Stockholm marathon 2008

Anywhere we go the people say mi are the best
A say mi run London, a say we run New York
A say mi run Stockholm, a say mi run Moscow
It's me

Dr Alban, 1994





Redan i onsdags borde jag förstått kroppens signaler då jag gjorde mitt sista löppass. Jag kände mig fräsch och pigg och ändå blev jag tvungen att stanna flera gånger för att hämta andan. Min första tanke var att kroppen tagit lite väl mycket stryk senaste veckorna med Göteborgsvarvet som senaste ansträngning. Hur som helst förträngde jag snabbt löppasset och fortsatte med den lekamliga och mentala uppladdningen.

I fredags morse vaknade jag med känningar av ett irriterat svalj och då föll polletten ner! Jag stod länge och väl och velade ifall jag skulle åka upp till Stockholm eller inte, men eftersom jag ändå skulle dit och jobba packade jag min utrustning och åkte. Redan då jag kom till Arlanda fattade jag beslutet att inte springa. Halsen gjorde sig påmind och den var väl lika röd som jag var besviken. Jag tröstade mig med att ska det ändå ske så var det bra att det hände i Sverige och inte utomlands då den ekonomiska förlusten hade varit större. Dessutom är inte Stockholmsmaran årets höjdpunkt. Det var däremot London medan Amsterdam fortfarande är en höjdpunkt som jag kan se fram emot i oktober.

På fredagskvällen tog Bengt och jag mig till Danicahallen vid Stadion för att hämta ut nummerlapp och tidschip till honom. Stockholmskvällen bjöd på 23 grader och Barilla på pastaparty. Mille satt fortfarande i bilen på väg från Skåne och planerade övernattning i Nyköping. Jordgubbssäsongen hade satt käppar i hjulen varför han hade blivit försenad.

Mega Yacht Pelorus


Av en för mig outgrundlig anledning startar Stockholmsmaran först 14.00 när så väl solen står som högst och stan är som mest lördagsbusy. Hur som helst, vi fick tid efter frukost att gå en runda i G:a Stan och bl a beskåda Chelsea FC Roman Abramovichs lustjakt Pelorus vid Stadsgårdskajen. Det är en 377 fot lång (115 m) skönhet med plats för 18 gäster som pysslas om av en besättning på 40!




Strax innan starten träffade vi på Mille och vi fick en stund att gemensamt beklaga min situation men också hissa och sänka Bengts och Milles förväntningar.



Så sällade jag mig till åskådarskaran och följde starten. Därefter tog jag mig ner till Sturegatan där jag parkerade mig på ett utefik för att bevaka passeringen vid 20 km och 41 km. En ledarklunga bestående av 8 Afrikaner sprang de första 20 km på 1.04 vilket vittnar om att Stockholmsmaran inte lockar den absoluta världseliten.






Jag hann fånga Bengt vid 2o km men såg däremot inte skymten av Mille trots att han bara låg knappt 4 minuter efter Bengt. På andra varvet hinner jag precis fånga Annis systerbarn Ulrik Peterson på bild på mycket imponerande 3:20 och då ska man veta att han springer sin första mara någonsin!



Åskådarens perspektiv är väldigt annorlunda jämfört med den som deltar. Vid flera tillfällen ser jag löpare med löpsteg och med kroppskonstitutioner som jag inte skulle satsat en krona på ens kommer runt 42 km men som kommer i mål på under 3.30. Jag ser också löpare som i likhet med mig själv maler på och trivs med det. Sen har du löpare som glömt de mest grundläggande förberedelserna, såsom att tejpa bröstvårtorna (skrattar elle gråter han?). Andra kategorier jag ser är de löpare som själva undrar varför dom överhuvudtaget steg upp på morgonen...



Nåväl, efter att jag sett Bengt passera 41 km och väntat på att se Mille passera utan att lyckas tar jag mig tillbaka till Stadion och till återsamlingsplatsen.



Först dyker en nöjd Bengt upp med en sluttid på 3:41 därefter kommer Mille som halkat efter på andra varvet och slutar på 4:29. Summa summarum blev årets Stockholmsmara, som förövrigt firade 30-års jubileum, naturligtvis en besvikelse för mig. Men dagen var inte slut än.



Senare på kvällen kunde Bengt utkvittera min och Annis 50-årspresent i form av ölprovning och middag på Man in the Moon i Vasastan. Med hjälp av Anders som driver "Ölbaronerna" smakade vi av sex öl. Det blev Westmalle Dubbel, Acme Pale Ale, Shipyard Stout, Paulaner Hefe-Weiss, Slottkällan Uppsala samt Franziskaner Hefe. Favorit? Ja, det blev nog Franziskanern i små mängder.

Kom hem på söndageftermiddag med 38.1 grader, värkande rygg och hosta som sammantaget gav tydliga signaler på att min plats var i sängen, under okänd tid framöver.