Näringslivschefens dilemma

You tell me lies that you believe
You say its the real thing
I can see how you've deceived
I know what's happening
And seeing is believing
'til you find out that you're blind

Asia, 1981

Tidningar, Tv-nyheter, alliansregeringen, oppositionen, företaget, GM, de anställda och vi övriga - alla har vi en uppfattning om Saab dessa dagar. Min egen uppfattning kommer här i form av ett eget kåseri:

Som kommunstyrelsens talesman för näringslivsfrågor hade han blivit inbjuden att tala på IF Metalls lokalföreningsmöte. Mötet hade blivit extrainsatt med anledning av den oroväckande utvecklingen som drabbat kommunens främsta arbetsgivare. Fler än 4000 arbetstillfällen står och faller med ägarens beslut att stänga fabriken eller inte. För kommunen skulle en nedläggning påverka hela regionens fordonsrelaterade industris möjlighet att överleva. Som näringslivschef i en socialdemokratiskt styrd kommun var förväntningen på hans budskap tydlig. Ett annat budskap än att fördöma ägarna och regeringens bristande vilja att skjuta till skattefinansierade medel var inte att vänta. Samtidigt måste han tillsammans med den övriga kommunledningen framstå som handlingskraftig för att påverka och hitta lösningar.

Han hade haft 12 timmar att förbereda sitt tal och hade våndats över vilket budskap han skulle ge. Ju längre tiden gick desto mer kluven för uppgiften hade han blivit. Hans inre strid stod emellan tre parter, nämligen det politiska uppdraget, hjärtat och hjärnan. Att inte ge åhörarna det självklara budskapet vore att begå politiskt självmord. Naturligtvis hade han omsorg om de anställda och deras familjer som vid en nedläggning skulle gå en oviss framtid tillmötes. Samtidigt stod det klart för honom att ifall ett företag med professionella ägare inte lyckats driva verksamheten med vinst under flera decennier så är utsikterna mikroskopiska att ett statligt ägande, finansierat med skattepengar skulle lyckas. Han stod med andra ord inför ett delikat dilemma. Vilket budskap han än kom med skulle han inför sig själv framstå som en hycklare. Men som politiker hade han många gånger tidigare fått tumma på sin egen övertygelse för att vinna politiska poäng och väljare. Talet till IF Metalls medlemmar skulle inte heller denna gång ändra det faktum.

Vid midnatt blev han klar med sitt budskap som till stora delar skulle få ett känslomässigt uttryck. Naturligtvis skulle han ge sina lyssnare det som man kommit för att höra, att regeringen är passiv och av ideologiska skäl ovillig att rädda företaget, att han själv och kommunen tagit initiativ till samtal med regeringens företrädare samt att han haft kontakter med företagets internationella fackliga organisationer. Han skulle också beskriva de negativa effekterna av vad en nedläggning skulle betyda för kommunen och dess invånare. Bilden av kommunen efter att fabriken stängts skulle målas i gråa nyanser såsom ökad arbetslöshet, utflyttning, sämre social service och ökad kommunalskatt.

Talets avslutning skulle däremot innehålla den enda ingrediens som återstod för att inte öka på det egna självföraktet, nämligen hoppet om en lösning. Han skulle gjuta lite olja på ovisshetens vågor samtidigt som han tillsvidare gav sig själv och kommunledningen ytterligare en tidsfrist inför det för honom logiska resultatet av situationen. Frågan för honom var inte om, utan när fabriken läggs ner.