Kebnekaise och Sydtoppen

I'm on the top of the world lookin' down on creation
And the only explanation I can find
Is the love that I've found ever since you've been around
Your love's put me at the top of the world

Carpenters, 1972

Sandträsk, Grundträsk, Gullträsk, Lakaträsk, Missjöträsk, Svanträsk och Sikträsk är några av de ortträsk som man passerar med Lapplandståget på väg till Kiruna. Trots att det är en lång tågresa (215 mil ifall man går på i Malmö och av i Narvik) är det en geografilektion som man bör ha gjort någon gång. Sverige är ett långt land...!

Trots nerfallen elledning norr om Gnesta med 2,5 timme försening som följd anlände Anni, Mimmi och jag Kiruna förra lördagen enligt tidtabellen kl 16.00. Vi fortsatte med landsvägsbuss till vägens ände, mao till Nikkaluokta. Därifrån tog en helikopter oss till Kebnekaise Fjällstation.

Tanken med resan var att besöka Sveriges tak, nämligen sydtoppen med sina 2104 m. Det gäller att passa på medan sydtoppen fortfarande är Sveriges högsta punkt. Toppen som är snöbelagd vilar på en glaciär som sakta smälter. För inte så länge sedan var den 2117 m. Förståsigpåare menar att nordtoppen som utgör toppen på massivt berg kommer med sina 2097 att överta rollen som Sveriges tak.

Eftersom den guidade turen på söndagen redan var fullbokad valde vi att själva ta den västra och något längre leden. Vi satte av efter frukost kl 08.00 med lättare dagsäckar. Himlen var blå och solen lyste oss i ryggen när vi lämnade fjällstationen. Vi passerade Toulpagorni som jag har ett härligt minne från. I mitten av 80-talet deltog jag i ett veckolångt haute route arrangemang. Varje dag besteg vi nya toppar med stighudar. Minst 1000 vertikala meter gick vi för att därefter få njuta av orörd djupsnöåkning. Efter att blivit nerfirad 15 m med rep från Toulpagornis bergskam ner i dess skålformade topp fick jag sen ett åk med 1000 m fallhöjd. Det är nog tillsammans med Drakryggens sydsida min hittills bästa skidupplevelse.


På toppen av Vierramvare 1711 m såg Anni , Mimmi och jag sydtoppen i horisonten. Efter att ha tagit sig upp hit är det många som väljer att avbryta sin topptur eftersom det både krävs fysisk som mental styrka att därifrån först gå ner i kaffedalen för att sen ta sig upp ca 400 vertikala meter i en terräng bestående av klippblock. Som sig bör i Kaffedalen kokade vi kaffe på triangaköket och förberedde oss inför den sista kraftansträngningen.


Så småningom kom vi upp till den nya toppstugan som kan skryta med att ha Sveriges högst belägna utedass. Jag intygar gärna om det förträffliga "hut with a view"!

Så var vi då framme efter 6 timmar vid foten av den sockertopp som utgör sydtoppen. Vädret var som sagt det allra bästa. Blå himmel och vindstilla. Det är många som tar sig hit men det är få som får uppleva den undersköna utsikten. Det sägs att man kan se en elftedel av Sverige härifrån. Det var svårt att slita sig från upplevelsen men vi tog oss ner igen och brassade soppa vid foten av toppen.

Vid 15-tiden gjorde vi oss klara för att gå tillbaka samma väg som vi kom. De många fjällbäckar gav oss gott vatten och svalka. Utsikten mot Björlings- Kittel- Kebnetjåkkaglaciärerna är storslagna. Tanken på att glaciärerna är upp till 250 m djupa, eller tjocka om ni så önskar, är häftig.

Efter vår heldagstur var fjällstationen en välkommen syn. Trerättersmiddagen, som vi förtjänat, smakade synnerligen bra. Och därefter tog det inte lång stund innan vi somnade i våra bingar.

Morgonen därpå hade barometern fallit drastiskt och det blev såväl regn som dimma de påföljande två dagarna. Vilken tur att vi gav oss i väg på söndagen! Vi tog det lugnt, läste, åt och bastade. Hyfsat utvilade packade vi ihop våra saker på torsdagen och påbörjade vår återresa genom Sverige.

