World Marathon Majors - avklarat!

We are different, in essence from other men.
If you want to win something, run 100 meters.
If you want to experience something, run marathon!

Emil Zatopek, Tjeckoslovakisk Olympier 1948 & 1952

(Klicka på bilden för en förstoring)

Förra måndagen 07.15 stod jag och väntade i kön invid parken Boston Common på att bli bussad till starten av Boston Marathon i Hopkinton sydväst om staden. De typiskt amerikanska gula skolbussarna stod i "radband" om 15 bussar i taget och svalde majoriteten av de dryga 23.000 löparna.

Morgonen var sval. Då väckarklockan ringde var det fortfarande frost på marken. Väl framme till Hopkinton var det 3-4 grader. På en skolgård var alla upptagna med sina sista förberedelser. I detta jytter av löpare stod man antingen i bajamajaköer eller helt enkelt vilade, strechade, drack, tuggade eller på andra sätt njöt av stämningen.

10.15 hade temperaturen krupit upp ytterligare en grad och jag ställde mig i min startfålla. Till min förvåning stod den fyrfaldige vinnaren av Boston Marathon Billy Rodgers 1,5 meter ifrån mig. Han och jag i samma startgrupp....?! Billy vann sitt sista av fyra Bostonlopp 1980. Som 61 årig är han nu tillbaka i skorna efter att också ha besegrat sin cancer.

Efter två överflygningar av US Airforce gick startskottet. Första kilometern bar det utför varför det är lätt att springa för fort. Redan inledningsvis kändes den förutspådda motvinden. Eftersom banan går i en rät sydvästlig linje kom motvinden att "följa" oss genom hela loppet. Loppet går igenom åtta landsortsstäder innan målet i Boston. "Haren", ethiopiern och tillika loppets suveräne vinnare (2:08:42) Deriba Merga såg jag sanningsenligt inte mycket av...


Halvvägs når vi Wellesley. En knapp kilometer från stadsgränsen hör vi ett gryende vrål som ökar i kapp med varje sprungen meter. Det är Wellesley College som "mangrant" i form av 2.300 skrikande och trånande tjejer bildar en 400 meter lång kedja utmed banan. Och det är verkligen öronbedövande. Man gör sitt yttersta för att bibehålla sitt rykte om att vara Boston marathons mesta och bästa supportrar. Många är de skyltar som ber om pussar, telefonnummer och andra inviter. Medan en dansk, som jag pratade med efter loppet, var "tvungen" att vända för att kyssa 20 flickor höll jag mig långt till vänster med tighta skygglappar.

Det var överhuvudtaget bra med supportrar utmed banan. En bidragande orsak var firandet av Patriots Day som för de allra flesta är en arbetsfri dag. Det är nog bara New York-maran som kan mäta sig i antalet personer utmed loppet. Strax efter Wellesley sprang jag om ett par av de verkligt sanna marathonkämparna. Det var Team Hoyt, mao pappa Dick 69 år och hans son Rick 47 år som från 1997 t om augusti 2008 har deltagit i 984 tävlingar, varav 229 triathlon, 6 Ironman, 66 marathons... Ett imponerande antal prestationer som gör det ännu mer anmärkningsvärt eftersom Rick lider av cerebral palsy sedan födseln och är rullstolsbunden. Hans pappa springer och skjuter rullstolen framför sig. I triathlonets simmoment skjuter han Rick framför sig i en specialbyggd båt...

Nästa stad heter Newton som är känd för sina Newton Hills. Det är fyra sugande kilometerlånga backar som avslutas med Heartbreak Hill som 1999 knäckte Billy Rodgers då han bröt i backen. Det är sådana backar som omutligen bekräftar ifall man disponerat sina krafter väl och ifall förberedelserna varit tillräckliga. Det jag kan säga är att adderar man dessutom motvind så har löksmaken tagit över laxen, om du förstår vad jag menar...

Väl uppe på krönet är det sen en knapp mil till mål. Amerikanarna är duktiga organisatörer. Allt klaffar. Dessutom erbjuds vatten och energidryck varje mile vilket gör att man kan planera vätskeintaget så att det gör mest nytta. Med andra ord kan jag springa förbi ett antal vätskekontroller och dricker springandes för att kompensera den mängd jag svettas. Allt som allt är det kanske 4 km som banan går i Boston stad. Upploppet sker på Boylston Street och målgång görs alldeles brevid Prudential-skrapan och mitt favorithotell Copley Plaza där jag bott vid fyra tidigare Bostonbesök.

Min tid blev 3:46:12. Motvinden och inte minst backarna gjorde Bostonmaran till min jobbigaste varför jag inte kunde matcha mitt personbästa på 3:35. Men i jämförelse med t ex London som är en betydligt lättare mara kände jag mig starkare än de två minutrar som skiljde dessa lopp i mål, vilket betyder att träningen ändå gett resultat. Min löparkamrat Bengt Wiedel är det inte mycket att göra något åt. Han kom in på fina 3:27:52!

Senare på kvällen åt vi tillsammans med 12 danska löpare den välförtjänta "köttabiten" och med den ett gott vin som Bengt gladeligen bjöd på.

Bengt och jag kunde nu under resten av veckan ta det lugnt, vila, äta gott och göra Boston och intillliggande Harvard och Cambridge tills torsdagkväll då flyget via Island tog oss hem igen.

Med Boston Marathon avklarad har jag förutom i Paris och Amsterdam också startat i de fem mest prestigefyllda marathonloppen i världen och som ingår i World Marathon Majors. Dessa är förutom Boston också New York, Chicago, Berlin och London. Det är lite kul! Tillräckligt roligt för att lokaltidningen Barometern skulle uppmärksamma med en artikel.

Vad blir nästa utmaning? Ja, Bengt och jag funderar som bäst. Efter fjolårets halsfluss inför Stockholmmaran beslöt jag mig för att tillsvidare hoppa över Sverige med det kaxiga argumentet att jag springer bara internationellt!