Kebnekaise och Sydtoppen

I'm on the top of the world lookin' down on creation
And the only explanation I can find
Is the love that I've found ever since you've been around
Your love's put me at the top of the world

Carpenters, 1972

Sandträsk, Grundträsk, Gullträsk, Lakaträsk, Missjöträsk, Svanträsk och Sikträsk är några av de ortträsk som man passerar med Lapplandståget på väg till Kiruna. Trots att det är en lång tågresa (215 mil ifall man går på i Malmö och av i Narvik) är det en geografilektion som man bör ha gjort någon gång. Sverige är ett långt land...!

Trots nerfallen elledning norr om Gnesta med 2,5 timme försening som följd anlände Anni, Mimmi och jag Kiruna förra lördagen enligt tidtabellen kl 16.00. Vi fortsatte med landsvägsbuss till vägens ände, mao till Nikkaluokta. Därifrån tog en helikopter oss till Kebnekaise Fjällstation.

Tanken med resan var att besöka Sveriges tak, nämligen sydtoppen med sina 2104 m. Det gäller att passa på medan sydtoppen fortfarande är Sveriges högsta punkt. Toppen som är snöbelagd vilar på en glaciär som sakta smälter. För inte så länge sedan var den 2117 m. Förståsigpåare menar att nordtoppen som utgör toppen på massivt berg kommer med sina 2097 att överta rollen som Sveriges tak.

Eftersom den guidade turen på söndagen redan var fullbokad valde vi att själva ta den västra och något längre leden. Vi satte av efter frukost kl 08.00 med lättare dagsäckar. Himlen var blå och solen lyste oss i ryggen när vi lämnade fjällstationen. Vi passerade Toulpagorni som jag har ett härligt minne från. I mitten av 80-talet deltog jag i ett veckolångt haute route arrangemang. Varje dag besteg vi nya toppar med stighudar. Minst 1000 vertikala meter gick vi för att därefter få njuta av orörd djupsnöåkning. Efter att blivit nerfirad 15 m med rep från Toulpagornis bergskam ner i dess skålformade topp fick jag sen ett åk med 1000 m fallhöjd. Det är nog tillsammans med Drakryggens sydsida min hittills bästa skidupplevelse.


På toppen av Vierramvare 1711 m såg Anni , Mimmi och jag sydtoppen i horisonten. Efter att ha tagit sig upp hit är det många som väljer att avbryta sin topptur eftersom det både krävs fysisk som mental styrka att därifrån först gå ner i kaffedalen för att sen ta sig upp ca 400 vertikala meter i en terräng bestående av klippblock. Som sig bör i Kaffedalen kokade vi kaffe på triangaköket och förberedde oss inför den sista kraftansträngningen.


Så småningom kom vi upp till den nya toppstugan som kan skryta med att ha Sveriges högst belägna utedass. Jag intygar gärna om det förträffliga "hut with a view"!

Så var vi då framme efter 6 timmar vid foten av den sockertopp som utgör sydtoppen. Vädret var som sagt det allra bästa. Blå himmel och vindstilla. Det är många som tar sig hit men det är få som får uppleva den undersköna utsikten. Det sägs att man kan se en elftedel av Sverige härifrån. Det var svårt att slita sig från upplevelsen men vi tog oss ner igen och brassade soppa vid foten av toppen.

Vid 15-tiden gjorde vi oss klara för att gå tillbaka samma väg som vi kom. De många fjällbäckar gav oss gott vatten och svalka. Utsikten mot Björlings- Kittel- Kebnetjåkkaglaciärerna är storslagna. Tanken på att glaciärerna är upp till 250 m djupa, eller tjocka om ni så önskar, är häftig.

Efter vår heldagstur var fjällstationen en välkommen syn. Trerättersmiddagen, som vi förtjänat, smakade synnerligen bra. Och därefter tog det inte lång stund innan vi somnade i våra bingar.

Morgonen därpå hade barometern fallit drastiskt och det blev såväl regn som dimma de påföljande två dagarna. Vilken tur att vi gav oss i väg på söndagen! Vi tog det lugnt, läste, åt och bastade. Hyfsat utvilade packade vi ihop våra saker på torsdagen och påbörjade vår återresa genom Sverige.