad vägbom innan vi passerade hamnmagasin och fiskindustrier.

"Julmenyn" bestod av 6 i Knysna odlade ostron, en saftig kingklipfilé med citronsmörsås nersköljt med hjälp av två vita viner, chokladmousse och cuppocino. Senare under kvällen hörde vi en kille spela gitarr och sjöng i en annan del av restaurangen. När vi som bäst njöt av efterrätten spelade han en av mina absoluta favoritlåtar, nämligen "Parisienne walkways" av Gary Moore. Eftersom jag aldrig tidigare har hört någon spela covers på Gary Moore lämnade jag matbordet för att upptäcka vem denne Moore-tolkare var. Det visade sig vara var en japan och en talangfull sådan. Julaftonskvällen kunde inte ha slutat bättre än till tonerna av "Still got the blues". Det var som om tomten hade kommit med en säck full med bra musik.

Anneli 50 år

You are the sunshine of my life
That's why I'll always stay around
You are the apple of my eye
Forever you'll stay in my heart

Stevie Wonder, 1972

När vi planerade resan till Sydafrika hade Anni som en av sina önskningar att få fira sin 50-årsdag på safari. Valet föll på Amakhala Game Reserve som ligger 60 km nordost om Port Elizabeth. Här har fem jordägare gått samman för att utveckla de 6500 hektar marker som funnits i dessa familjers ägor sedan deras förfäder kom från England 1820. Tidigare får- och nötkreaturskötsel är sedan 1999 ersatt för att återinföra de vilda djur som en gång levde fritt med den ursprungliga floran och faunan. Helt enkelt lämna landet tillbaka till naturen!

Amakhala, som är ett isiXhosa-ord för liljeväxten Aloe, bjuder på en vildmarkserfarenhet i form av "the big five"; elefanter, noshörningar, bufflar, lejon och leoparder. Sen finns naturligtvis alla de andra djuren man förväntar sig på en safari. Det är mao rätt inramning för att fira en 50-årig veterinär!

Vår lodge som begränsar antalet gäster till 22 består av 8-9 fristående, privata, romantiska och helt underbara hyddor med egen pool, en gemensam lounge intill ett vattenhål dit antiloper och zebror kommer för att släcka törsten, gemensam pool och en lägerbålsplats. Lodgen ligger utmed en sluttning och erbjuder många kilometer fri sikt. Personalen har lärt sig dygden att tjäna utan att synas och låter oss intet fattas. Det är helt enkelt ett drömställe!

Safariturerna sker med öppna Land Rovers med canvastak som solskydd och en erfaren "ranger" som förare. Förarna står i kontakt med varandra och tipsar om vilka observationer som görs var. Eftersom det handlar om stora landytor med strövande vilt kan det ta en stund innan man hittar vad man söker. Så skedde då vi letade efter lejonen. Det tog oss 30 min i buskvegetation innan vi fick syn på en lejonhona och hennes ungar som låg och tryckte i skydd av ett buskage i den 39-gradiga skuggan. Eftersom dessa observationer inte kan "beställas fram" är det en tät och spännande atmosfär. Just som vi är i färd med att lämna honan och ungarna kommer hannen smygande fram bakom ett annat buskage 10-15 meter ifrån oss. Han är 5 år gammal, ståtlig i sin fulla längd om ca 2 meter plus svans och väger dryga 200 kg. Lejonet ärAfrikas största landlevande predator och här sitter vi i en öppen bil två språng ifrån honom.

Vi gör också en "sundowner-tur" med flodbåt på Bushman's River som rinner djupt nere i bergsfåran i tät subtropisk natur. Här blandas ett uppdukat bord ombord bestående av viner, ostar, kex, oliver och mycket annat med syner av fiskgjuse och andra färgglada fåglar.

En annan spännande observation vi fick göra, tack vare ett tips från en annan ranger, var en gepardhona som tillsammans med hennes två ungar åt sig mätta på en tagen antilop. Geparden som är det snabbaste däggdjuret jagar till skillnad från andra rovdjur på dagen varför detta blev en av många höjdpunkter.

