Personbästa i London Marathon 2008

What can a poor boy do
except to sing for a rock 'n' roll band
'Cause you see bein' London town
there's just no other place
for a street fighting man.

Rolling Stones, 1968





Måste erkänna att jag känner mig mycket nöjd med mitt lopp i London. Sedan jag kom hem från Chicagomaran har jag haft som mål att komma under 4-timmars gränsen. Som du kanske kommer ihåg har min hittills bästa tid varit 4:00:58 och som sattes i Paris.

Hela min planering och mina 65 mils träning har utgått från ett 5:40 tempo som också tillåter mig att gå 30 sek under några vätskekontroller och ändå hamna under fyra timmar. Jag har också kalkylerat hur många minuter jag kan spara på att springa optimallinjen jämfört med att springa i dess utkanter. På det stora hela var jag så förberedd jag kunde vara. Det var bara en osäkerhetsfaktor kvar och det var skorna.

För ett par veckor sedan upptäckte jag att mina Nike Pegasus var slut. Löplabbet hade inte min storlek varför man beställde ett par i storlek 14 (ja, du läste rätt!) från europalagret i Holland med leverans till Löplabbet den 7 april. När jag den 10 april kom för att hämta skorna var dom fortfarande på väg till Sverige. Med andra ord fanns inget annat att göra än ett välja ett par andra skor. Det jag erbjöds var ett par Asics Cumulus 9, mao en helt annan sko, dämpning och läst än jag blivit van vid. Snacka om osäkerhetsfaktor!

Så i fredags tog jag och William planet till London. Med mig i bagaget hade jag färdigkokt pasta, ostsås och lagad havregrynsgröt som med hjälp av doppvärmare skulle göra kolhydraterna ätbara. På hotellet träffade vi Bengt och Frederik Wiedel samt Sten och Christina Segerslätt med Jakob och Adam.

Lördagsmorgonen började med en tur till utställningshallen där vi hämtade ut nummerlappar och insöp löparatmosfären. På eftermiddagen fortsatte vi uppladdningen med traditionsenlig afternoon tea på Brown's Tea Room. Man kan inte annat än älska denna institutions sinne för pengars värde. William och jag åt ett par tre scones, var sin chokladbiskvi, någon ytterligare kaka samt två kannor utsökt tea. För detta betalade jag 840 kr, fortfarande med ett leende på läpparna.

Efter kvällens dubbla portioner pasta kunde jag gå till sängs med en förvissning om att jag ändå var rätt väl förberedd på loppet!

Söndagsmorgonen bjöd på blå himmel och 6 grader. Eftersom vi åkte med Springtime blev vi bussade ut till starten i Greenwich. De sista förberedelserna innebär ett återkommande rännande till urionarerna och att "skicka upp" vaselinet i ljumskarna. Klart för start!

09.45 släpptes vi 35.000 löpare iväg. Kände mig omedelbart stark och ivrig att komma upp i mitt tempo något som omöjliggjordes eftersom det blev trångt de första 5-600 metrarna. Allt eftersom det lättade kunde jag öka och jag tillät mig själv att springa snabbare än planerat.

Första milen gick på 52 min mot mina planerade 55 och jag hade ännu inte saktad ner vid de bägge vätskekontrollerna. Efter att jag sprungit över London Bridge och passerat halvmaran på 1:51 mot planerade 1:58 började jag förstå att jag hade chansen att klara 4-timmars gränsen.

Nu öppnade sig himlen och ett ihållande hällregn med sjunkande temperatur gjorde mig lite nervös för vad som skulle kunna hända med lår- och vadmusklerna. Vi sprang österut mot Docklands för att sen vända västerut igen för att vid ungefär 35 km passera London Bridge för andra gången. Nu hade regnet upphört. Min tid var nu 3:07 mot förväntade 3:18! Och än så länge hade jag inte haft någon känning av "väggen".



De sista kilometrarna upp mot Buckingham Palace och St James's Park flöt på bra och jag hade ännu inte stannat en enda meter under loppet. När jag sen vänder upp mot målet på The Mall inser jag att jag har överträffat mitt eget mål med stor marginal. Min sluttid med ett genomsnittligt km-tempo om 5:20 blev 3:46 och jag placerade mig som 7872:a löpare av totalt 34.400 som kom i mål. Ett resultat som jag är mer än nöjd med!

Bengt har anledning att sträcka på sig eftersom han kom in på imponerande 3:29 och kvalificerade sig därmed till Bostonmaran. Sten gjorde 4:21 efter att ha råkat ut för fotvalvsblåsa.

(notera att vi fick med spindelmannen utan mask på bilden!)

Med medaljerna runt våra halsar tog vi oss med tunnelbanans hjälp tillbaka till hotellet. Ett varmt bad mjukade upp musklerna lagom till vår fest- och segermiddag som sen intogs på Bistro 51.