Kroatien

Give me dr. sun,
he's my man
I don't want to be alone on the beach
give him to me
I believe in to let a little sunshine in my life
My vacation is gonna be a pleasant memory

Ace of Base, 1998




Fem timmar senare befann vi oss i det nordöstra hörnet av Italien och det började bli läge att söka efter ett bra boende på Istrien-halvön i Kroatien. Inför denna uppgift hade jag tidigare konsulterat Sembo-katalogen och med hjälp av nätet lyckats hitta telefonnummer till ett tiotal lämpliga lägenhetshotell. Med kriterier om fräschhet, poolområde, närhet till havet och trevlig ort plockade Anni ut ett lägenhetshotell som byggdes 2006, låg 50 meter från havet med poolområde och egen strand i den charmiga medeltida fiskebyn Vrsar. Inga problem, vi fick boka en 3-rums lägenhet med pentry samt stor och bred balkong med havsutsikt.

Efter att ha trixat oss igenom Trieste vid den Slovenska gränsen tog det ytterligare en timme innan vi var framme. Lägenheten motsvarade förväntningarna och frågan var ifall vi ville lämna stället för att hitta nytt boende på de platser vi önskade besöka? Det skulle visa sig att vi förlängde vårt boende 2 ggr och gjorde dagsutflykter utmed Istrienkusten.

Dagarna började med 7,7 km löpning utmed hamnen och genom byn, därefter med nybakat bröd intogs frukosten på balkongen. I de fall vi inte valde att göra dagsutflykter varvades bad i poolen med bad och lättja vid havet. Lunch intogs på hotellets restaurang och eftermiddagarna gick i samma takt som förmiddagarna, med andra ord med risk att bli solbränd och avsvalkad. Familjens hög med böcker avverkades och det var verkligen Semester med ”stort S”. Mot kvällning gjorde vi oss sen i ordning för att besöka den lokala restaurangnäringen.

Våra utflykter gick till Rovinj och Pula. Till Willes stora glädje fann vi en strand i Pula som hyrde ut vattenskotrar. Ja, ja det fanns fler som tyckte det var kul att busköra…
Till skillnad från den italienska sidan av det adriatiska havet lyser de breda sandstränderna med sin frånvaro i Kroatien. Här är det i huvudsak sandstensklippor som man badar ifrån. Å andra sidan är vattnet desto klarare! Under de åtta dygn vi besökte Istrien var det aldrig svalare än 27 grader i vattnet och lufttemperaturen pendlade mellan 30-34 grader.

Vägen hem gick via Österrike med övernattning i Leipzig. Därefter fick vi en dag i ett regnigt Berlin där ett antal shoppingkomplex skulle besökas. På kvällen kom vi fram till Tysklands största ö Rugen där vi fann ett litet pensionat på landsbygden i närheten av kustorten Barth.

Dagen därpå fick vi en solig och het överfart från Sassnitz till Trelleborg. I Blekinge handlade vi ett flak jordgubbar som vi till delar avnjöt som kvällsmat när vi väl kommit hem. Sammanfattningsvis är vi 400 mil rikare på erfarenheter och familjegemenskap!

I morgon är det fredag den 15 augusti och tillsammans med Anni och Mimmi sätter vi oss på tåget mot norr för att så småningom landa vid Kebnekaise Fjällstation. Om en dryg vecka får du läsa om hur det gick!

Sommarskidåkning Hintertux

I can't wait
summer is just around the corner
I never go skiing
cause I love it when it's warmer

Ice Mc, 1995



Den uppmärksamme konstaterar att jag är ett inlägg sen med att hälsa välkommen åter från semestrar. Anledningen är helt enkelt att jag de senaste dagarna varit uppfylld av det faktum att jag blivit med hoj. Hoppas du förstår! Jag passar också på att tacka för era synpunkter på bloggen. Det verkar som att ni uppskattar de inledande versraderna från musik jag gillar och på frågan ifall jag kan alla texter utantill är svaret "nej"! Ni önskar också fler "kommentarer" om aktuella händelser och ämnen. OK, jag ska se vad jag kan göra.

