Möten

Keep smiling, keep shining,
Knowing you can always count on me
For sure
That's what friends are for

Burt Bacharach, 1982

Så var det då höst igen! Luften är kyligare, mörkret sänker sig redan vid 20-tiden och skolorna är inne på sin tredje vecka. Vi säger hej då till sommaren och håller fast vid alla glada minnen av några snabba sommarmånader. Förutom reseupplevelser och alla aktiviteter är det möten med människor som jag gärna återkommer till. Ett sådant möte denna sommar är mötet med min gamla högstadiekompis Mikael Gudmundsson. Micke och jag var inte bara klasskompisar, vi är födda på samma dag samma år och hängde ihop som ler och långhalm. Vi delade på många intressen som fotografering, musik och motorsport. I gymnasiet delade vi på oss och det blev som det ibland kan bli. Våra vägar gick isär.

Det skulle dröja 37 år innan vägarna korsades igen! Och det tack vare denna blogg! För ganska exakt ett år sedan blev jag uppringd av en person som presenterade sig som "en röst från igår". Jag kunde inte för mitt liv komma på vem det var och han blev tvungen att säga sitt namn, Micke Gudmundsson.

Han hade av okänd anledning ramlat på min blogg och insett att den där Totte Björre nog var en för honom känd karaktär, var efter han sökte upp mitt telefonnummer. Det tog inte många minuter förrän vi beslöt oss för att ta upp tråden där vi lämnade den. Men de 30 milen som skiljer oss gjorde att det tog ett år innan vi träffades.

I samband med att jag besökte tennisveckan i Båstad i juli knackade jag på hemma hos honom. 37 år är en lång period. Såväl han som jag har ju gubevars förändrat utseende sen dess. Så det tog lite tid att "ställa om våra kompasser". Sen tog det inte lång tid förrän vi rekapitulerade åren från 1967 till 1972.

Den här bilden togs 1968 och föreställer Micke vid vårt "chopperprojekt". Crescentmoppen var gammal redan då och vi gav oss på den med bågfil och järnfil, den sistnämnda användes företrädesvis på kolven... Jag tror att Peter Fonda och Dennis Hopper såg den som stilbildare till sin film "Easy Rider" som spelades in året därpå!

Det blev några roliga timmar tillsammans och vi lovade varandra att träffas lite oftare!

Ett annat roligt möte hände så sent som i helgen. Anni och jag körde Mimmi till Stockholm för att hjälpa henne flytta in på studentboende. På lördag eftermiddag hade vi stämt träff med ett par av våra gamla vänner, nämligen Jan och Marianne Arnsäter. Nu var det inte 37 år sedan vi träffades senast men gott och väl ett par.

Janne och jag har många gemensamma intressen och erfarenheter. En udda sådan är att cykla fullpackad tandemcykel nerför Hallandsåsen utan kedja med endast en tynande handbroms som till sist brann upp. Det skulle ta allt för lång tid att berätta om alla våra eskapader så jag nöjer mig med detta.

Vi hade stämt träff vid Slussen och tog sen båten till Fjäderholmarna där vi sen avnjöt en god måltid på Krogen, strax intill farleden in mot Stockholm stad. Det fina med gamla vänner är att man kan fortsätta en dialog där man senast avslutade den, och det utan att man upplever tidsrymden emellan.

That's what friends are for!

Forts. vänskap

Jag tänkte fortsätta på temat "gammal vänskap".

Befinner mig i Oslo. Anledningen är dels dotterbolagsträff men också att jag bjudit in Mark Selby att hålla ett anförande om mobil TV. Första gången jag träffade Mark var i januari 1979 då jag steg in på min nya arbetsplats Ozalid (UK) Ltd i London. I rummet brevid mitt eget kontor fanns två vildhjärnor, Mark och Robin, som förutom att vara två intelligenta och ambitiösa product managers också iklädde sig rollerna som företagets smart guys, alltid nära ett skratt och ett practical joke. Jag misstänker att jag sågs som ett intressant antroposofiskt exemplar som var värt att syna i sömmarna. När det sedan stod klart att våra likheter var fler än skillnaderna utökades vår tid tillsammans även efter arbetstid. Mark och Liz blev snabbt Annis och mina nära vänner i London. Gemensamma intressen och ömsesidig nyfikenhet lade grunden till djup vänskap. Liz och Anni är lika gamla, Mark och jag delar förutom musiksmak också intresse för jobb, fritid och utmaningar. Tack vare våra jobb men också tack vare våra övriga gemensamma nämnare har vi kunnat hålla och utveckla kontakten även efter tiden i London.

