Addo Elephant Park

Oh, I coulda been a cute and dashing aviator
or I coulda been a jockey but it's kind of a bore
No, the job that I have chosen offers me so much more
I'm the elephant elevator operator

Sesam Street, 1996

Under våra tre veckor i Sydafrika hann vi med att besöka 5 nationalparker däribland Addo Elephant Park. Det är en långsträckt nationalpark som börjar med ett par öar norr om Port Elizabeth och sträcker sig sen ca 10 mil in i landet. Parkens huvudattraktion är inte helt oväntat dess 300-400 elefanter, men här finns också noshörning, afrikansk buffel, hyenor, hjortdjur, vårtsvin, lejon (vilka det finns ett speciellt hägn för), sköldpaddor, zebror, struts och sist men också minst dyngbaggarna.

Historien bakom parken är en räddningsaktion ifrån en närapå utplåning av elefanterna i början av 1900-talet. Dåtidens stora elefanthjordar gjorde livet surt för jordägarna som såg djuren skövla deras marker från buskar, träd och drack kopiösa mängder vatten. När parken öppnades 1931 fanns det 11 elefanter kvar!

Dagen vi besökte parken var en av de varmaste med 40 grader i skuggan. Hyrbilens luftkonditionering formligen sprutade kondensvatten ut genom friskluftventilerna. Eftersom parken är vidsträckt fick vi vid huvudinfarten lite vägledning av morgonens djurobservationer var chansen var som störst att hitta elefanter. Efter kanske en mil på grusväg kom vi fram till ett vattenhål där ett tjugotal elefanter befann sig. Man drack, åt, badade och sprutade vatten.

Den afrikanska elefanten är bra mycket större än den indiska och blir 4 meter hög och väger uppåt 7 ton. Den inger mao respekt då den kommer ett par meter ifrån bilen med sina öron utspärrade och plirande ögon.

På väg söderut genom parken träffade vi på fler än 60 elefanter. Tack vare parkens storlek blir det aldrig trångt med bilar. Vi kör genom en blandad busk- och savannvegetation och får ofta anledning att stanna för att titta en kudu, springbock eller zebra i ögonen. Dagen gick fort och vi hade planerat att köra ut genom en av parkens södra utfarter innan 18.30 då utfarten stängdes.

Vi kom dit 18.20 och fann naturligtvis porten stängd med ett kraftigt hänglås och ett tomt vaktskjul. Huvudinfarten låg ca 5 mil ifrån oss och stängde 19.00 varför vi såg oss själva spendera natten i bilen med våra nyvunna fyrbenta vänner stående utanför. Nu dök en annan bil upp bakom oss. Det var ett tyskt sällskap som med sedvanlig tysk självklarhet konstaterade att grinden minsann skulle vara öppen. Vi blev överens om att försöka köra utmed staketet och se ifall det fanns en alternativ utväg. Sagt och gjort! Hyrbilen önskade sig nog lite bättre frigång men vi såg inga andra alternativ. Och faktiskt, efter någon kilometer kom vi fram till ett boningshus som hade en egen in/utväg till parken och tack vare en förvånad ägare blev vi utsläppta.

Senare på kvällen i Port Elizabeth, som förövrigt inte är en speciellt vacker stad, tog vi oss hungriga till Boardwalkområdet för att äta middag. Vi hamnade på en italiensk restaurang med alla förväntningar om god mat och service. Vi blev serverade av en yngling som allvarligt borde ompröva sitt yrkesval. Inte nog med att han tappade glas och flaskor i knäna på oss och sprutade ner mig och Olivia då han öppnade burkölen, han serverade oss också oätbar pasta med skämd strimlad biff som vi skickade tillbaka till köket. I ett sånt läge finns normalt sett två alternativ. Det första och kanske det mest sannolika är att man helt sonika lämnar stället för att leta upp ett annat eller "you look at life from the bright side". Vi valde det senare och med full uppmärksamhet från hovmästaren blev det till slut en lyckad middag med många goa skratt och grimaser som förevigades. Dessutom tror jag att vi hjälpte servitören att komma över sina fadäser genom att ge honom generöst med dricks. Han såg minst sagt förvånad ut!