Efter safariturerna väntade varm choklad! på oss i den gemensamma loungen då vi också vädrade våra gjorda erfarenheter. Efter ett skönt karbad eller dopp i den egna poolen förberedde vi oss för kvällens fest. Annelis 50-års middag blev uppdukad privat för oss i den öppna loungen som nu på kvällen var igendragen med canvasväggar. Tal och sång varvades med oförskämd god mat. Anni njöt i fulla drag. Till och med serveringspersonalen uppvaktade med akapellasång och tårta.

På julaftonsmorgon blev vi väckta 05.30. Efter en kopp kaffe var det så dags för den avslutande safarituren. Vi började med att leta efter lejon, dock utan tur. Däremot tittade girafferna fram ovanför träden. Därefter följde noshörningar, apor, elefanter, struts, zebror, kudus och mängder med antiloper. Det enda djuret av "the big five" som vi inte fick syn på under dessa dagar var leoparden. Men det uppvägs lätt av Amakhalas suveräna gästfrihet och Annis lyckliga ögon efter att ha firat sin födelsedag som hon så länge velat.

Addo Elephant Park

Oh, I coulda been a cute and dashing aviator
or I coulda been a jockey but it's kind of a bore
No, the job that I have chosen offers me so much more
I'm the elephant elevator operator

Sesam Street, 1996

Under våra tre veckor i Sydafrika hann vi med att besöka 5 nationalparker däribland Addo Elephant Park. Det är en långsträckt nationalpark som börjar med ett par öar norr om Port Elizabeth och sträcker sig sen ca 10 mil in i landet. Parkens huvudattraktion är inte helt oväntat dess 300-400 elefanter, men här finns också noshörning, afrikansk buffel, hyenor, hjortdjur, vårtsvin, lejon (vilka det finns ett speciellt hägn för), sköldpaddor, zebror, struts och sist men också minst dyngbaggarna.

Historien bakom parken är en räddningsaktion ifrån en närapå utplåning av elefanterna i början av 1900-talet. Dåtidens stora elefanthjordar gjorde livet surt för jordägarna som såg djuren skövla deras marker från buskar, träd och drack kopiösa mängder vatten. När parken öppnades 1931 fanns det 11 elefanter kvar!

Dagen vi besökte parken var en av de varmaste med 40 grader i skuggan. Hyrbilens luftkonditionering formligen sprutade kondensvatten ut genom friskluftventilerna. Eftersom parken är vidsträckt fick vi vid huvudinfarten lite vägledning av morgonens djurobservationer var chansen var som störst att hitta elefanter. Efter kanske en mil på grusväg kom vi fram till ett vattenhål där ett tjugotal elefanter befann sig. Man drack, åt, badade och sprutade vatten.

Den afrikanska elefanten är bra mycket större än den indiska och blir 4 meter hög och väger uppåt 7 ton. Den inger mao respekt då den kommer ett par meter ifrån bilen med sina öron utspärrade och plirande ögon.

På väg söderut genom parken träffade vi på fler än 60 elefanter. Tack vare parkens storlek blir det aldrig trångt med bilar. Vi kör genom en blandad busk- och savannvegetation och får ofta anledning att stanna för att titta en kudu, springbock eller zebra i ögonen. Dagen gick fort och vi hade planerat att köra ut genom en av parkens södra utfarter innan 18.30 då utfarten stängdes.

Vi kom dit 18.20 och fann naturligtvis porten stängd med ett kraftigt hänglås och ett tomt vaktskjul. Huvudinfarten låg ca 5 mil ifrån oss och stängde 19.00 varför vi såg oss själva spendera natten i bilen med våra nyvunna fyrbenta vänner stående utanför. Nu dök en annan bil upp bakom oss. Det var ett tyskt sällskap som med sedvanlig tysk självklarhet konstaterade att grinden minsann skulle vara öppen. Vi blev överens om att försöka köra utmed staketet och se ifall det fanns en alternativ utväg. Sagt och gjort! Hyrbilen önskade sig nog lite bättre frigång men vi såg inga andra alternativ. Och faktiskt, efter någon kilometer kom vi fram till ett boningshus som hade en egen in/utväg till parken och tack vare en förvånad ägare blev vi utsläppta.

