Årets sista mara

Germany was really neat
just wasn't much to eat
And Denmark was great
but I just can't wait
rockin' in the USA

Kiss, 1977




Så var då årets sista marathonlopp genomfört! Efter att i april ha sprungit det legendariska loppet i Boston och därmed också genomfört The World Marathon Majors har det varit svårt att finna en värdig uppföljare. Att det blev HC Andersen-loppet i Odense på Fyn i Danmark var kanske lite otippat men vi hörde mycket gott om loppet av våra danska medresenärer till Boston. Av den anledningen gjorde Bengt och jag en helgutflykt till Danmark.

Loppet tillhör de mindre vad gäller antalet startande, antalet km är dock lika många! Vi var omkring 1800 som sprang fullmaran och sen fanns halvmara samt några kortare distanser. Under gemytliga former deltog vi i pastapartyt på lördagskvällen där vi träffade på såväl trevliga danskar som svenskar.

Min tanke med loppet var lite annorlunda jämfört med tidigare lopp. Denna gång ville jag mer njuta än kuta. Med undantag för New York har tidigare sju lopp inneburit mer eller mindre full satsning och kroppen har fått bekänna färg. Nu ville jag ta det lite lugnare och inte jaga ett nytt personbästa.

Vi tog shuttlebussen som gick direkt till starten från vårt hotell, det kunde inte bli bättre! Vi hann se starten för 5 km tjejer innan det var dags för vår tur kl 10.00. Vädret lovade gott. När skottet gick var det 18 grader och sol. Under loppets gång blev det allt varmare och ett par timmar senare hade det hunnit bli 23-24. Inte illa för en sen helg i September!

Banan är en rundbana som löps två gånger. Den trevligaste delen är den som går genom centrala Odense. I vanlig god marathonordning fanns det levande musik utmed banan och gott om vätskekontroller. Arrangemanget är välordnat. Som sagt, jag tog det lugn. Jag t om gick ett 10-tal meter vid varje vätskekontroll, något som inte hänt de senaste 3 loppen. Att jag oftare än tidigare blev omsprungen av andra löpare bekymrade mig inte heller. För mig handlade det mer om en söndagsutflykt än tävling.

Fräsch i kropp och ben närmade jag mig slutet. Upploppet om 300 meter avslutades i stadens fina stadium. Här kostade jag mig på att spurta och det kändes skönt att ha sådana krafter kvar. Tiden blev inte mycket att hurra över, 4:04, men jag genomförde loppet efter mina planer. Faktum är att jag mycket väl kan tänka mig och löpa flera lopp i samma lugna tempo. Marathon behöver inte vara en plåga!