Fear is temporary - Regret is forever!

Come fly with me
let's take off in the blue
Once I get you up there
where the air is rarified
We'll just glide, starry-eyed

Frank Sinatra, 1958

Ifrån Kapstaden och vindistriktet började vi vår resa utmed Indiska oceanen. I De Kelders hade vi fått tips om att ett tiotal "Right whales" med kalvar hade siktats i bukten. Dessa valar (se illustrationen) kan bli uppåt 18 m och väga 100 ton. Och mycket riktigt fick vi se valarna med kalvar simmandes tätt intill. De närmaste befann sig ca 100 meter ifrån oss.

Nästa stopp gjorde vi i Gansbaai som är känt för burdyk ifall man vill se vithajen med lite skyddande stål emellan sig. En i min smak överreklamerad aktivitet som mer spär på fördomarna om hajen än ökar förståelsen om arten och om haj i allmänhet. Jag återkommer med mina erfarenheter av att dyka med haj utan bur.

Sträckan mellan Mossel Bay och Tsitsikamma brukar kallas för Garden Route, en vägsträcka som anses vacker med ett omväxlande landskap med skog och böljande fält. Vi hade hoppats på att få se mer av kust och hav än vad det blev. Men som sagt, smaken är som baken.

På kvällen kom vi fram till Knysna och "The old Cape road guest house" där vi välkomnades av Barbara som var tjänstvilligheten personifierad. Efter att ha konstaterat att bukten påverkas starkt av tidvattnet med båtar som såg ut som strandade valar gjorde vi en snabb rekognisering av staden som slutade på en grekisk restaurang.

Efter frukost körde vi till Buffalo Bay för att sola och bada. Ännu en bukt med fin strand. Vi var fortfarande ovana vid solen och trots skyddsfaktor 30 tog det inte lång stund förrän vi fått nog. I det smala gattet mellan Knysna-bukten och Indiska oceanen hittade vi krogen Paquitas som gav oss lunch denna dag.

Mätta och nöjda satte vi oss i bilarna för att köra mot ett av de äventyr som jag förutsatt mig att göra, nämligen bungyhopp ifrån världens högsta bro med enkelspann, vilket gör hoppet till världens högsta bungyhopp med sina 216 meter. Bron som heter Bloukrans Bridge är en imponerande skapelse som överbryggar en 451 meter lång ravin. Att det hoppas bungy här märker man inget av då vi kör över bron. Det vi däremot ser är att längst ner i ravinen så rinner den nästan torrlagda Bloukrans River. Bron är 451m lång.

Hoppen görs under vägbanan ifrån brospannets högsta punkt. Varje dag hoppar här ca 40 förväntansfulla och kanske också förvånande, tvekande personer. Det skulle visa sig att jag blev dagens sista person som tog språnget ut i det fria. Mimmi, Olivia och William hade bestämt sig för att pröva på "the Flying fox" där man med en sele kopplad till en vajer tar sig snabbt de 200 metrarna ut till hopplatsen. Resten av gänget befann sig på fast mark vid utkikspunkten.

Hela arrangemanget är mycket professionellt. I förberedelserna blir man informerad både en och två gånger om hur hoppet går till, hur gummilinan är kopplad till benen, att den byts efter 300 hopp och vad man själv kan påverka för att göra hoppet bra. För att få en så mjuk uppbromsning som möjligt efter 180 meters fritt fall i 120 km/tim är änden av linan fäst vid spannets motsatta sida vilket gör en viss pendeleffekt. På detta viset undviks också risken att få linan runt halsen vilket hände ifrån bungyhopptornet vid Las Vegas hotellet "Circus, Circus" vi bodde på härom året. Vid det tillfället bröt mannen nacken...

Efter alla förberedelser står man sen med tårna utanför brokanten. Som kuriosa noterar jag att cementen på kanten är skadad. Ifall det beror på att tidigare hoppare tvekat och vänt om tvärt eller om man hasat sig ut på kanten och fått den att vittra förtäljer inte historien. Mina bägge instruktörer hade gjort sitt och nu skulle jag göra min del av dealen.

Med armar uppåt sträck och bröstet fram hörde jag nedräkningen: "three, two, one and BUNGY". Upplevelsen är inte helt olik den vid fallskärmshoppning. Den stora skillnaden är naturligtvis det fria fallets längd och tid. Medan ett fritt fall från 4000 m tar 40 - 50 sek innan man löser ut ut skärmen tar detta bungyhopp 5 sek innan inbromsning.

Med omkring 30 meter kvar till marken gör den elastiska linan sitt jobb och skickar mig 70 -80 meter tillbaka ifrån var jag kom. Det känns lite som Lisebergs "Fritt fall". Efter en stunds "jojande" upp och ner kommer en kille nervinschandes utmed linan för att ta mig tillbaka till uthoppet.

Väl tillbaka på bron och med ett stort smil kan jag sammanfatta hoppet med arrangörens slogan, "pure adrenalin!" Om jag skulle göra om det? Självklart, men då väntar jag tills dess att något annat hopp tagit över titeln som världens högsta bungyhopp!