Senare på kvällen i Port Elizabeth, som förövrigt inte är en speciellt vacker stad, tog vi oss hungriga till Boardwalkområdet för att äta middag. Vi hamnade på en italiensk restaurang med alla förväntningar om god mat och service. Vi blev serverade av en yngling som allvarligt borde ompröva sitt yrkesval. Inte nog med att han tappade glas och flaskor i knäna på oss och sprutade ner mig och Olivia då han öppnade burkölen, han serverade oss också oätbar pasta med skämd strimlad biff som vi skickade tillbaka till köket. I ett sånt läge finns normalt sett två alternativ. Det första och kanske det mest sannolika är att man helt sonika lämnar stället för att leta upp ett annat eller "you look at life from the bright side". Vi valde det senare och med full uppmärksamhet från hovmästaren blev det till slut en lyckad middag med många goa skratt och grimaser som förevigades. Dessutom tror jag att vi hjälpte servitören att komma över sina fadäser genom att ge honom generöst med dricks. Han såg minst sagt förvånad ut!

Wille 15 år

Well we're takin' my woodie and headin' on down
Where the cool cool surfers all gather round
Got a brand new board and I'm ready to fly
I'll be shootin' the curl before the sun is high
Show those hodads, gremmies, heroes too
The kinda' high ridin' real surfers too

Trashmen, 1963



Sydafrika är ett land där man kastas mellan ytterligheterna. Från fattigt till lyx, från slättland till berg, från vitt till svart, från hav till land, från finanskvarter till Zulubyar och från pygmesjöhäst till elefant. Mångfalden är påtalig! Ibland känns det som om man befinner sig i ett helt annat land. Så var det då vi kom till Jeffrey’s Bay eller JBay som orten är mer känd som.

Staden ligger 10 mil söder om Port Elisabeth men skulle lika gärna kunnat ligga 10 mil norr om Los Angeles. JBay är Sydafrikas främsta centrum för vågsurfare och är känd världen över för sina supertubesvågor, som har beskrivits som ”den mest perfekta vågen i världen”. Varje år i juli samlas världseliten för att göra upp om Billabong Pro, en av elva deltävlingar på världstouren.

Jag har svårt att tänka mig en annan stad som så formligen vältrar sig i surfkulturen. Surfbutikerna ligger vägg i vägg utmed huvudgatan Da Gama Rd. En bidragande faktor är att Billabongs sydafrikanska dotterbolag med fabrik är lokaliserat hit.

Under de dagar vi var här passade William på att fylla 15 år. Eftersom han är ”skejtare” och för något år sedan tog surflektioner i USA var det inte svårt att gissa vad han skulle uppskatta som en av presenterna. Vi engagerade instruktören Andrew Moon som fräschade upp hans kunskaper. Så med delfiner hoppandes i bakgrunden körde Andrew ett par timmar med Wille.
Födelsedagsmiddagen smakade senare på kvällen gott på 3 Fat Fish.

Fear is temporary - Regret is forever!

Come fly with me
let's take off in the blue
Once I get you up there
where the air is rarified
We'll just glide, starry-eyed

Frank Sinatra, 1958

Ifrån Kapstaden och vindistriktet började vi vår resa utmed Indiska oceanen. I De Kelders hade vi fått tips om att ett tiotal "Right whales" med kalvar hade siktats i bukten. Dessa valar (se illustrationen) kan bli uppåt 18 m och väga 100 ton. Och mycket riktigt fick vi se valarna med kalvar simmandes tätt intill. De närmaste befann sig ca 100 meter ifrån oss.

Nästa stopp gjorde vi i Gansbaai som är känt för burdyk ifall man vill se vithajen med lite skyddande stål emellan sig. En i min smak överreklamerad aktivitet som mer spär på fördomarna om hajen än ökar förståelsen om arten och om haj i allmänhet. Jag återkommer med mina erfarenheter av att dyka med haj utan bur.

