Julafton

I still remember when I was a little boy,
just waiting for the big day.
Mom would be cooking up a mess of
boysenberry and tunafish burritos
for our big Christmas dinner,
and dad would be decorating the tree
with little bits of Spam.

Weird Al Yankovic, 1988


Vi lämnade Amakhala Game Reserve på julafton ungefär samtidigt som våra familjer och vänner i Sverige troligen åt jullunch. Tillsammans med Wiedels körde vi tillbaka till Port Elizabeth för att tillsammans skapa lite julstämning och senare äta en bättre middag.

Så mycket julaftonstämning blev det dock inte. Det är inte helt lätt att fånga den i sommartemperatur och inte underlättar det heller att sydafrikanerna firar sin jul på juldagen.

Men hungriga framåt kvällen skulle vi ändå bli. På Amakhala hade jag fått ett tips av Ries på en bättre fisk och skaldjursrestaurang varför jag ringde och beställde bord för nio på Oyster Catcher. Vägbeskrivningen dit var lite vag varför hotellets receptionist tillfrågades som tvärsäkert pekade ut restaurangen på en stadskarta. Nu var det bara att köra!

Hela sällskapet var uppklädda för julmiddag och jag hade funnit rätt tillfälle att ta på mig min fina "Nelson Mandela-skjorta", den med zebrorna på. Ett beslut som inte resulterade i stående ovationer, ett faktum som dock gjorde mig än mer besluten att bära den. Och tur var väl det...!

Hotellets vägbeskrivning ledde oss på villovägar. Efter ett antal återvändsgator stannade jag vid en mack för att få hjälp. Som på andra mackar i Sydafrika var de anställda färgade och för stunden var kunderna också färgade. Med andra ord, "I did blend in!"

Jag vill gärna tro att det var tack vare min "Nelson Mandela-skjorta" som jag fick två färgade kvinnor att köra före oss till restaurangen. Om inte så hade vi aldrig hittat dit! Oyster Catcher låg i hamnområdet på första parkett vid Indiska oceanen . För att komma dit var vi tvungna att köra förbi en vaktbemannad vägbom innan vi passerade hamnmagasin och fiskindustrier.

"Julmenyn" bestod av 6 i Knysna odlade ostron, en saftig kingklipfilé med citronsmörsås nersköljt med hjälp av två vita viner, chokladmousse och cuppocino. Senare under kvällen hörde vi en kille spela gitarr och sjöng i en annan del av restaurangen. När vi som bäst njöt av efterrätten spelade han en av mina absoluta favoritlåtar, nämligen "Parisienne walkways" av Gary Moore. Eftersom jag aldrig tidigare har hört någon spela covers på Gary Moore lämnade jag matbordet för att upptäcka vem denne Moore-tolkare var. Det visade sig vara var en japan och en talangfull sådan. Julaftonskvällen kunde inte ha slutat bättre än till tonerna av "Still got the blues". Det var som om tomten hade kommit med en säck full med bra musik.