Det lustiga är att vi nu 28 år senare fortfarande skuggar varandra i våra professioner. Mark jobbar som VP inom Nokia och är en global auktoritet inom mobil multimedia med världen som arbetsfält. Mark är den enda personen jag känner som har guldkort hos tre flygbolag och som har två pass vilka är ihophäftade eftersom det första fulla passet innehåller giltiga viseringar. Hans kolleger och affärsbekanta idag skulle bara veta vilken spjuver han var för 30 år sedan! Men eftersom ränderna sällan helt försvinner är Mark trots några extrakilon lätt att känna igen även idag! I en intervju tidigare i år med en svensk facktidning blev han beskriven som vore tagen ur en Charles Dickens novell...!

Kvällen spenderades tillsammans på Ekeberg Restaurang som ligger högt på en södersluttning med en makalös utsikt över Oslo och hamninloppet. Behöver jag säga att 6-rätters menyn och dryck smakade bra?

Tionde budordet

Du skall vara rädd om dina vänner

Med Mimmi & Olivia tävlandes i Kristianstad och William i Tenhult fick Anni och jag en helg på tu man hand. Vi tog bilen och körde till Uppsala för att fira Karin och Lars-Gunnar på deras gemensamma 50 årsfest. Eftersom vi numera sällan återvänder till vår gamla "hemstad", som vi lämnade 1991, blir återseendet med våra gamla vänner desto roligare. Fastän mycket vatten flutit under broarna i Fyrisån är igenkännandet omedelbar och på 0-tid finner man sig i samtal som om det var i förrgår man sågs senast. LG har jag känt sedan 1963 då han som 6-åring kom inflyttandes till Helsingborg. 12 år senare kom han att spela en viss roll då Anni och jag blev ett par. Bekantskapen med Karin är av senare datum, närmare bestämt 1980, då vi flyttade till Uppsala.

Efter en skön natt på Sunnersta Herrgård med frukost på verandan gjorde vi stan som hastigast innan vi åkte till Gamla Uppsala och till våra fd grannar Bitte, Gunnar med familj. Det är på ens egna och andras barn man ser att det gått ett antal år! Under lunchen påminner vi varandra om gamla grannars öden och konstaterar att flera tomter blivit avstyckade. Vårt gamla hus från 1924 tycker vi ha förtjänat ett bättre omhändertagande. Det har inte blivit ommålat sedan jag stod på målarställningen 1990, och det syns! Innan vi for vidare blev vi överens om att träffas igen under sommaren då Bitte & Gunnar tar Z3:an ut på sommarvägarna.

Nästa anhalt blev Nynäshamn hos Marianne och Janne. Janne och jag kamperade ihop under tonåren. Det finns åtskilliga minnen varav vissa inte tål offentlighetens ljus medan andra fortfarande kan få omgivningen att le en smula. Jag tänker på allt från tågluffning, cykelsemester på tandem, fjällveckorna under sport- och julloven till gemensamma intressen som rörde det motsatta könet. När sedan Majsan och Anni kom in i vår värld fann vi nya intressen. Bland annat i form av segling på såväl ost- som västkusten.

Det blev söndag eftermiddag och vi satte kurs söderöver och hemåt. Mot kvällen var familjen återsamlad och helgens äventyr på fälttävlansbanan, tennisbanan och tillsammans med goa vänner kändes värdefulla.

Åttonde budordet

Du skall ära ditt 11-kaffe

För mig och Anni är 11-kaffet en svårmissad företeelse, åtminstone under vår lediga tid tillsammans. Den tar sig många uttryck. Ifrån den vanliga i hemmet, i skidbacken, i bilen, på stranden, på stan, i stallet till den tillsammans med vänner. Har man som jag vuxit upp i Helsingborg med dofterna från Zoegas rosteri hängande över stora delar av staden och dessutom ha sommarjobbat på det sedan länge insomnade Skånskans Kaffe är jag inte direkt överraskad av att lida abstinens efter kaffe.

Lördagens 11-kaffe prickades in tillsammans med Reinhold, Bruno & Kerstin samt Urban & Berit vid Ismanstorps Borg på Öland. Bland orkidéen Sankt Pers nycklar, gullvivor, mandelblom och liljekonvaljer fann vi en skön plats i en av borgens 80-tal husgrunder.

Stärkta av kaffet körde vi vidare norröver till den lilla radbyn Borgehage och fann plats för picknicklunch vid strandkanten. Glömde jag berätta att picknick är en annan favoritsyssla...