Sommaren står och väger så här i början av augusti då vi har merparten bakom oss. Fortfarande återstår en eller annan vecka innan stolarna på jobb och i skolor är fyllda igen och ledighet är någonting som vi har framför oss. Men låt oss nu blicka tillbaka på några av de händelser som hänt de senaste 6-7 veckorna. För att det inte ska bli långrandigt delar jag upp det portionsvis.

Dagarna efter midsommar packade familjen in sig i bilen och tog färjan till Sassnitz och satte kurs söderut mot Österrike och därefter Kroatien. Det fina med att åka tidigt på sommaren är att man slipper förboka hotell. I gamla Östberlin hittade vi ett hotell som var inrymt i en äldre gatfastighet där vi bodde i en lägenhet om två rum, kök och badrum. Det var ofrånkomligt att tänka tankar som att vi bodde inom de väggar som kanske en judisk familj bebodde 1938 under Kristallnatten.

Efter en dag på autobahn kom vi på kvällen till Hintertux där vi hittade en mysig pension. Efter en god frukost med efterlängtade österrikiska brötchen tog vi sen gondolen upp till glaciären där skidåkning på 3250 m väntade. Vi delade pisterna med de slovenska, bulgariska och italienska skidlandslagen. Det svenska landslaget som också gärna väljer Hintertux för sin sommarträning såg vi däremot inte till.









Med tanke på årstiden gäller det att komma upp tidigt till pisterna då snön är som bäst. Efter lunch blir det smöråkning och man väljer då hellre att ställa skidorna för att lapa sol och dricka något stort och gott. Vi kände oss rätt nöjda efter två dagar varefter vi konsulterade vägkartan och letade oss igenom ett härligt österrikiskt och italienskt alplandskap på väg mot Kroatien.

Triumph Bonneville T100

Come witness my Triumph
go watch me
ride this machine
the way it's supposed to be

Glasseater, 2002

(klicka på bilden så blir den ännu maffigare)

Mitt förhållande till motorcyklar har hitintills begränsat sig till diverse provkörningar. En av de mer ihågkomna var 1974 då jag lånade Dagges 125:a. I backen upp från Hittarp kom högerböjen lite överraskande snabbt varför jag var tvungen att ta hjälp av naturen för att komma upp på vägen igen. Då det inte gjorde ont vare sig på mig eller cykeln fanns det ingen anledning att göra någon större sak av det hela. När jag sen kom tillbaka till Dagge tittade han på ekipaget varefter han frågade hur det hade gått. Fint sa jag utan att nämna den lilla incidenten, var på Dagge frågade hur det kom sig att en gren släpade efter cykeln? Efter den provturen fick jag öknamnet ”Tottekvist”, ett namn som jag fortfarande får höra då och då!

En annan provkörning, som dess bättre höll sig på vägen, skedde året därpå. Det var Sögge som gav mig styret till sin Triumph Bonneville.

Det var efter denna provkörning som jag blev övertygad om att ifall jag någonsin kom på tanken att skaffa mig en mc så skulle det bli en Bonneville. Modellen är klassisk, har en intressant historia och i mina ögon ser den ut som en motorcykel ska göra!

Åren gick. Det var först efter att sonen William började köra 80cc-cross som jag bestämde mig för att skaffa en också. Det blev en 250cc Kawasaki som gjorde att jag kunde dela sonens intresse på väl inhägnade crossbanor. Något år senare slutade William köra och våra cross’ar bytte ägare.

Och så under våren 2007 vaknade intresset för en Triumph Bonneville. Tidskrifter och Internet hemsöktes efter information och det stod alltmer klart att tiden nu var inne. Det skulle dock dröja ett år innan jag hade hittat exemplaret jag önskade.

Det är en 2002-års T100 jubileumsmodell i nyskick, med 1700 mil på mätaren. Tack Mats för att du har tagit så väl hand om henne! I söndags blev det premiärtur med min Bonnie, sensuell och skön…
Hoppas nu på en lång och varm höst!