Sträckan mellan Mossel Bay och Tsitsikamma brukar kallas för Garden Route, en vägsträcka som anses vacker med ett omväxlande landskap med skog och böljande fält. Vi hade hoppats på att få se mer av kust och hav än vad det blev. Men som sagt, smaken är som baken.

På kvällen kom vi fram till Knysna och "The old Cape road guest house" där vi välkomnades av Barbara som var tjänstvilligheten personifierad. Efter att ha konstaterat att bukten påverkas starkt av tidvattnet med båtar som såg ut som strandade valar gjorde vi en snabb rekognisering av staden som slutade på en grekisk restaurang.

Efter frukost körde vi till Buffalo Bay för att sola och bada. Ännu en bukt med fin strand. Vi var fortfarande ovana vid solen och trots skyddsfaktor 30 tog det inte lång stund förrän vi fått nog. I det smala gattet mellan Knysna-bukten och Indiska oceanen hittade vi krogen Paquitas som gav oss lunch denna dag.

Mätta och nöjda satte vi oss i bilarna för att köra mot ett av de äventyr som jag förutsatt mig att göra, nämligen bungyhopp ifrån världens högsta bro med enkelspann, vilket gör hoppet till världens högsta bungyhopp med sina 216 meter. Bron som heter Bloukrans Bridge är en imponerande skapelse som överbryggar en 451 meter lång ravin. Att det hoppas bungy här märker man inget av då vi kör över bron. Det vi däremot ser är att längst ner i ravinen så rinner den nästan torrlagda Bloukrans River. Bron är 451m lång.

Hoppen görs under vägbanan ifrån brospannets högsta punkt. Varje dag hoppar här ca 40 förväntansfulla och kanske också förvånande, tvekande personer. Det skulle visa sig att jag blev dagens sista person som tog språnget ut i det fria. Mimmi, Olivia och William hade bestämt sig för att pröva på "the Flying fox" där man med en sele kopplad till en vajer tar sig snabbt de 200 metrarna ut till hopplatsen. Resten av gänget befann sig på fast mark vid utkikspunkten.

Hela arrangemanget är mycket professionellt. I förberedelserna blir man informerad både en och två gånger om hur hoppet går till, hur gummilinan är kopplad till benen, att den byts efter 300 hopp och vad man själv kan påverka för att göra hoppet bra. För att få en så mjuk uppbromsning som möjligt efter 180 meters fritt fall i 120 km/tim är änden av linan fäst vid spannets motsatta sida vilket gör en viss pendeleffekt. På detta viset undviks också risken att få linan runt halsen vilket hände ifrån bungyhopptornet vid Las Vegas hotellet "Circus, Circus" vi bodde på härom året. Vid det tillfället bröt mannen nacken...

Efter alla förberedelser står man sen med tårna utanför brokanten. Som kuriosa noterar jag att cementen på kanten är skadad. Ifall det beror på att tidigare hoppare tvekat och vänt om tvärt eller om man hasat sig ut på kanten och fått den att vittra förtäljer inte historien. Mina bägge instruktörer hade gjort sitt och nu skulle jag göra min del av dealen.

Med armar uppåt sträck och bröstet fram hörde jag nedräkningen: "three, two, one and BUNGY". Upplevelsen är inte helt olik den vid fallskärmshoppning. Den stora skillnaden är naturligtvis det fria fallets längd och tid. Medan ett fritt fall från 4000 m tar 40 - 50 sek innan man löser ut ut skärmen tar detta bungyhopp 5 sek innan inbromsning.

Med omkring 30 meter kvar till marken gör den elastiska linan sitt jobb och skickar mig 70 -80 meter tillbaka ifrån var jag kom. Det känns lite som Lisebergs "Fritt fall". Efter en stunds "jojande" upp och ner kommer en kille nervinschandes utmed linan för att ta mig tillbaka till uthoppet.

Väl tillbaka på bron och med ett stort smil kan jag sammanfatta hoppet med arrangörens slogan, "pure adrenalin!" Om jag skulle göra om det? Självklart, men då väntar jag tills dess att något annat hopp tagit över titeln som världens högsta bungyhopp!